Hur politiskt inkorrekt det än må vara, har jag aldrig skämts över att säga att jag tycker om att se på teve. Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av den visuella upplevelsen, något som i vissa kretsar fnysts åt och rynkats på en och annan näsa.

Min förmåga att ta in kunskap via det mediet kan inte underskattas då jag studerade alla fotbolls och hockeymatcher minutiöst, för att sedan gå ut och försöka göra samma sak som mina idoler just utfört. Jag är säker på att många kan intyga ett liknande beteende.

Men någonting har hänt. För helt plötsligt handlar inte teve längre om att antingen underhålla, informera eller lära oss något längre. Det handlar om att få stå med makten i sin hand och meddela nervösa, företrädesvis unga människor med darrande underläpp, att du har antingen gått vidare eller inte i någon mer eller mindre cynisk tävling.

Att få stå där och dröja alldeles för länge med svaret och säga: ”Och den som går vidaje i tävlingen äj…”, eller ”den som dansar vidare är…”, ”den som får lämna Robinson är…”, det verkar vara alla proglamledares våta dröm. Jag är så trött på det att jag vill kasta upp.

Jag vill inte se vanliga människor längre. Jag vill se påhittade rollfigurer, jag vill se David Duchovny spela sexgalen halvalkoliserad författare i Californication, inte fulla svenskar i Mexico ha sex framför kamerorna i Paradise Hotel. Jag vill skratta till gänget i Vänner eller Frasier, inte åt människor som inte förstår teves genomslagskraft och blir driftkuckus då cyniska producenter kommer på en ide’ om att göra en dokusåpa om fenomenet Ullared.

Jag vill inte se Håkan i Baren glatt deklarera att hårgelen är slut och konstatera att ”raklödder funkar lika bra”, för att sedan glatt massera in Gilletteskum i kalufsen. Och att det sedan leder till att karln i fråga nu får en egen teveshow i Thailand är bara…too much.

Ge mig tillbaka fiktionen i teve. Det vore skönt att slippa bli påtvingad andra människors privatliv.