Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Tiden går men minnena består

av Johnny

Han såg gammal ut där han låg i sängen. Andningen var grund och stötig och det var inte svårt att se att slutet var nära. Det är inte lätt att ta till sig att någon man pratat med varje dag under livet gör sig redo att lämna just det, livet.

Innan han hamnade i den koma jag fann honom i hade han sagt till sina rumskamrater att ”det ordnar sig snart när Johnny kommer, då blir det bättre.” Men jag hann inte dit den gången. Jag hade gjort det flera gånger innan, vid tillfällen då jag av någon anledning dykt upp för att hjälpa honom eller mormor. Han var väldigt tacksam för det.

Jag tror inte att jag hjälpte dem lika mycket som de hjälpte mig. Det vore omöjligt. Jag hade alltid en plats i deras lilla hem, en trygghet att återvända till, och kanske var jag för ung för att riktigt förstå storheten och värdet i deras stora hjärtan. Jag hoppas och tror ändå att jag uttryckte min uppskattning och gav tillbaka i den mån jag förmådde.

Att alltid ha en plats där man är älskad är en förmån inte alla är förunnade. Jag är tacksam att jag är en av dem med den stora turen.

När morfar drog sin sista suck var jag för tillfället ute ur rummet för att handla. Kanske ville han bespara mig smärtan av att se honom somna in. Jag vet inte, men vill gärna tro det.

Det var längesedan nu, men jag tänker ofta på honom, och mormor, och det tomrum de lämnade efter sig. Särskilt nu när jag nästan dagligen passerar deras gamla lägenhet på väg till eller från jobbet. Fotbollsplanen utanför huset där jag stod i timmar och tränade på att skjuta med vänsterfoten står kvar. Men i porten står ett annat namn nu, och kanske bor där en annan morfar, och något annat barn åker hissen upp med en väska på axeln och glädje i bröstet. Jag hoppas det, det vore fint.

Minnena är många,en del tydligare än andra, samtidigt som vissa bleknat med åren som gått. Något som aldrig kommer försvinna är dock minnet av vår återkommande avskedsritual i den lilla hallen. Oavsett hur länge jag varit där, timmar eller dagar, följde morfar mig alltid ut i hallen med sina kryckor. Hans sista ord var alltid de samma: ”När kommer du nästa gång Johnny?”

2

av Johnny

Jag såg det för ett ögonblick, sprang mot det i hopp om att det äntligen var dags. Jag såg en hand som sträcktes mot mig, leende ansikten som välkomnade mig in. Till något bättre. Men mina steg kändes tyngre, långsammare, som om jag rörde mig i kvicksand. De varma ansikten som nyss välkomnat mig blev suddigare och ljuset som varit så starkt falnade hastigt. Paniken fyllde mitt bröst och lyckan byttes mot en fruktansvärd ångest som skruvades upp till max när dörren slutligen slogs igen mitt framför mig.

Ändå var jag som förlamad, utan att kunna varken skrika eller gråta. Vem skulle förresten höra? Jag var ensam. Igen. Så som jag alltid varit.

Känslan jag hade hoppats undkomma, som jag nyss trodde mig ha lurat. Nu var jag tillbaka, infångad i min bur.

Fjättrad.Paralyserad. Rädd.

Jag känner…

av Johnny

Jag älskar att höra hennes bubblande röst som berättar saker i ett högt tempo. Då vet jag att det är bra. Att livet känns gott och då blir det varmt i mitt bröst. Längre bort än så är den inte känslan av samhörighet som ibland verkar så förtvivlat avlägsen.

Det kostar på  att vara en känslomänniska, att engagera sig i andra människor och öppna sina portar och låta dem ta plats runt bordet i sitt innersta rum.

För dem jag älskar står dörren dit in alltid öppen, jag tror de vet det. Inte alla klarar att ge den gåvan tillbaka. Och även om det gör ont att inse det kan man inte klandra någon. Våra gränser för vad vi mäktar med ser annorlunda ut och det finns inget rätt eller fel. Bara olika sätt att leva.

Jag kan inte hindra vad jag känner. Jag klarar inte att vara förnuftig och tänka långsiktigt. Är det fel? Ja kanske i vissa lägen. Ibland kanske det hade varit bra att göra på ett annat sätt.

Men jag är den jag är. Jag känner, och jag lever. Jag är glad över den jag är. Glad att jag fortfarande orkar känna. Att jag fortfarande älskar lika intensivt och gör det jag gör med passion.

Visst gör det ont ibland. Ganska ofta faktiskt men när det känns bra…ja då j-vlar känns det bra!

Ibland kan lycka vara en röst man känner igen. En annan gång en hand som berör på det sättet som bara någon som älskar en kan göra.

Andra gånger kanske det är tystnaden i ett rum, helt allena med endast sig själv som sällskap.

Egentligen spelar det nog inte så stor roll. Bara vi känner.

Föräldratankar

av Johnny

Hur skulle man nånsin kunna veta hur det kändes att vara förälder? Att rent praktiskt förstå det är lättare eftersom det finns drivor med literatur som talar om hur man blir den absolut bästa föräldern världen skådat, men som alla vet betyder inte logiken så mycket när känslorna kommer med i spelet.

