Det är som nyvispad grädde utanför fönstret. Knarrandet under fötterna är en ljudbild som gör det värt att stänga av musiken i lurarna för en stund. Jag vill fånga alla flingorna och lägga dem i en låda, ta fram dem när det känns tråkigt och ha snöbollskrig med mig själv. Eller någon annan.

När vi var små brukade vi dra runt i vintermörkret i villakvarteren i Stora Höga, fullastade med ammunition i form av välkramade snöbollar. Hade vi tur stötte vi på ett annat gäng som fick äta frysta vattenkristaller. Annars var en populär lek att bombardera utvalda hus, för att sedan springa så det rök om fötterna.

Vi spelade hockey på den frusna Krappedammen uppe på Valeberget, ända tills tårna kändes som frusna brysselkål och man tvingades hem av mamma. Smärtan när värmen kom tillbaka i fötterna är inte något av de roligare jag minns. Efter några år fixade min pappa tillsammans med några andra tappra fäder en riktig isbana i vårt område. Sena vinterkvällar stod de med vattenslangar och spolade upp en riktigt duglig rink. Där befann vi oss från tidig morgon, till sena kvällar.

Jag vill minnas att klapparna under granen oftast bestod av skidor, skridskor, snowracer, eller andra vinterattribut. Men hur är det nuförtiden? Jag kan inte påminna mig att jag köpt så många julklappar med liknande innehåll.

Därför blir man ju så glad för en vit jul. Inte bara för att det är mysigt och påminner om ens egna högtidsstunder, nej framförallt för att jag gläds med alla barn, och föräldrar, som får ge sig ut i spår, backar och på isbanor. Och lite med dem som säljer vinterklappar…

Jag vill passa på att önska Er alla en underbar, God Jul! Hoppas det blir varmt, gott och tindrande ögon.

Tack för alla fina kommentarer, och till alla er som ger feedback även utanför kommentatorsfältet, tack för det. Det betyder mycket. Bara så ni vet.

Merry Christmas.