Det är annorlunda att vara förälder till en tonåring, jämfört med ett mindre barn. Största skillnaden tycker jag är att man kan vara hemma en hel dag, men inte träffas mer än när det är dags för att äta. Eller på väg till toaletten eller köket för att hämta något. Sedan snabbt tillbaka till det egna rummet, stänga dörren och fortsätta med datorn, mobilen eller en bok.

Förr var det alltid något man skulle fixa, något spel man skulle vara deltagare i eller någon Barbiedocka som behövde en motspelare.

Även om jag är rätt bra på att leka är det faktiskt ganska skönt. Att lämna det där stadiet då man ständigt behöver finnas till hands kan vara lite skrämmande till en början, men som sagt, när man så småningom vänjer sig känns det rätt gott. Och utvecklingen mot självständighet är inget man ska försöka förhala. Som förälder får man försöka sparka undan egots fula tryne, titt som tätt.

Sen finns det andra saker jag inte ser fram emot. Fester, fylla, killar…Men det får jag ta då. Också det är ju en naturlig process i utvecklingen. Bara det att man minns hur man var själv. Tyvärr.