Trots att solen stod som en glödande apelsin på himlen klädde jag mig fint och gick på anställningsintervju. Det var lite kul eftersom den var i mina barndomskvarter, och det gick nog rätt bra, trots att skjortan satt klistrad på min lilla kropp. Jag fick fina omdömen i alla fall.

Sedan var det lunch hos mamma och pappa, bad vid stranden med en gammal kompis, och sedan hann jag faktiskt även äta midddag med mamsen och pappsen innan jag åkte hem till stadens brus igen.

En riktigt underbar dag, lite som när man var liten. Bara kortbyxor, barfota och varma kroppar som svalkas i det kalla havet. Jag tänker bestämma att alla, såväl barn som vuxna, ska ha sommarlov när jag blir statsminister.

Jag älskar havet. Det är sommar för mig.

Här stod vi och tittade när jag var tio år och bron låg i ruiner och ett antal människor dog i det kalla vattnet.

Älskade föräldrar. Enough said. 50 år sedan bröllopet nästa år.

Och den lille gossen…

Det var sommarens första riktigt varma dag. Fram tills dess hade det varit sedvanligt regn med tillhörande sidvind i rikets andra stad.

Men den här dagen stod solen högt på himlen och t-shirten klibbade mot kroppen. På mamma satt den tajtare än någonsin, men inte på grund av ett överintag av godis, utan av den anledning som plötsligt fick henne att ropa: ”Johnny, jag tror det är dags. Vi får åka in nu!”

Trots att jag gått vid sidan av i nio månader kändes det fortfarande lika overkligt. Inte heller kämpandet med smärtan i bubbelpoolen, lustgasen och ett halvt dygns krystande, kunde förbereda mig. Det började gå upp när barnmorskan höll fram den kletiga, blåtonade bebisen med konformat huvud och frågade om pappa ville klippa navelsträngen? Det ville han inte.

Inte förrän mamma skulle duscha, och barnmorskan placerade dig i min famn och sa med bestämd röst: ”Nu får pappa hålla sitt barn så mamma får fräscha upp sig”, då trillade kronan ner med en ljudlig klang. Jag minns fortfarande tydligt hur jag för ett ögonblick trodde jag skulle svimma, och satte mig ner på stolen. Jag studerade ditt lilla ansikte, som nu antagit sin riktiga form, och tänkte: ”Herregud, ska jag ha hand om dig? Hur ska det gå?”

Och även om jag långt ifrån var redo att bli förälder, så får man säga att det gått väldigt bra ändå. Det finns väl bara ett betyg på hur man kan mäta det, och det är relationen mellan barn och förälder. Och hur barnet beter sig mot andra och sig själv. I så fall ger jag oss mvg, utan att tveka.

Idag är det fjorton år sedan den där dagen du kom ut och förändrade oss i din närhet för alltid. Du har lärt oss så mycket, gett oss så mycket, och för alltid gjort den tionde juli till en alldeles speciell dag i våra hjärtan.

Från den första födelsedagen vi firade när du blev så rädd av allt sjungande och alla presenter att du började gråta, eller andra året när du blev ännu mer skrämd och trillade ur sängen och slog huvudet i sängbordet. En favorit är när du fick kick-biken och naken åkte som en galning genom lägenheten till glädjetjut. Då var du fyra. Herregud.

Du kom med solen, och den har följt med under alla födelsedagar, så även i år, tårtätande i flödande solsken. Synen av dig fyller också ständigt mitt hjärta med solsken, lika mycket nu som då, kanske mer, men inte mindre.

Jag älskar dina födelsedagar, för det är så härligt att se din glädje och tacksamhet. Den påminner också mig om den ovärderliga gåva som jag lärt mig förstå och uppskatta, mer och mer för varje dag sedan den där dagen på BB.

Grattis, min älskade dotter.

Ni som har hängt med ett tag minns kanske när hunden Eskil var här och bodde vid ett tillfälle. Det var ju Johannas hund från det andra hemmet, en fransk bulldogg som var charmigare än det mesta. Kanske inte världens vackraste, men med en personlighet som överbryggade det med råge.

Det var något med de där ögonen som gjorde att man bara smälte, och jag hade mycket roligt tillsammans med honom. Kroppen var som ett stort stycke som man bara kunde lyfta upp och gosa med, samtidigt som de små benen sprattlade hej vilt.

Jag nåddes förut av en gråtande dotter som meddelade att Eskil precis avlivats efter en tids sjukdom, och jag ska inte sticka under stol med att en och annan tår rullar här med.

Min favoritgästbloggare har checkat ut. Vila i frid lille vän.

