Att skiljas åt är utan tvekan den största smärtan i mitt liv. De säger att det vi är rädda för drar vi till oss. I det här fallet är jag mer än benägen att hålla med.

Som liten var jag livrädd att förlora min mamma. Jag vet varför, min mamma var uppvuxen med att man använde känslor som ett maktmedel, och omedvetet överfördes det beteendet i umgänget med oss. Det är också en rädsla för att uttrycka sina personliga gränser. Skillnaden mellan att säga ”Nu ger du mig den saken, för jag vill verkligen ha den”, och ”ge pappa den annars blir pappa ledsen, då gråter pappa”, är enorm.

Om det sistnämnda också åtföljs av en ledsen min, på gränsen till att börja gråta, behöver man inte vara raketforskare för att inse hur det borrar sig in i barnets själ och gör det omöjligt att försvara sig emot. Oerhört effektivt, men mycket kostsamt. För det kan ju vara så att barnet inte vill lämna ifrån sig den där saken. Det borde vara okej att uttrycka det, kanske till och med ställa till en scen när man till slut blir fråntagen objektet för konflikten.

För när man älskar varandra är det okej att tycka olika. Det är okej att våga ta en konflikt. Man slutar inte älska varandra för det. Som barn är det svårt att veta, men som vuxen har man förhoppningsvis hunnit förstå det, att så lätt förlorar man inte någon närståendes kärlek, som genom att inte tycka likadant.

Att vara förälder med delad vårdnad ger mängder med tillfällen att få smaka på den där smärtan, och rädslan. Att skiljas åt blir lika vanligt och återkommande som att åka till jobbet eller byta kalsonger. Men det blir inte direkt lättare för det. Jag tror inte det finns en förälder som vänjer sig, eller tycker det blir ett normaltillstånd.

Jag skulle vilja uttrycka det så här:

 

Jag stryker ditt hår när du sover, sitter vid din säng och lyssnar på dina andetag.

Idag var en jobbig dag, kanske för att vi båda vet att imorgon är det dags igen.

Då tar du din väska och lämnar min hand, som alltid känns tom utan dina varma fingrar som spelar mot mina.

Jag vet att på eftermiddagen kommer jag öppna dörren till lägenheten, och allting kommer se ut som det gjorde idag. Dina saker kommer ligga där, alla spår kommer peka på att det bor en flicka där, som gillar att leka, som är full av bus.

Men den veckan är det inte så, för du är hos mamma då. Och jag får inte krama din lilla kropp innan du somnar med tummen i munnen. Inte får jag lyssna på vad du gjorde på dagen med dina vänner.

Jag tänker att du kommer snart igen, jag är bara fånig. Men hur skulle jag kunna veta att du skulle ändra på allt jag trodde jag visste?

Hur skulle jag veta att varannan söndagskväll behövde kännas okej för att minska obehaget att säga hej då nästa morgon? Eller hur stressnivån på måndagsmorgnarna skulle drivas upp till tryckpunkten för att inte förstöra ett oönskat avsked och innebära en hel veckas väntan på att ställa allt tillrätta.

Jag var nog extra dåligt lämpad för det där. Gjorde inte situationen lättare för någon av oss. Men jag bad faktiskt inte om det. Och jag gjorde så gott jag kunde.

Precis som jag gör nu. Älskade, älskade du.