Mellan två möten på eftermiddagen ringer min dotter. Hon har precs fått sina första betygsliknande omdömen på högstadiet.

”Vill du höra?” undrar hon.

”Klart jag vill”, säger jag samtidigt som jag går med raska steg mot dagens sista möte.

Och det är fina omdömen med plus hit och plus dit. Med ett par besvikelser, för det blir det ju alltid på något sätt. Det lustiga är att de hamnat precis där jag hade några få besvärligare områden. Ett av dessa var överraskande gymnastik. Trots att jag spelade TV-pucken i ishockey och redan i nian spelade i IFK Göteborg i fotboll. Men jag var rädd för redskapsgympan. Det räckte för att dra ner betyget.

Vi har båda lättast för språket. Det har jag inget emot. Att kunna kommunicera väl är viktigt. Att hoppa över en plint, inte så viktigt.

Kvällen avslutades med en konsert på min sons skola. Han läser på musikgymnasium i stan, och han är, i motsats till mig, ett musikaliskt geni. Han spelar alla instrument så enkelt och genialiskt att man blir lätt avundsjuk. Idag var det trummorna som fick sig en omgång. Han är också väldigt duktig i skolan. Vet inte riktigt vad det ska bli av honom. En bildad rockstjärna. Varför inte?

Jag har ett problem. När jag går och ser mina barn framföra något, spelar ingen roll vad, får jag genast en klump i halsen och får lägga stor möda på att inte börja gråta. Det går sådär. Idag grät jag. Fast mest i smyg.

Fast tårar av kärlek kan aldrig vara fel. Och det är precis vad det är.

Då gäller det att vara tydlig. När man jobbar med människor går det inte att slarva med det där. Ett ogenomtänkt skratt kan kosta hela förtroendet ibland. Ett felaktigt ordval kan innebära att mottagaren går och analyserar innebörden ända tills nästa gång man ses.

Det gäller inte minst i relationen med barn. Innan de lär sig ironi. Det tycker jag är uppfriskande och får mig att tänka till, att verkligen jobba med kommunikationen. Utan krimskrams.

Med vuxna som lärt sig alla spel kan det ta tid att komma dit barn tar sig direkt. Via sanningen, utan kringsnack. Jag gillar barn.

Kommunikation. Det är svårt.

Jag sitter på mitt favoritkafe´och väntar på min favoritlunch, lasagne. Jag och katten Gustaf. Sitter och bläddrar i den nya gratistidningen och har det rätt gott. Tills jag slår upp sidan där det står om FN-arbetare som våldtar och tvingar unga flickor, läs barn, till att sälja sig för att få mat och vatten. Vad i helvete är det som händer? Jag blir så förbannad så jag vill slita sönder tidningen i stycken och bara skrika rakt ut. För ett tag sedan var jag inne på tanken att få starta en specialstyrka som skulle få åka runt jorden och förhindra brott mot barn. Jag minns att tanken uppkom i samband med att jag satt och läste om några unga pojkar i Thailand som beskrev sin verklighet. Den innehöll bland annat att tillfredsställa, feta, svettiga medelålders tyska män.

Jag minns att jag drömde mig bort i tanken som en slags James Bond med fullständiga rättigheter och inga skyldigheter. Bara att rensa bort avskum som dem jag nyss beskrev. För mitt inre kunde jag se mig själv sparka upp dörren till tyskens hotellrum och bara mata på med en Kalashnikov i händerna. Sen går jag ut med pojkens hand i min. Vidare mot nästa uppdrag. När jag tittar upp från tidningen möter min blick en halvårsgammal flickas glada nuna. Två bord bort har hennes mamma lyft upp henne och hon tyckte nog att jag kunde behöva komma på andra tankar. Mitt sinne spricker upp som himlen efter middagsregnet på Spaniensemestern. Jag gör glada miner och hon skrattar. Jag leker tittut och hon skrattar. Fan vad jag gillar barn. Jag önskar att alla barn fick vara lyckliga. Så är det inte. Så kommer det aldrig bli. För jag vet att även om det skulle bildas 100 sådana specialstyrkor jag fantiserade om, så skulle det ändå aldrig räcka till. För det jävligaste är att de allra flesta övergreppen sker inom familjen. Och då blir det så mycket svårare. Så även om det inte fungerar med den där specialstyrkan, så kan vi hjälpa till ändå. Håll ögon och öron öppna. Barnen är oskyldiga. Barnen är framtiden.