Att vara förälder innebär också så mycket annat, och det skiftar under olika perioder under uppväxttiden. Jag kommer ihåg när min dotter satt en hel dag och väntade i hallen när jag skulle komma på besök. När porten smällde igen och jag började gå uppför trapporna såg jag brevinkastet svänga upp och hennes stora ögon sken upp likt facklor i den mörka brevspringan medan hon skrek för full hals ”nu kommer han, nu kommer han!”

Eller alla timmar på öronmottagningen med smärtande, inflammerade barnöron som gjorde natten outhärdlig i väntan på en akuttid tidigt nästa morgon. Jag minns särskilt den där dryga farbror doktorn som fick en ljusgrön kaskadkräkning över hela sin vita rock…det hade han faktiskt förtjänat. Annars var det mest den fantastiske överläkaren på Möldals öronklinik där jag brukade läsa” Pulvret hjälper till” så du tjöt av skratt i väntrummet min älskade flicka, som skojade med sina trollkonster och gjorde det hela lite lättare.

Jag tror att jag var ganska bra på det också, att göra jobbiga stunder lite lättare. Jag visste ingenting om hur man skulle vara som förälder så jag var mig själv. Och jag tror det blev ganska bra.

Att jag fick den här bloggen var för att jag var tonårsförälder på deltid. Men vad skriver man om när ens barn har högsta betyg i alla ämnen och varken dricker eller röker eller beter sig illa? Jo om det förstås, men det blir ju liksom inte så intressant i längden… vilket jag föredragit, givetvis. Att blogga har ju inget självändamål i sig.

Men de senaste åren har innehållit en stor förändring i mitt föräldraskap som jag inte heller har orkat lämna ut. Sorgen över att uppleva hur man inte längre känner sig behövd. Att inte vara så viktig.

Och givetvis är jag jätteglad över att mina barn är självständiga och klarar sig galant i livet, tro inget annat. Men ibland känns det tomt ändå. Ibland kan jag känna mig ensam och längta efter den där samhörigheten som var så självklar då, men som suddas ut allt mer. Som sig bör. Men ändå.

Kan man inte få vara lite egoistisk och barnslig och känna sig lite lämnad och ensam, om så bara för en stund? Även om man vet att ”barnen har man bara till låns en tid” och allt det där. Kan man inte bara få skita i det ett ögonblick och längta efter att vara sådär viktig och sen gå tillbaka till att vara vuxen och tänka logiskt igen.

För det är inte bra att erkänna att man tänker såhär, även om det bara sker då och då.

 Men vet du, det struntar jag faktiskt i. Och det står jag för.

Förlåt.

av Johnny

Hej.

Det var längesedan vi hördes nu. Du kanske inte ens är kvar… vilket vore förståeligt. Men om det nu är så att du råkar passera förbi så ville jag säga att en av anledningarna till min frånvaro är att jag jobbat på att färdigställa min bok som kommer ut nu. Det har varit tufft men roligt givetvis. Och nu är det klart.

På torsdag är det dags för lansering på Bokmässan i Göteborg. Känns… overkligt, men fantastiskt.

Ska du dit? Kom förbi och säg hej iså fall. Monter D 02:09 är adressen 🙂

 

Öppna min dörr, och ge mig varje dag igen.

av Johnny

Vad för sorts människor blir vi om vi slutar att älska?

Om vi bara stänger av, sluter oss för att vi helt enkelt inte orkar känna mer smärta. Aldrig mer. Någonsin.

Ett avslut i sin mest bestämda form. Aldrig mer. Någonsin. Som att klippa en gren på äppelträdet för att förvissa sig om att det aldrig ska blomma där på igen, aldrig mer bära frukt. Omöjliggöra att bli frestad.

Men kärlek är inget vi kan såga ner och låta förmultna i komposten under träden bredvid rabarberbuskarna. Jag trodde det. Ganska länge trodde jag att min plan slagit väl ut.

När jag plötsligt insåg att det blommade för fullt, att allting fanns kvar, lika starkt som någon gång tidigare. Precis som den längtan som nu fyllde mig till bredden. Jag hade bara vilat. Läkt min sargade själ.

Som nu var redo igen, utan att jag förstått det.

Jag antar att det är sant. .

 

 

Spännande.

av Johnny

Jag blev intervjuad igår. Det var ingen stor tidning, men det var trots allt första intervjun i rollen som bokskrivare. Det kändes lätt surrealistiskt att sitta och beskriva processen, hur jag började skriva, var kom inspirationen till storyn från…och så vidare.

Men det var så roligt. Jag är så glad för att det nu ska hända, att en bok ska produceras och säljas, som jag skapat. Jag är verkligen glad och tacksam för den chansen.

Det är också kul att se hur boken förändrats från första utkastet för snart tre år sedan, tills hur den ser ut nu. Och vilken tur att den inte gavs ut i det skicket, tänkte jag under intervjun. Det var ju bara ett skal.

