Konstigt. Bara för att jag bestämde mig för att lämna den här anslagstavlan, för att den fick mig att känna mig hämmad, instängd och inte längre jag, skrev jag igår något som jag verkligen tyckte om själv. Föregående posten alltså. För första gången på länge släppte jag lös min kreativitet utan att tänka på slutresultatet, mer än att låta historien bygga sig själv och signalera när den var färdig. Det var härligt att känna så igen.

Så även om det känns lite pinsamt eftersom jag skrev att jag skulle sluta, kanske jag fortsätter ett tag och ser om känslan har lagt sig till rätta och byggt bo, eller bara var en tillfällig gäst.