Jag andas. Du har gått och lämnat mig kvar. Men jag andas fortfarande, trots allt.

Det är natt och jag ser bara svagt hur min bröstkorg rör sig upp och ner, som vågorna jag älskar på sommaren. Jag blundar och kan se dem inut, hur de rullar ut, planar, för att sedan hämta kraft och slunga sig mot den värnlösa stranden. Den som tidigare var jag.

Du trodde inte det. Dina hot kom ur en överlägsenhet som fyllde mig med styrka istället för missmod och förtvivlan. Inom mig byggdes en kraft jag inte trodde mig själv kapabel till. Men gång på gång upprepade jag det, tills det blev en sanning långt innan du tog din väska och gick.

”Jag är stark på egna ben. Och för varje dag blir jag starkare och starkare, för varje andetag blir jag lyckligare och lyckligare!” Och du kan aldrig ta det ifrån mig.

Om och om igen. Jag sa det högt, jag skrek det så grannarna på andra sidan gården antagligen hörde det. Men jag brydde mig inte. Jag rensade, byggde om, renoverade. Lagom tills du trodde du skulle dela ut nådastöten stod det klart.

Det chockade dig. Jag märkte det. Du gjorde ditt bästa för att dölja känslorna som rasade omkring inuti dig, men du lyckades inte särskilt väl.

När du stängde dörren bakom dig öppnade jag flaskan jag fick i födelsedagspresent, skakade den likt en racerförare på prispallen och drack girigt ur själva mynningen.

Du trodde jag skulle bryta ihop, be dig på mina bara knän.

Jag är inte där längre. Inte den du trodde.

Jag kan bara säga dito.

Och jag skall aldrig glömma det igen. Vem jag verkligen är.