Jag vill bara tillägga att jag är en mycket fredlig och vänlig man. Människor som skadar barn och kvinnor väcker dock primitiva känslor inom mig. Min bästa vän från min uppväxt slog sin fru. Han slog henne så att blodet skvätte flera meter och kletade ut sig på den vita tapeten. Jag vet. Jag såg det. Han är inte min vän längre.

Det sägs att barn slutar inte älska sina föräldrar, utan att de slutar älska sig själva, när saker och ting inte står rätt till under tiden man växer upp. Jag antar att det innebär att man lär sig det beteendet och tar med sig det in i vuxenvärlden, och gör samma sak där. Struntar i att lyssna på sina egna känslor och sätter den andres önskningar och behov före sina egna.

Det har gjorts undersökningar där man frågat väldigt framgångsrika människor, på höga positioner med stora inkomster om vem som är viktigast i deras liv. Alla svarade samma sak: Jag själv.

Likaväl som om du frågar större delen av befolkningen skulle de svara ”mina barn”, ”min man” eller ”mina föräldrar.” För den förstnämnda kategorin är trots allt ganska liten, inte sant?

Jag önskar att jag fått lära mig mer av det där. Mitt stora ego krockar allt som oftast med min inlärda verklighet, att det är viktigare hur andra mår än jag själv.

För det här är viktigt, och vanligare än man kanske tror. Att det finns en verklighet där du är och agerar som den du verkligen är och gör det ditt hjärta och dina känslor vill. Men det finns också den verkligheten där vi lever efter andra människors önskningar, rädslor, behov och uppfattning om hur det bör vara, hur du bör vara. Vilken verklighet tror du är vanligast att vi lever i?

Jag kan svara på det, om du vill. På det sätt vi fått lära oss att man ska vara. Alltså någon annans verklighet. Och det skapar problem långt bortom vad vi kan överblicka. Det ger oss ångest genom olust från alla förträngda känslor som inte längre går att hålla nere, det ger oss smärta i vår kropp från alla spänningar då vi biter ihop istället för att säga vad vi egentligen tycker. Eller huvudvärk från alla försök att tänka fram en lösning på problem som egentligen har sin grund i: vad känner jag? Men det vågar vi inte förlita oss till, och kanske skulle konsekvenserna bli förödande om vi tillät oss att göra det: känna efter. Förödande för omgivningen. Eller för den verklighet vi lever i.

Så det vill vi ju inte. Vi väljer hellre att stanna kvar i en verklighet som förgör oss själva. Att byta känns för svårt. Tänk om någon annan skulle bli ledsen och må dåligt. Bättre att knipa igen och köra vidare. Det går nog över. Annars finns det ganska bra sätt att dämpa olusten. Det mesta vi stoppar i oss, godis, choklad, cigaretter, snus, alkohol, relationer är ett annat knep. Samma syfte har de allihop. Att få oss att må lite bättre, om så bara för en stund.

Jag pratar inte om när man njuter av de där sakerna någon gång ibland, för att sätta lite guldkant på tillvaron, utan när det övergår från bruk till missbruk.

Jag vet inte om du har funderat över varför ditt liv blivit som det blivit. Kanske lever du efter och följer dina känslor varje dag, ständigt medveten om vad du vill och behöver och vilken väg som är den rätta. Då säger jag grattis till dig.  Om du inte tillhör den kategorin säger jag: Lycka till. Du har en spännande resa framför dig. Om du vågar lyssna. Det är aldrig för sent att börja. Glöm inte det.

Nej, det kan jag säga direkt, hit flyttar jag aldrig! Maken till skralt utbud har jag aldrig sett. Det gäller på de flesta områdena, kultur, yes, mat, oh yeah. Brudar…Vilka då undrar jag?

