”Jag var bara ett barn. Utan en tanke på att göra någon illa. Inte på något sätt. Allt jag ville var att få vara som alla runt omkring mig, en vanlig pojke. Jag bad inte om att slitas i stycken, förnedras och lämnas åt mitt öde. Om jag nu skulle bli det jag förvandlades till, varför fanns ingen där för att stoppa mig? Vad var rättvist i det? Och att sedan ha mage att anklaga mig, peka finger och säga ”det var han, det där är monstret, den skyldige…”

”Jag skakar på huvudet, inte bara i oförstånd utan också i en ganska stor del förakt. Ni förstod inte. Kanske ville ni inte förstå. Alla tecken fanns där, men ni valde att blunda. Borra ner huvudet i sanden, tillräckligt djupt för att varken se eller höra. Då hade ni fått ta ansvar. Det var lättare att hoppas att allt skulle gå bra.” 

Nicklas är bara tretton år när han misshandlas så svårt att han nästan mister livet. Han förnedras under tiden det pågår av sina plågoandar för att han bär dyra märkeskläder. ”Märkesbögen” skanderar de samtidigt som han tvingas ta av sig ända tills han står naken och huttrar i kvällskylan.

Men han kommer tillbaka. Lyckas förtränga smärtan, tillräckligt för att skapa en familj med fru och barn, villa och jobb, som vem som helst. Men i hans undermedvetna puttrar vreden, och när han inser att hans fru bedrar honom övergår det där puttrandet till att koka över i ett vansinne han inte längre kan kontrollera.