”Att skiljas är att säga adjö en smula”

Att våra barn växer upp och blir självständiga är helt naturligt. Men kan man förbereda sig på det? Borde de åtminstone inte vänta tills vi är redo att klara oss själva?

Jag kände mig ledsen, men visste inte riktigt varför. Det hade varit samma sak förra veckan, samma dag som min dotter åkt hem till sin mamma. Och nu kändes det likadant. Jag satte mig ner och lät alla känslor komma till mig, och blev påmind om morgonens tidiga telefonsamtal från en dotter som grät av stress inför terminens första skoldag. Husnycklarna till mammas hus var kvar hemma hos mig, och hon skulle börja om tio minuter och kunde inte låsa deras hus.

 ”Ta det lugnt gumman, gå du till skolan så åker jag dit och fixar det”.

”Pappa jag orkar inte hålla på och åka fram och tillbaka mer, klarar inte hålla reda på alla saker.”

Efter några lugnande, uppmuntrande ord skyndade hon iväg till skolan och jag till min före dettas hus för att låsa ytterdörren.

Nu när jag satt där insåg jag att det inte längre var ett trött barns hastigt urhasplade uttryck för stundens frustration, nej, det var allvar. Min lilla flicka hade blivit stor, och hon bad mig hörsamma hennes önskan om att slippa slitas fram och tillbaka med sina väskor och påsar. Det var nog inte första gången. Jag vet inte, men det var första gången det nådde ända fram.

Det hade varit aktuellt tidigare, men då var det som det alltid varit fram till dess, att hon inte klarade av tanken att ”lämna” någon av oss vuxna. Så vi gjorde så många förändringar vi kunde, och allt blev mycket bättre. Då. Men nu räckte inte det längre. Puberteten var inte heller längre bara ett ord utan verklighet. Det var en ny tid, med nya förutsättningar. Nya behov. Och nu är det också så att hennes mamma och den nya familjen har helt andra ekonomiska förutsättningar än vad jag, pappa, har. De bor i ett fint hus alldeles vid skolan och kompisarnas hus. Jag bor i en lägenhet en bit ifrån, visserligen så nära det någonsin går utan att kunna köpa ett hus, men ändå. För tonåringar är avstånd lika med pest. Och jag har insett att hon nu kan tycka det känns lite jobbigt med vår lilla lägenhet i jämförelse med kompisarnas jättekåkar. Eller kanske inte jobbigt, det är bara svårt att vara ifred. Det tycker jag med.

Mot alla celler i min kropps egentliga önskan insåg jag vad jag måste göra. Jag lyfte telefonen och ringde till min dotters mor. Jag hörde mig själv säga, ”Jag tror det är dags att Jo får slippa flytta runt ett tag. Det känns som hon är stor nog att bestämma det själv, och hur ont det än gör känns det som hon helst skulle vilja landa hos er ett tag. Vad tror du?”

 Det blev tyst en stund, hon om någon visste vad det innebar för mig att säga det jag just gjorde.

”Ja, hon tog faktiskt upp det själv häromdagen, men hon visste inte hur hon skulle kunna säga det utan att göra dig ledsen.”

 Jag kämpade med den stora klumpen i halsen och sa, ”hälsa henne att jag har fullt upp och att jag tycker det viktigaste är att hon har det bra. Trots allt är det inte hennes uppgift att se till att vi mår bra, det är faktiskt tvärtom.”

”Det här är verkligen stort av dig, jag blir riktigt rörd. Vet inte om jag klarat det ännu”, sa hon. Vi pratade lite till innan vi la på. Och tårarna sprutade ur mig, jag lät allt bara komma, och det var skönt.

För ända sen min dotter föddes har jag varit rädd att hon ska lämna mig. Jag har lagt mig själv åt sidan, alltid funnits till hands. Och fram tills nu hade det aldrig funnits i vår värld att hon skulle välja att vara mindre tid hos mig. Men det slog mig att det gjorde hon ju inte nu heller. Hon väljer att vara mer tid med sig själv. Det handlar inte om att vi vuxna ska föda våra hungriga egon, det finns inget rätt eller fel. Det finns bara ett barn som vågar uttrycka sina behov för att må bra. Och mitt i den värsta separationsångesten kan jag ändå se att det är något bra. Vi har lyckats. Hon är trygg. Vår flicka har blivit stor. Kanske är det inte krångligare än så.