Han kom hem och vallade mig förut, hade snyggat till mig och tagit på lite lukta gott, men till vilken nytta? Ingen alls givetvis. Tikarna här är lika pigga och på gång som Boulegänget i parken där hemma. Pensionärsvarning! Gjorde en rusning mot en fräsch Westie, men vad gav det? Just det, nada! Försökte snacka upp en blåst pudel också, men hon förstod inte ens språket. Pinsamt.

Mina förhoppningar om lite leverkorv och en välspelad film, helst fransk, slogs också i spillror. Gissa vad han ser på? Fotboll! Jag skämtar inte, nånting om Barcelona eller vad han mumlade om. En dokumentär om Gaudi, fine, men det här tramset. Nej tack!

Lika bra att gå och lägga sig och hoppas på bättre tur imorgon. Då blir det iallfall mat. Får se vad Hermann Hedning hittar på. Förhoppningarna är låga.

Over and out./Eskil

Hello!

Jag heter Eskil, är fem år och som ni kanske ser, både snygg och bildad. Eftersom jag har det tvivelaktiga nöjet att vara nattgäst hos Johnny, tänker jag passa på att höja kvaliteten på den här sidan. Som gästbloggare kan ni räkna med en hel del  av sådant ni vanligtvis inte får er till livs här.

Jag tänker på saker som höjer livskvaliteten, gör tillvaron lite mer behaglig, jordgubben på tårtan, ja ni fattar. Inte bara det där känslomässiga tugget som pågär här annars. Han vill ju verka lite svår, men tro mig, han är inte särskilt djup när han sitter i kalsongerna i soffan och skrattar som en idiot åt ”Two and a half men” med Charlie Sheen.

Trots att jag inte var speciellt nödig tvingade jag igång peristaltiken och krystade svårt för att lämna mitt avtryck under vår första promenad. Bara för att visa vem som bestämmer. Just nu ligger jag och drar iväg en smygare med jämna mellanrum bara för att…ah, behövs väl egentligen ingen anledning, jag bara gillar’t.

Nej, nu ska jag vila mig en stund, har stora planer för lördagskvällen och behöver vara fräsch. Återkommer med en rapport vid tillfälle. Tills dess, som vi säger back home: Au revoir!

Fredag.

Skönt.

Ledigt.

Thaimat.

Choklad.

Idol.

Film.

Sovmorgon.

Ibland när jag får så där jättemycket beröm, eller om det händer något fantastiskt bra som jag är delaktig i, har jag svårt att uppskatta det som jag tycker att jag borde. Observera, som jag tycker att jag borde.

För det kommer dagar när det inte är så positiva tongångar, och då borde man ju ha lagrat lite sköna känslor.

Problemet är kanske att jag inte vet hur mycket som är lagom. Att fira alltså. Det kanske till och med är så att jag firar alldeles lagom. Antagligen är det så.

Jo, idag var en bra jobbdag. Om du undrade alltså.

Jag misstänkte att någon skulle störa sig på att jag skrev att jag blev besviken på att kommentarerna uteblev på fredagsbloggen. Inte för att det gör något, men anledningen till att jag saknar när det inte är någon som ger feedback är inte för att jag vill höra hur bra jag är, nej jag älskar kommunikationen kring de tankar och känslor som kommer upp när man läser. Det är en av de största anledningarna till att jag överhuvudtaget bloggar fortfarande. Och jag har under mina drygt tre år svarat på alla kommentarer. Och jag är otroligt tacksam varje gång någon tycker det är värt att ta sig tid att lämna respons på det jag skrivit.

Jag har läst många bloggers som aldrig svarar. Det förstår jag inte. Då håller man ju bara någon slags monolog. Det är förstås de stora bloggarna. Men många av dem har trots många besökare väldigt få kommentarer. De svarar inte ändå. Lite arrogant tycker jag.

Silverfisken är en gigant på nätet, men en pygme’ när det gäller att svara på kommentarer. Jag minns en gång när jag första gången såg honom svara på en kommentar. Det var en person som dristade sig att kritisera honom. Det tyckte han var dumt. Och värt en kommentar.

Jag vet att jag varit dålig den senaste tiden på att kommentera hos er andra. Det finns alltid förklaringar, men jag hoppar över dem och konstaterar: jag ska skärpa mig. Vet ju själv hur kul det är.

Nu ska jag hålla tummarna för Sverige. Och Malta.