Det var sommarens första riktigt varma dag. Fram tills dess hade det varit sedvanligt regn med tillhörande sidvind i rikets andra stad.

Men den här dagen stod solen högt på himlen och t-shirten klibbade mot kroppen. På mamma satt den tajtare än någonsin, men inte på grund av ett överintag av godis, utan av den anledning som plötsligt fick henne att ropa: ”Johnny, jag tror det är dags. Vi får åka in nu!”

Trots att jag gått vid sidan av i nio månader kändes det fortfarande lika overkligt. Inte heller kämpandet med smärtan i bubbelpoolen, lustgasen och ett halvt dygns krystande, kunde förbereda mig. Det började gå upp när barnmorskan höll fram den kletiga, blåtonade bebisen med konformat huvud och frågade om pappa ville klippa navelsträngen? Det ville han inte.

Inte förrän mamma skulle duscha, och barnmorskan placerade dig i min famn och sa med bestämd röst: ”Nu får pappa hålla sitt barn så mamma får fräscha upp sig”, då trillade kronan ner med en ljudlig klang. Jag minns fortfarande tydligt hur jag för ett ögonblick trodde jag skulle svimma, och satte mig ner på stolen. Jag studerade ditt lilla ansikte, som nu antagit sin riktiga form, och tänkte: ”Herregud, ska jag ha hand om dig? Hur ska det gå?”

Och även om jag långt ifrån var redo att bli förälder, så får man säga att det gått väldigt bra ändå. Det finns väl bara ett betyg på hur man kan mäta det, och det är relationen mellan barn och förälder. Och hur barnet beter sig mot andra och sig själv. I så fall ger jag oss mvg, utan att tveka.

Idag är det fjorton år sedan den där dagen du kom ut och förändrade oss i din närhet för alltid. Du har lärt oss så mycket, gett oss så mycket, och för alltid gjort den tionde juli till en alldeles speciell dag i våra hjärtan.

Från den första födelsedagen vi firade när du blev så rädd av allt sjungande och alla presenter att du började gråta, eller andra året när du blev ännu mer skrämd och trillade ur sängen och slog huvudet i sängbordet. En favorit är när du fick kick-biken och naken åkte som en galning genom lägenheten till glädjetjut. Då var du fyra. Herregud.

Du kom med solen, och den har följt med under alla födelsedagar, så även i år, tårtätande i flödande solsken. Synen av dig fyller också ständigt mitt hjärta med solsken, lika mycket nu som då, kanske mer, men inte mindre.

Jag älskar dina födelsedagar, för det är så härligt att se din glädje och tacksamhet. Den påminner också mig om den ovärderliga gåva som jag lärt mig förstå och uppskatta, mer och mer för varje dag sedan den där dagen på BB.

Grattis, min älskade dotter.