Hon kände kroppen börja spänna sig redan när han fumlade med låset i dörren. Hans tunga steg i hallen och grymtanden inne på toaletten när han kissade ur sig en del av kvällens alkoholintag fick hennes sinnen på helspänn.

Strax efteråt kände hon illamåendet börja välla upp när han tungt lade sig bredvid henne på sängen. Trots att hon gjorde sitt bästa för att låtsas sova, visste hon samtidigt att det inte skulle spela någon roll. Han kröp upp bakom henne, och la armen över hennes och klämde oförsiktigt runt hennes bröst, samtidigt som han flåsade henne i örat. Andedräkten som kom över hans läppar fick lite av kvällsmaten att komma upp i munnen på henne, samtidigt som hon kände hur han fumlade med sina kalsonger en stund, innan han tryckte sitt äckliga halvstånd mot hennes nakna skinkor.

Medan han gjorde sitt bästa för att göra det han gjort i trettio år, ta henne med våld, sträckte hon ut vänsterarmen över sängkanten och in under sängen. Hon trevade lite med fingrarna innan hon kände det kalla aliminiumracket, och slöt handen runt det. Hennes bror hade gett henne det för länge sedan, när hon gråtit ut hos honom som många gånger förr, med blodet rinnande ur näsa och mun. Hon mindes hur hon tittat på det där baseballracket många gånger, Louisville slugger stod det på sidan, och drömt om hur hon slagit sönder skallen på honom. Trettioett år hade det pågått. Sedan hon var nitton år. Idag var det sista gången han våldförde sig på henne.

I samma stund som han gjorde sig redo att ta henne, flög hon hastigt upp på fötter, såg hans förvånade min när hon svingade metallracket med våldsam kraft och träffade honom mitt i pannan. Han skrek, men hon förblev tyst. Hon bara fortsatte att slå, likt en maskin som bara upprepade samma procedur. Blodet stänkte ner henne och sängen, i takt med att skriken tystnade. Slutligen släppte hon racket på sängen och gick ut i köket, plockade fram cigarettasken ur handväskan, tog fram en cigarett och tände den. Hon tog några djupa bloss, kände sig för första gången i sitt vuxna liv helt lugn. I det stora panoramafönstret såg hon sin spegelbild, nickade mot den med ett snett leende och sa: ”Grattis på femtioårsdagen gumman.”

Om jag så aldrig gör något mer, har jag genom att vara med och skapa mina barn bidragit till en bättre värld. Ni är kärlek, den största och viktigaste känslan, och jag är säker på att ni kommer skapa mer av den omkring er.

Jag älskar er.

Men okej då, nu kör vi!

Det var mörkt när jag slog upp ögonen. På utsidan såg jag träden svischa förbi utanför de skitiga tågfönstren, och av allt att döma regnade det också, för dropparna som slog mot rutorna förde smutsen med sig ner i oformliga droppar som samlades längst ner emot listen. En liten nattlampa ovanför mannen mitt emot lyste upp den lilla tågkupén och det var en känsla av surrealism där inne. Jag vet inte var den kom ifrån, men känslan var ungefär som att sitta i en biosalong och vänta på att något skulle hända i en film som inte riktigt kommit igång. Som börjat bygga upp spänningen i en mycket typisk scen, ett tåg, två ensamma män, bara dunkandet från rälsen som ljudkuliss.

Just då ljöd tågets kraftiga signal genom natten och vi passerade en övergång som verkade dela ett mindre samhälle mitt ute på landsbygden. Jag ryckte till lite lätt av det ljudliga tjutet och kände mig lite fånig för att vara så lättskrämd, när jag lyfte min blick för att se om han noterat det. Hans leende avväpnade min tanke om pinsamhet, istället log jag tillbaka och kände hur han utan att säga något, förmedlade att det var en helt adekvat reaktion. Något som varje människa skulle känna, nyvaken, med en främling i en i övrigt tom tågkupé.

Det var så otroligt underligt, och ett tag funderade jag på om jag fortfarande inte vaknat. Att det här var en av de konstiga drömmar som kommit till mig den senaste tiden. Men när jag mötte hans blick igen förstod jag att så var det inte. Jag var helt vaken, och mannen mitt emot talade till mig. Utan att öppna munnen. Det låter vansinnigt, jag vet, men det var som om hans ord, hans röst, befann sig inuti mitt huvud. Som om… han talade med mig genom tanken. En känsla av rädsla for genom kroppen och jag skulle precis resa mig upp när han lyfte sin hand i en lugnande gest, fortfarande med samma leende, och till min förvåning kände jag hur musklerna i buken och ryggen slappnade av och jag sjönk åter ner på sätet. Jag visste inte vad det var som hände, men förstod att det inte var farligt.

 Och att det skulle förändra mig. För alltid.