Jag var så full av berättarlust att jag bara ville kasta mig över nästa historia som pockade på uppmärksamhet där inne i mitt inre, att jag inte ville göra det viktigaste, redigeringen. Finslipandet. Lägga till och ta ifrån.

Vi får väl se var det landar. Jag hoppas det blir bra. Oavsett är jag glad. Och stolt.

En vanlig dag.

av Johnny

Jag går genom Nordstan, eller Femman som vi säger oftast. Om du inte känner till Göteborg är det ett köpcentrum som härbärgerar ett tvärsnitt av den sociala strukturen i vårt moderna samhälle. En plats med mycket att erbjuda för den som är intresserad av människor, av öden, som ser för att hon vill se. Att det finns människor som varje dag försöker överleva, snarare än att leva.

Just den här dagen går jag en stund i trappan upp från Hemköp och lyssnar till ett par i vad jag jag gissar cirka fyrtioårsåldern, kraftigt märkta av ett mångårigt missbruk. Hennes yviga gester och högljudda pladdrande skvallrar om att hon är ganska påtänd just för tillfället, och hennes manlige vän har fullt sjå att hänga med i hennes raska promenad.

Jag lämnar dem och pratar en stund med ett par ungdomar från en helt annan del av jordklotet, fortsätter sedan in på DIn sko och hamnar plötsligt i medel-Svenssonland för en stund innan jag svänger förbi Apoteket och där finns alla samlade helt plötsligt, någon från alla delar, alla skikt. Intressant. Alla blir tydligen sjuka någon gång, tänker jag.

Efter att ha blivit expedierad går jag neråt mot Lifebutiken för att köpa min favoritchoklad innan det är dags att bege mig hemåt. Utanför Pressbyrån grips jag av en sorglig scen, där en Faktum-försäljare är så redlöst berusad att han endast med hjälp klarar att hålla sig på benen. Det gör ont i mig när jag ser en kamrat hjälpa den vinglande mannen mot utgången.

Utanför Systembolaget står ännu en Faktumförsäljare, och som jag uppfattar det slänger denne ur sig ett skämt när den berusade mannen släpas förbi i sin sorgliga vandring på förnedringens torg. Det uppskattas inte, och skämtaren får ta emot en rejäl salva från mannen som som nästan faller omkull, och jag skulle vilja hjälpa honom, men får bara stå där och bevittna denna sorgliga scen. Och hoppas att han mår bättre snart.

 

Deep within man dwells the secret of his life

av Johnny

Ganska ofta vaknar jag tidigt och har med mig en viktig insikt när jag slår upp ögonen. Det är inte så konstigt eftersom vi ungefär med två timmars mellanrum under nattsömnen dyker ner i vårt undermedvetna och bearbetar vår känslomässiga verklighet.

Jag håller på och jobbar med en föreläsning som jag snart ska hålla och den handlar om det, vårt undermedvetna. Eller egentligen alla tre nivåer vi rör oss mellan, men vårt undermedvetna är vår server, vår aldrig sinande informationskanal.

Sedan jag blev intresserad av, och började jobba med hypnos och dess tekniker, har jag fått ovärderlig utbildning både teoretiskt och praktiskt av min handledare och mentor, men först nu, tolv-tretton år senare har verkligen poletten trillat ner. För mig.

Det hänger naturligtvis ihop med min egen utveckling, men också med all den kunskap jag samlat på mig. Största anledningen är trots allt att jag nu vågar förstå sanningen. Vågar inse. Och känna. Jag förstod det förut, men att förstå något på en rationell nivå förändrar ingenting. Vi måste ner på en djupare nivå, förändra vad det betyder känslomässigt.

All behandling/terapi fungerar när vi förändrar meningen, vad det betyder för oss, det vi kallar vårt problem.

Jag har ett ständigt behov av att utvecklas. Det driver mig att pröva nya saker, nya utmaningar och ta nya utbildningar. Jag har ständigt någon ljudbok i öronen samtidigt som jag bläddrar i en annan. Jag är otroligt glad för att jag fick lära mig som barn att det är kul att lära sig saker. Något jag uppenbarligen lyckats överföra till mina barn, och jag är säker på att de kommer att ha stor nytta av det, något de redan har, men det är bara början.

Allting i universum antingen växer eller dör ut. Det är en av universums lagar. Om vi inte känner att vi längre växer eller utvecklas på ett jobb, eller i en relation, väljer vi oftast att lämna, inte sant? Gör vi inte det så lider vi. Tills vi måste lämna, på ett eller annat sätt.

Känslor är helt enkelt våra bästa signaler till att göra något, att det är något som inte är bra i vårt liv. Om vi väljer att förtränga de första försiktiga pockandena på uppmärksamhet kommer de bara bli högre och högre tills vi till slut måste göra något. Tyvärr har det då redan hunnit göra så mycket skada att det tar lång tid att reparera.

Hur gör du för att fortsätta växa?

Och hur hanterar du dina känslor när de kallar på din uppmärksamhet?

Sida 1 av 30
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Filip Elofsson, Kristina Jeppsson, och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB