Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Nya hannar på savannen.

av Johnny

Jag sitter, obegripligt nog för många, och ser en av världens största gofltävlingar på teve. US Masters, en tävling som sett fler stjärnor tändas än Benjamin syrsa på julafton.

Naturligtvis gör jag det för att jag tycker om att se på golf, inte minst för att sceneriet är så bedövande vackert. Som om något skapats direkt ur en persons fantasi och bara applicerats i naturen.

Men också för att bevittna hur människor beter sig, beroende på vilket tillstånd de befinner sig i. Golf är en av de mest avslöjande situationerna där en tveksam mental inställning kan få den mest självsäkra individ att darra, och vad som strax innan föreföll vara en autostrada mot berömdhet och rikedomar plötsligt förvandlas till en nakenpromenad med dumstrut längs Avenyn en sen kväll i juli.

Det är en ny tid nu i golfvärlden. Under ett antal år har övriga deltagare mest varit väl avlönade statister i The Tiger Woods show. Den showen har kraschat nu. Skyltarna är fortfarande uppe och publiken strömmar till, men mannen i fråga är inte där.

Rent fysiskt, visst, men hans kroppsspråk skriker ut hur illa han egentligen mår. Det stela ansiktet och hängande axlarna är en plåga att se. Åtminstone om man bedömer utifrån golfkriterier och drömmer om alla de högtidsstunder han bjudit på under åren med golfslag man inte trodde var möjliga.

Tänker man moraliskt känns det som ett mer logiskt straff. Han svek sina löften till fru och barn, kanske också till omvärlden, det känns svårare att avgöra en sådan global ansvarsbörda, och som det ultimata straffet blev han av med sin speciella gåva. Att vara världens bäste golfspelare genom tiderna.

Kanske kommer han tillbaka igen. Som golfspelare alltså. Men jag tror det blir svårt. Hjältar kommer och går, och just nu är det nya, unga hjältar som stormar fram på fältet mot den slutgiltiga bekräftelsen, vinnarens gröna kavaj. Symbolen för golfvärldens odödlighet.

Tigers story väcker också undran om det finns någon man som kan hantera framgång, berömmelse och den makt som följer i dess fotspår. Historien visar på att det i vilket fall som helst finns gott om personer som bevisar att det finns stora svårigheter inbakat.

Vissa, som Clinton, skakar bara av den, ursäkta, av sig, och går vidare som om ingenting hänt. Vissa, som Tiger Woods, skakas om så kraftigt när de ställs inför den verklighet de trodde sig vara större än, att de aldrig blir samma människa igen.

På något sätt känns det ändå sundare. Det senare alltså. Kanske är det därför jag ändå hoppas, när jag sitter där i natten, att han förstått vad han gjorde och att det borde vara dags att förlåta och gå vidare. Att han då kunde sträcka på ryggen, brista ut i ett leende och greppa klubban med det förut så lysande självförtroende bara en mästare kan besitta och bjuda oss på magi igen…

Jag inser att de flesta nog redan gjort det. Både förlåtit och glömt. Det kommer naturligtvis aldrig spela någon roll. Den enda som kan verkligen förlåta och därmed möjliggöra den ”gamle Tigerns” återkomst, är han själv.

Därför är jag säker på att vi har sett det sista av Tigerns storhetstid.

 

En början, till slutet.

av Johnny

Kapitel 1.

Hur fan gör man nu? Han reste sig upp och släppte greppet om brevet som nyss meddelat honom det han fruktat en tid. Det landade på det slipade trägolvet och vecklade ut sig för att sedan lägga sig platt. Det gjorde honom ännu mer förbannad, precis som om beskedet skulle tränga ända i själen.

 ”Fan i helvetes jävlar!” skrek han och rev åt sig brevet och slet det i smulor, för att sedan fortsätta med att ta den gamla trästolen och vräka den med allt ursinne han kunde uppbringa, rakt in i väggen bakom soffan. Den gamla nedgångna pinnstolen pulvriserades i ett moln av klassiskt svenskt hantverk. Den var gjord av hans farfar en lång tid sedan.

   Johan Anders Lindström, född 1963-07-26, gick ut i köket och tog fram den gamla flaskan Jägermeister som stått orörd i skafferiet så långe han kunde minnas. Det var en gåva från hans tidigare svärfar, men Johan hade aldrig kommit sig för att öppna den. Nu spelade det inte längre någon roll. Korken gav med sig efter ett par försök, och den lätt trögflytande vätskan fyllde strax hans Ikeaglas. Han insåg samtidigt som innehållet dansade ner längs strupen att den gjorde sig bäst serverad kall. Inte för att det kändes särskilt viktigt nu. Just nu handlade det bara om att döva. Trycka undan. Något han utvecklat till en superkraft genom åren. Frågan var om det skulle hjälpa honom nu. Eller hur länge.

   Han reste sig upp och drog ut lådan bredvid spisen, samtidigt som han åter fyllde glaset innan flaskan förpassades till frysens innandöme. Ur kökslådan drog han fram paketet med Marlboro som legat där sedan han slutade röka fyra år tidigare. Varför skulle han avstå den njutningen nu? Raskt fick han ut en av cigaretterna ur paketet, förde den till munnen och redan där kände han sig lite bättre. Lukten av tobak tillsammans med smaken på läpparna fyrade av en orkan av lustsensationer i kroppen, vilka bara intensifierades i styrka när elden från tändaren fick fart på nikotinet som han girigt sög i sig. Varför hade han förnekat sig denna glädje? Med en skakning på huvudet drog han ännu ett djupt bloss, tömde sina lungor innan han lät det sista i glaset rinna ner i magen och värma honom ännu lite till. Det började kännas lite bättre.

 Ända tills han reste sig och blicken fastnade på korten på hans båda barn. Johan gick fram till dem, tog dem i sin hand och kände att det inte skulle räcka med all världens Jägermeister eller Marlboro för att stoppa det här. Tårarna började först i form av små droppar som föll ner på korten i sina silverfärgade ramar, tagna under deras semester på Kreta ett antal år tidigare, för att sedan öka alltmer i omfång och styrka. Till slut grät han så att hela kroppen skakade, och benen bar honom då inte längre, utan han föll ner på golvet och kröp ihop i fosterställning, knappt längre vid medvetande.

Märkesbögen.

av Johnny

”Jag var bara ett barn. Utan en tanke på att göra någon illa. Inte på något sätt. Allt jag ville var att få vara som alla runt omkring mig, en vanlig pojke. Jag bad inte om att slitas i stycken, förnedras och lämnas åt mitt öde. Om jag nu skulle bli det jag förvandlades till, varför fanns ingen där för att stoppa mig? Vad var rättvist i det? Och att sedan ha mage att anklaga mig, peka finger och säga ”det var han, det där är monstret, den skyldige…”

”Jag skakar på huvudet, inte bara i oförstånd utan också i en ganska stor del förakt. Ni förstod inte. Kanske ville ni inte förstå. Alla tecken fanns där, men ni valde att blunda. Borra ner huvudet i sanden, tillräckligt djupt för att varken se eller höra. Då hade ni fått ta ansvar. Det var lättare att hoppas att allt skulle gå bra.” 

Nicklas är bara tretton år när han misshandlas så svårt att han nästan mister livet. Han förnedras under tiden det pågår av sina plågoandar för att han bär dyra märkeskläder. ”Märkesbögen” skanderar de samtidigt som han tvingas ta av sig ända tills han står naken och huttrar i kvällskylan.

Men han kommer tillbaka. Lyckas förtränga smärtan, tillräckligt för att skapa en familj med fru och barn, villa och jobb, som vem som helst. Men i hans undermedvetna puttrar vreden, och när han inser att hans fru bedrar honom övergår det där puttrandet till att koka över i ett vansinne han inte längre kan kontrollera.

Så. Nu vet du hur min bok börjar. Och vad den handlar om. Vad tror du?

Ner, sen upp!

av Johnny

Jag försöker samla ihop mig. Det har varit en berg och dalbana i paritet med Lisebergs åkattraktioner de senaste dagarna.

Under torsdagen nåddes jag på jobbet av beskedet att en familjemedlem gått bort efter ett hastigt förlopp, Jag befann mig mitt i en behandlingssituation och tappade allt, vilket jag inte brydde mig om då, inte nu heller. Oavsett om jag är tränad i att ta hand om människor i liknande situationer har det ingenting att göra med hur det känns när det drabbar ens egna emotionella relationer. Jag är alltid ärlig i mina känslor och vet att vi ändå kommunicerar det vi känner, och tror inte på att låtsas vara något jag inte är.

Det enda man kan säga om det, är att hon slipper smärtorna. Resten…ja jag tror alla förstår.

Så, igår fick jag ett besked jag drömt om så länge jag kan minnas. Framför allt de senaste åren.

För det är ungefär sex år sedan jag tog tag i skrivandet, och började blogga. Jag har behandlat det ämnet flera gånger, men det går inte komma ifrån hur mycket påverkat mitt liv.

Inte minst bestämde jag mig för att skriva bok. Och jag gjorde det med frenesi och under en period skrev jag sida efter sida, ord efter ord. Eller, jag har fortsatt göra det under flera års tid. Efter jobbet, på nätter, helger. Semestrar. Det finns väl inget annat att välja på, om man vill bli bättre. Utvecklas.

Jag har skickat mina alster till förlagen, vid några tillfällen har jag fått riktigt bra kommentarer, tecken på att jag varit på rätt väg. Ibland har jag bara haft lust att skita i alltihop, när refuseringsbreven samlats på hög. Tänkt att det bara var en löjlig dröm. Sen har jag fortsatt.

Igår fick jag som sagt beskedet att min bok ska ges ut. Det är en obeskrivlig, hisnande känsla. Mitt i alla andra känslor. Jag sörjer min vän, men gläds åt det jag drömt om. Så måste det få vara.

Tanken på att kunna gå in i bokhandeln och se min bok där… Att den kommer finnas på bibliotek långt efter att jag lämnat in känns…faktiskt helt underbart.

Nu är jag rätt trött, och tänker ligga på soffan tills dottern ringer och vill bli hämtad. Tack för era fina kommentarer som givit mig styrka att fortsätta när jag tvivlat.

Ha en fin kväll/J

Utlottning!

av Johnny

Det behövs lite nytt blod i den här bloggen!

4242PresPres.jpg.png

Jag har så mycket att berätta…men tills vidare gör jag det i bokform. Jag har skrivit en bok som är en ”självhjälpsbok”, min egen typ av favoritbok alltså 🙂 För att jag älskar lära mig nya saker, om mig själv och livet.

Jag använder mig själv, min egen historia, som fond. Jag delar med mig av det jag lärt mig och samlat in i form av litteratur och arbete med människor. Den är ganska självutlämnande, men det bjuder jag på.

I väntan på att den ska komma ut i handeln har jag ett par ex som jag tryckt själv. Du får stå ut med ett och annat stavfel och redigeringsmiss. Om du vill ha den alltså.

För du får den. Om du lovar att skriva och berätta vad du tyckte.

Men, jag har bara en. Så om du vill ha den, skriv och berätta något. Vad bestämmer du.

/J

Ett fort, så starkt.

av Johnny

Jag andas. Du har gått och lämnat mig kvar. Men jag andas fortfarande, trots allt.

Det är natt och jag ser bara svagt hur min bröstkorg rör sig upp och ner, som vågorna jag älskar på sommaren. Jag blundar och kan se dem inut, hur de rullar ut, planar, för att sedan hämta kraft och slunga sig mot den värnlösa stranden. Den som tidigare var jag.

Du trodde inte det. Dina hot kom ur en överlägsenhet som fyllde mig med styrka istället för missmod och förtvivlan. Inom mig byggdes en kraft jag inte trodde mig själv kapabel till. Men gång på gång upprepade jag det, tills det blev en sanning långt innan du tog din väska och gick.

”Jag är stark på egna ben. Och för varje dag blir jag starkare och starkare, för varje andetag blir jag lyckligare och lyckligare!” Och du kan aldrig ta det ifrån mig.

Om och om igen. Jag sa det högt, jag skrek det så grannarna på andra sidan gården antagligen hörde det. Men jag brydde mig inte. Jag rensade, byggde om, renoverade. Lagom tills du trodde du skulle dela ut nådastöten stod det klart.

Det chockade dig. Jag märkte det. Du gjorde ditt bästa för att dölja känslorna som rasade omkring inuti dig, men du lyckades inte särskilt väl.

När du stängde dörren bakom dig öppnade jag flaskan jag fick i födelsedagspresent, skakade den likt en racerförare på prispallen och drack girigt ur själva mynningen.

Du trodde jag skulle bryta ihop, be dig på mina bara knän.

Jag är inte där längre. Inte den du trodde.

Jag kan bara säga dito.

Och jag skall aldrig glömma det igen. Vem jag verkligen är.

”Hej, jag heter Hans.”

av Johnny

Kombinationen av för många timmar av för lite sömn och Winnerbäck i lurarna, gjorde att jag inte noterade honom förrän den gummibeklädda nederdelen av hans träkäpp vidrörde mitt vänstra varma leende. Jag tittade upp och mötte hans glada ögon, halvt gömda under tjocka, vita ögonbryn.

Jag drog ur lurarna i öronen och sa: ”Ursäkta, jag hörde inte…”

”Nej jag förstod det unge man, jag undrade endast om det var så att platsen bredvid var ledig?” Han log igen, och hans utseende och sätt att tala fick mig att tänka på Hasse Alfredsson. Inte för att de var så lika rent fysiskt, bara känslan han gav mig där på bänken, mitt i rusningen på Centralstationen.

”Ja, självklart, bara slå dig ner”, svarade jag, och han nickade och sjönk ner bredvid mig. Bänken var inte större än att jag kunde känna hans ben mot mitt. Han verkade känna det också och försökte flytta sig lite längre åt andra hållet, vilket inte var särskilt lyckosamt. Jag log mot honom som för att visa att det var helt okej.

Han besvarade mitt leende, tog av sig den klassiska ”gubbkepsen”, och drog handen genom det tjocka, vita håret. Den gamle mannen drog ett djupt andetag och verkade sjunka ihop en aning.

”Hur är det? Mår du bra?” frågade jag. Han tittade upp på mig, verkade fundera ett ögonblick innan han nickade lätt.

”Jo, det är jag nog. Men du vet, efter man passerar nittio är man ju inte längre vid samma vigör som i din ålder”, sa han.

”Ja fast nu är jag ju inte tjugo direkt, utan fyrtio. Inte ofta man får höra att man är ungdom nu för tiden”, svarade jag och log.

”Haha, nej men som sagt, är man nittio är de flesta man möter ungdomar i jämförelse.”

”Men du ser väldigt pigg ut, så om jag blir nittio vill jag nog se ut som du”, svarade jag.

”Nittiosju, för att vara exakt”, flinade han, och jag gjorde detsamma. Bara tanken på att vara så fräsch vid den åldern gjorde mig glad i kroppen.

Sedan satt vi tysta en stund. Han verkade fundera på något och jag ville inte störa, och återgick till läsandet. .

”Jag åker hit varje fredag. Från Alingsås, med tåget. Jag har gjort det i sju år, lite drygt. Min Anna, hon ligger på Östra kyrkogården. Det är anledningen, ifall du undrar”, sa han plötsligt, och jag tappade nästan boken som jag precis börjat komma in i.

”Oj, okej”, fick jag ur mig. ”Var ni gifta länge?”

”Vi var tillsammans i sjuttiofem år…träffades när vi var femton och kunde aldrig vara utan varandra sen. Inte förrän vi blev tvungna då. Eller jag, rättare sagt”, sa han lite dämpat.

”Men…det låter ändå helt fantastiskt…jag menar, mitt längsta förhållande är fem år, så jag antar att du  upplevt det alla andra söker”, svarade jag.

Han nickade lite lätt, vilket fick den späda kroppen att gunga lätt fram och tillbaka.

”Det stämmer nog grabben, nu när du säger det. Jag hoppas du får känna samma som jag. Ge inte upp det, lova mig det”, sa han och tittade mig i ögonen som för att försäkra sig om att jag förstod.

”Nej jag lovar, det kommer jag aldrig göra”, svarade jag och det fick honom att nöjt luta sig tillbaka mot ryggstödet.

”På alla år tillsammans gjorde jag bara ett misstag…en sak jag ångrar. Vilket fick ödesdigra konsekvenser.”

”Okej, ett misstag på alla de åren låter ju inte så farligt, men…vill du berätta?”

Han verkade fundera över frågan en stund, innan han svarade.

”När Anna var nyss fyllda sjuttioen, hade hon problem med yrsel och vi gick till läkaren. Och…jag glömmer aldrig beskedet vi fick där inne. På ett ytterst okänsligt sätt fick vi reda på att…det var en tumör på hjärnan…och att det inte gick att gör något åt…”

Han lutade sig framåt och gned handflatorna mot ansiktet. Om han grät kunde jag inte se det.

”När vi kom hem grät vi länge båda två, kramades och bara försökte tänka igenom vad som just hänt. Men efter bara några timmar kände jag att så här fick det inte vara! Jag ställde mig upp och sa med kraftfull stämma: ’Anna, du litar på mig, eller hur?’ Hon tittade förvånat på mig innan hon svarade ja. ’Bra, för då tycker jag att vi bestämmer att dethär inte ska förändra ett skvatt! Vi ska uppleva din nittioårsdag tillsammans om vi bestämde för längesen, på en fin restaurang och sova på hotell. Kan vi bestämma det? Är du med?’

”Och vad sa hon då? sa jag nu djupt inne i hans berättande.

”Hon såg mig djupt i ögonen, och jag såg att något hände därinne, innan hon kramade mig hårt och viskade i mitt öra: Ja, jag är med dig. För alltid, det vet du. Jag älskar dig.”

