I natt var en liten resa tillbaka i tiden. Min dotter var sjuk, halsont maximus. Så även om hon nu är tonåring behöver man ändå bli lite ompysslad. Och det blev hon. I stort sett i koma letade jag fram värktabletter, hämtade vatten och diverse andra nödvändigheter. Vi somnade kanske vid fyratiden, sen var hon uppe igen klockan åtta. Det var inte min kropp, men jag steg upp ändå.

Missförstå mig inte, jag tycker om att ta om hand. Faktum är att jag gjorde det så ofta under hennes uppväxt att jag ständigt knaprade på sömnbehovet och återhämtningens möjligheter. Till slut var det så att jag drog ett häftigt andetag bara hon nös till. Bara för att jag var så tröttkörd. Och rädd att inte orka med.

Hon var ett så kallat ”öronbarn”, med ständiga öroninflammationer, vilket innebar ett antal vakna nätter i väntan på att vårdcentralen skulle öppna. Att sätta in rör i öronen hjälpte, men inte helt. En senare konstaterad astma gjorde vintrarna till hårda tider. Framför allt för henne, men naturligtvis för hennes föräldrar också.

För man är ju både orolig, och med tiden ganska uttröttad, vilket gör förmågan att hantera oro ännu sämre.

Men jag skulle ändå inte velat vara utan de stunderna, för även om de är jobbiga och ibland skrämmande, så skapar de det där speciella bandet, tryggheten och kärleken. Fast just då, när man är mitt upp i det känns det naturligtvis som man kunde slippa. Vore konstigt annars.

Men då skulle vi inte kunna skratta åt alla gånger jag med hög stämma läste ”Pulvret hjälper till”, vilken jag fortfarande skrattar åt, i väntrummet på öronmottagningen på Mölndals sjukhus. Eller idag kunna skratta åt när hon fick åka ambulans efter att ha ätit tvål till fredagsgodis…En annan sak som jag tyckte var rolig var när vi möttes av en riktigt otrevlig läkare på Olskrokens vårdcentral efter en helt sömnlös natt, och Jo tyckte tydligen också det, för när han efter stort surande slutligen lutade sig fram för att titta i hennes hals spydde hon ner hela hans vita rock…

Men stunden efter opererandet av öronen då hon inte fick luft och sköterskorna anklagade mig för att ha låtit henne opereras trots att hon var sjuk (vilket inte var sant, jag hade naturligtvis överlämnat det beslutet till doktorn), kunde man kanske sluppit.

Å andra sidan minns jag hur jag under min praktik på Sahlgrenska träffade en gammal vän från fotbollen. Han berättade hur hans dotter blivit körd akut med ambulans från vårdcentralen dit till sjukhuset och akutopererats under natten för en hjärntumör, och att de nu satt och vakade vid hennes säng. Då var hon knappt fem. Lika gammal som Jo var. Den dagen skyndade jag mig hem och kramade min ölskling extra hårt, extra länge. Det finns alltid olika perspektiv i tillvaron.

Nej, nu ska jag steka lite pannkakor. Det är dagens önskan, och den har jag inget emot att uppfylla. De ska också fyllas med björnbär och lite kall glass. Vad då? Har man ont i halsen så…

Ha en fin dag.