”Jag minns när jag fyllde tjugo. Sen sa det bara svisch och tiden flög iväg.”

Jag kommer ihåg när min dåvarande chef sa det där när vi åt tårta på min tjugoårsdag på jobbet. Det känns som det var igår. Åtminstone ganska nyligen. Men det är det inte. Tiden har gått.

Jag förstår det när Jo sjunger för mig på morgonen, och det har gått lika länge sedan den dagen på kontoret. För idag fyller jag fyrtio år.

Ingen av ungdomarna på jobbet har gissat i närheten, och jag ser det som ett bevis på att mitt sätt att vara inte är tidsbundet. Att det lyser igenom på utsidan hur vi känner oss på insidan.

En rolig kommentar av en kollega, ”jag som varit orolig att bli gammal, men ser man så fräsch ut när man fyller fyrtio så är det kanske inte så farligt”, och jag vet inte om det var på kul, men jag gillar det. Inte för att jag bryr mig om någon tror att jag är fyrtio eller ej, men att andra ser på mig och tycker jag är hyggligt fräsch gör mig glad. För det har varit tufft som f-n ibland, det går inte att sticka under stol med.

Jag fick en sak av Jo i morse, som berörde mig så djupt inne i mitt allra innersta, att jag hade svårt att kontrollera det. Eller, det kunde jag inte. För hon hade gjort en sak, något som innehöll allt jag som nuvarande tonårsförälder sökt, som gav mig så många svar, på så många svåra frågor.

Så jag grät. Jag grät tårar av lycka, lättnad och kärlek. För jag trodde att hon glömt, att allt som varit var förbi, att jag trott saker som inte var sant, att allt jag gjort varit obetydligt. För så kan det kännas ibland, när saker förändras och man inte får svar. När svaren får stanna vid egna, oftast felaktiga tolkningar genom egots filter, istället för genom förtröstan och kärlek. Så som det borde vara. Så som det är när man är trygg.

Dagen har varit fylld av underbara samtal, meddelanden i alla dess former, och elever och kollegor har kramats och jag har fått presenter och bjudits på lunch, där mina kära kollegor sjöng så vackert för mig inför övriga matgäster. Det gjorde mig varm. På flera sätt.

Min käre son har jag tyvärr inte fått träffa idag, men det tar vi igen i helgen. Pratat har vi gjort och det räcker långt.

Kvällen avslutades med middag, mor och far ville givetvis ge sin minste gosse sina presenter på rätt dag. Det hade jag inget emot:-)

Jag ligger i soffan och inser att jag borde lagt mig för länge sen. Man är ju trots allt inte tjugo längre…