En tår släppte från hans vänstra ögonvrå, och han gjorde inget för att dölja det. Det brände innanför mina ögonlock, och jag tog ett par djupa andetag. Det vibrerade från telefonen i min innerficka, men jag ville inte bryta hans berättande nu. Det fick vänta.

”Men du, vilken otrolig historia…jag är nästan mållös”, sa jag, vilket också var sant.

”Jo, men jag ångrar det så. Hade jag inte varit en sån idiot kanske hon varit här fortfarande. Med mig.” Nu grät han på riktigt, och letade fram en klassisk näsduk ur kavajfickan och torkade sitt fåriga ansikte.

”Nu förstår jag inte vad du menar, du fick ju henne att se framåt, hur kunde det vara fel?”

”Ursäkta unge man, men du har inte fattat alls. Hade jag inte sagt att hon skulle leva tils nittio hade hon kanske varit här idag. M…men nu dog hon dagen efter hon fyllt. I den där…hotellsängen”, snyftade han fram.

”Så…hon blev nittio år? Hur lång tid trodde läkarna att hon skulle leva?”

”Ha, sex månader, kanske ett år! Men vi visade dom!”

Det blev tyst i russlet och slamrandet på tågstationen. För att förvissa mig om att det inte bara var jag som upplevde det så, sa jag: ”Tack vare dig, er, så fick ni tjugo år till…inte sant?”

Han stirrade på mig med förvånade ögon, munnen vidöppen. Uppenbarligen hade han inte tänkt så. Jag blev lite orolig för den gamle mannen, men han reste sig upp på darriga ben och ställde sig framför mig. Han sträckte sin åldrade hand mot mig, jag tog den och mötte ett fast, varmt handslag.

”Du, jag…”, började jag, men han tystade mig.

”Livet är bra underligt, unge man. Väldigt underligt. När du blir lika gammal som jag förstår du vad jag menar”, sa han och log innan han vände om och gick mot tåget till Alingsås.

Eller?

av Johnny

Har du tänkt på hur fort det går att glömma hur lyckliga vi var när det hände?

 Den första kyssen som vi trånade efter länge, och hur den första tidens dagar tillsammans var som pärlor på ett band. Vi som hade längtat så efter en relation, finner oss efter ett tag frågandes hur vi ska göra för att ta oss ur den…

 Eller hur euforin som inträffade när vi fick samtalet att det var vi som fick jobbet, inte någon av de andra 150, efter ett tag grumlas i missnöje över att vi får reda på att någon annan har högre lön, bättre förmåner, etc.

 Ibland behöver vi påminna oss om vad vi har i våra liv att verkligen vara stolta över, lyckliga över.

Istället för att fråga oss saker som varför vi inte har det någon annan har, eller varför vi alltid träffar idioter, eller varför just det där alltid händer oss…får våra liv en helt annan innebörd och lycka om vi byter ut de frågorna mot andra som fyller oss med energi.

 Vad har jag i mitt liv som jag är lycklig över? Vem har jag i mitt liv att vara lycklig över?

Vad är jag tacksam över?

Vad skulle jag kunna vara lycklig och tacksam över, om jag verkligen ville?

 Din hjärna kommer byta fokus, från det negativa till det positiva om vi ställer frågor till oss själva som stärker oss, istället för tvärtom.

 Är inte det vad vi vill och behöver? Att må bättre?

Inte?

av Johnny

Vi gick hand i hand nerför gatan, hörde knarrandet under våra grova sulor, och det var en skön känsla. För ingen av oss hade något att säga. Så det var det enda som hördes, knarrandet av räfflade gummisulor mot hårt packad snö.

Det kom små rökpuffar ur hennes mun i den kyliga kvällsluften. Det såg lite lustigt ut, men det var inte läge att flina åt det nu. Vi visste båda att den här promenaden var det sista vi gjorde tillsammans. Ingen av oss ville bryta den tysta överenskommelsen om att det här bara var ett utträde ur en tvåsamhet som inte längre tjänade något syfte. Jag var åtminstone säker på att det var så för mig. Hon hade inte heller gett mig någon indikation på något annat. Inte på länge.

Till min stora förvåning insåg jag vid nästa sneglande att det förutom rökpuffarna över hennes läppar, att det nu också rann tårar nerför hennes froströda kinder. Hon gjorde ingenting för att dölja det heller. Vad skulle jag göra? Allt var ju redan sagt. Eller?

 

Sida 2 av 30
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB