Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

av Johnny

Jag hade tänkt på det ganska länge: att bara packa och dra. Lämna allt och starta om, bygga nytt. Inga invanda roller, ingen som tyckte att jag skulle göra på det ena eller andra sättet, inte heller andra som jag mötte där jag redan innan visste hur de skulle bete sig eller vad som skulle passera deras läppar. Bara nya, friska möten, som gav energi och inspiration.

Så stod jag där, med allt jag ägde i en mörkblå resväska på hjul, redo att borda planet som skulle ta mig till det nya livet. Det pirrade i kroppen, så där som när man var liten och såg den första skymten av tomten på väg fram till trappan, med en säck full av spännande överraskningar på ryggen. Jag letade med handen i fickan och fick fram mitt boardingcard, lämnade det till den leende flygvärdinnan och fick tillbaka det med en anvisning. Hon log fortfarande när jag gick in i gången som ledde fram till flygplanskroppen. Det var dags. Det skulle verkligen ske. Drömmen skulle bli verklighet.

Jag var inne på min andra whiskey när jag först lade märke till honom. Han bara satt där i sätet bredvid och såg elegant ut, men väldigt… stram. Förmodligen välbärgad, men ansiktet talade om ett hårt liv, antagligen utan särskilt mycket glädje. Kostymen satt perfekt på den cirka sextio år gamla, vältrimmade kroppen. Slipsknuten var oklanderlig, skäggets trimning likaså. Då och då vände han sig åt mitt håll, nickade lite för att sedan vända sig mot fönstret igen. Enligt kartan befann vi oss över Italien, kanske ville han inte missa det.

”Jag gissar att du är på väg från någonting”, sa han helt oväntat, vilket fick mig att spilla lite whiskey och isvatten på min t-shirt. ”Jag antar det eftersom du ser ut som en man som just lämnat fängelset och nu firar det med billig sprit på väg mot en ny verklighet, där det gamla aldrig mer ska lägga hinder i vägen, aldrig mer störa dig… Men jag är ledsen att behöva säga det, det kommer inte fungera. Vi kan inte fly från verkligheten, grabben”, sa han utan att invänta mig. Det gjorde mig lite irriterad att han satt och dömde mig där i sin fina kostym och välkammade frisyr, som om han kände mig. Vad fan visste han?

”Men vänta nu lite”, protesterade jag. ”Vad vet du om-”

”Jag vet mer än du tror”, avbröt han. ”Och du gör ett stort misstag om du tror att det här ska fungera. Vänd tillbaka och ställ tillrätta det du raserat. Du kommer bara ångra dig, jag vet. Att vara ensam betyder inte frihet. Tvärtom”, sa han och reste sig upp. Jag satt som fastfrusen när han klämde sig förbi mig utan att ens se på mig, och gick bort mot toaletten och försvann runt hörnet.

Flygvärdinnan kom med dryckvagnen, log mot mig och undrade om jag önskade något mer. Jag skakade på huvudet, men tittade sedan på henne och sa: ”Jo förresten, jag undrar vem han är som sitter på sätet bredvid mig?”

Hon tittade på mig med en underlig blick och sa: ”Nu förstår jag inte…den platsen är ju ledig…”

 

 

 

  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Frida Westergård och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB