Jag var inte gammal när jag valde strategi. När jag insåg att vägen till att få en glad mamma inte gick via att lyssna på och uttrycka hur det kändes på insidan, utan tvärtom, stänga av det jag kände och istället lista ut vad hon ville. Och hur hon ville. Jag var nog så liten att jag inte minns det ens en gång. Jag har flera tydliga minnesbilder, men de är från senare. Låt mig berätta en historia om mitt första minne från när kampen mellan känslan och hjärnan blev riktigt tydlig.

Jag var bara sju år och skulle äntligen få börja spela fotboll. Jag hade drömt om den dagen så länge jag kunde minnas. I den klubben jag tillhörde hemma på landet gick åldersgränsen vid just sju år, och det hade varit omöjligt att bryta. För tro inget annat än att jag hade försökt. Men den här dagen var det så dags: mitt livs första fotbollsmatch. På en gigantisk grusplan i Kungälv skulle det ske, och jag hade knappt sovit en blund. Förväntan, längtan, glädje, alla de där fina känslorna hade hållit mig vaken. Men nu, när det drog ihop sig till matchstart förbyttes allt det där glada, förväntansfulla, till rädsla och jag gjorde som barn gärna gör när det blir skrämmande. Jag gömde mig. Kröp in under min säng och vägrade komma fram. Jag var rädd för att det inte skulle gå bra. Att jag skulle göra bort mig. Misslyckas. Kunde inte förstå varför jag kommit på en sådan idiotisk ide’.

Inte förrän min mamma sa att, ”om du inte vill så ringer vi tränaren och säger att du inte kommer, det är ingen som tvingar dig vet du väl”, så kröp jag fram. Någonstans inom mig besegrade längtan efter att tillfredsställa min själs önskan rädslan att misslyckas, som bara skapats i min hjärna. Redan då hade jag en alltför starkt utvecklad ”tänk om”-tendens.

Jag minns inte mycket av matchen. Vad jag däremot minns väldigt tydligt är hur jag i halvtid stod och drack lite vatten när jag plötsligt hör hur Ove, en av de äldre och tuffare killarna ropar: ”Vem i vårat lag har nummer sju? Vem har nummer sju?”

Skräckslagen inser jag att det är jag som är nummer sju, och hinner tänka att, ”varför stannade jag inte kvar under sängen istället”, innan han står framför mig med händerna i sidorna och spänner blicken i mig.

”Vad heter du?” säger han.

”Johnny”, svarar jag.

”Du är ju fan helt grym ju!” säger han och fyrar av ett leende som sprider sig genom luften och tar över hela min kropp.

”Tack”, säger jag, men då är han redan på väg bort.

Jag minns inte mycket mer av den matchen. Men jag är samtidigt helt säker på att jag fick med mig det viktigaste.

Känslan.