Jaha, var det idag….

”Hej chefen, jo, jag tänkte att vi kunde bestämma att jag kommer när jag känner mig utsövd och hunnit äta frukost i lugn och ro, skickat sms och läst tidningen och så, d— Nähä, det går inte nä. Nej, visst, jag åker på en gång, okej, fint, hej.”

Vilken fin söndag det blev. Och jag pratar inte bara om vädret. Jag är uppvuxen med att umgås med släkten Corleone-style, mycket folk, mycket värme och närhet. I takt med att allt fler fallit ifrån, har det minskat avsevärt. Jag saknar det, det gör jag.

Därför var jag glad över att bli inbjuden till en liknande sammankomst igår, inte med min släkt dock  och det känns hedrande att få kliva in i mitten av en så sammansvetsad grupp och mötas av sådan värme och ett uppriktigt intresse för mig som person. Fantastiskt, tack!

Men lite sent blev det, och kudden var mjuk och skön förut…låter som den ropar på mig igen…nej, måste kämpa emot…Mot jobbet, ha en fin dag!

Det pågår ett pappatema på Bloggvärldsbloggen. Jag kom att tänka på en text jag skrev i november, när min käre far fyllde 70 år. Tänkte den kunde få vara med där.

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna…vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt i. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

Efter en intensiv vecka med nya arbetsuppgifter, men framförallt nya människor som kommit in i livet, var det äntligen lördag. Men det innebär inte att man får ligga i sängen och bli serverad våfflor med sylt och grädde, slöläsa G-P och sippa på en kopp the. Nej, istället blir man väckt av en mamma som förklarar att deras dotter är sjuk och inte kan vara med på matchen idag. Som börjar om knappt två timmar. Att det var en av våra allra bästa spelare gjorde inte saken mycket bättre.

Fyra andra ringde och lämnade återbud innan jag hunnit ställa ner frukosten på bordet. Det innebar att frukosten bestod av att slicka på telefonluren för att jaga ersättare och sen sticka iväg till matchen. Kul. Mysigt. Skön start. Not.

Med fyra -fem ordinarie borta gjorde vi ändå en kanonmatch och kunde absolut vunnit. Men man vinner inga matcher om man bränner fem frilägen med målvakten. Och det gjorde vi. Baby-Jo var absolut grym, med stenhårda tacklingar och elakt skavande på motståndarnas hälar. Att det finns så mycket styrka och fightingpower i den lilla, men ack så hårda kroppen. Som tränare blir jag lycklig, som pappa stolt som en tupp.

Jag funderar på vad det är som gör att vissa människor jobbar så många timmar, med så lite betalt. Jag är uppvuxen i en tradition av arbetare med ett stort människohjärta, där den ekonomiska kompensationen är obetydlig, i jämförelse med insatsen. Vad är det som gör att vissa arbetsinsatser belönas så stort, och andra i jämförelse knappt alls? Var bestämdes hur yrkesutövning ska graderas när lönekuverten delas ut?

Jag pratar mycket med ungdomarna om att det är viktigt vad man fokuserar på, för det är vad som kommer till oss. Jag är säker på att de som tjänar mycket pengar också är intresserade av pengar, och det är ingen värdering i det. Oftast handlar det om vad vi lär oss när vi växer upp. I min släkt har det inte funnits någon tradition av att tjäna stora pengar. Nej, fokus har varit att ge av oss själva för att ge något till andra. Och igen, jag säger inte att något är rätt eller fel, bättre eller sämre.

För jag ser ingen konflikt i att göra båda sakerna. Att hjälpa andra, och ha det gott ställt. Jag känner också två nära personer som behärskar den balansen på ett underbart sätt. Det gör mig glad. Ni gör mig glad.

Men om man nu tillhör den kategorin som jobbar med människor, då är chansen stor att man inte tillhör Anders Borgs Facebook-kompisar. Och det är också ofta svårt att mäta om man når framgång eller inte. Det är inte siffror eller uppnådda försäljningsmål som går att nagelfara.

Det som gör att man orkar köra på med ideell verksamhet är dels värmen man möter hos dem man jobbar med, men också när någon, eller några, hör av sig och berättar vad det man gör betytt för deras barn. Hur deras dotter fått ett helt nytt självförtroende, en inre styrka som de aldrig sett tidigare. När de tar sig tid att tacka för det blir jag så glad, det ger kraft och ny energi. Att få vara med och påverka en människa på ett positivt sätt, i vissa fall jag varit inblandad i, faktiskt räddat dem från en riktigt dyster framtidsprognos, det är stort. Och eftersom jag tror på ett större perspektiv, är jag säker på att den fysiska belöningen kommer till den som tror på den. Så småningom. När vi skakat av oss arvsynden.

”Bäste Jan Björklund,

om jag förstår det hela rätt, tycker du att det krävs hårdare tag för att höja kompetensen i svenska skolor. Att fler och tidigare betyg kommer skapa bättre, kunnigare och mer välutbildade elever.

Men vet du, jag skulle rekommendera dig att gå ut och prata med dem som jobbar med de elever som fallit utanför systemet, så som det ser ut nu. Prata med oss som träffar dessa killar och tjejer som inte passat in, som nu riskerar att bli ännu fler. Att ännu tidigare få svart på vitt att de aldrig kommer att bli någonting, inte enligt gängse teoretiska vägar åtminstone, för inte med sig något bra eller positivt. Men du, alla är inte ämnade för den av er utpekade rätta vägen.

Jag skulle också rösta för att du sätter in resurser för att hjälpa ungdomarnas familjer, för i många fall är det där nyckeln till problemet står att finna. Hur dessa barn och ungdomar ska lyckas bättre bara för att den yttre pressen blir högre kan jag inte förstå. Men vad vet jag, jag är ju bara mitt ibland dem varje dag.

Det är inte rätt att peka ut dem som redan har det svårast. Det är inte rätt att peta dessa unga människor i ansiktet och säga vad de redan vet: att livet är tufft, och tyvärr platsar du inte. Det har redan föräldrar och så småningom vänner, lärare och samhället i många fall redan sett till.

Jag hoppas det ska finans plats för medmänsklighet, en tro på individualiteten och en förståelse om att alla är unika med sina behov och känslor.

Snälla, snälla, snälla Jan. Lyssna till ditt hjärta, imorgon är en annan dag, och använd den till att skapa bra vibrationer. Svik inte ungdomarna, de har redan blivit det så många gånger, utan att vi behöver späda på det ytterligare. För hur var det nu, jo barnen är vår framtid, eller hur? Låt oss visa det då.”

Det är ju sommar ute mannen, jag lovar! Över 20 grader i september…ljuvligt:)

Jag tror jag fick en ny vän idag. Det kändes så redan från första handskakningen när han klev ur bilen och presenterade sig som Daniel, tills vi sa hej då med en varm kram. Vi har bytt nummer och jag tror och hoppas vi kommer hålla kontakten. Nej, jag tror inte. Jag är säker på det.

Innan dess hade han berättat en historia som grep oss ända in i hjärteroten, oavsett om vi var lärare eller elev, gammal eller ung. Utan manus men från djupet av sitt inre berättade han vad som hände den där natten när 63 unga människors liv släcktes. Hur han kämpade för att rädda sin flickvän och hennes kompisars liv, hur röken vällde in i allt giftigare former samtidigt som hettan hela tiden ökade.

Värmen i röken nådde upp till 800 grader, hettan i lokalen gick från 300 grader till 1100 grader. Temperaturen i bastun brukar vara nog vid 85-90, som jämförelse. Detta i en lokal avsedd för 150 personer, där över 400 befann sig samtidigt. Att det kunde bli så berodde till stor del på att allt sköttes av ungdomar, vakter, discjockey, allt. Det fanns ingen kontroll.

Fast frågan är om det hade hindrat de fyra ungdomar som blev avvisade, som svor på att hämnas och ödelägga festen, och tog sig in genom en sidodörr och tände eld på en dunk med brandfarligt innehåll som skapade den giftiga röken. Med branddörren ur funktion och nödutgången spärrad av alla överflödiga bord från lokalen blev det en dödsfälla.

Daniel berättade hur han kämpade för att ta sig ut, hur vågen av människor som skrek och kämpade för att komma ut slet hans flickvän ur det stadiga greppet. Hur ljuset försvann efter en explosion och människor trampades till döds under deras fötter. Han tappade sina nya skor och försökte få med sig dem, och i samband med det föll han, och över honom föll ännu fler. Han satt fast med hela underkroppen, utan en chans att komma loss. Och han var bara femton år.

Daniel försökte trösta en flicka som skrek i panik bredvid honom. ”Ta det lugnt, vi kommer klara oss”, sa han. ”Nej nej, vi kommer dö, vi kommer dö”, skrek hon. Sedan blev hon tyst.

I den extrema hettan kände han plötsligt något som droppade ner i hans ansikte. Han kände en enorm glädje och lättnad, övertygad om att brandkåren var där, att de skulle bli räddade. Han vände upp ansiktet mot vad han trodde var svalkande vatten. Sedan tappade han medvetandet.

För det var inte vatten. Hettan i lokalen hade fått inredningen att smälta, och det som droppade ner på honom var smält plast. Den skållade hans hud över stora delar av kroppen, och han låg fem veckor i koma. Men han dog inte. Han var en av dem som överlevde, och han har valt att gå vidare nu, drygt tio år senare. Så lång tid har det tagit att orka. Nu ser han och hans överlevande kamrater det som sin uppgift att sprida det vidare, att inte låta händelsen som ödelade så mycket, falla i glömska.

”Om inte vi gör det, vem ska göra det då?” säger Daniel och tittar på mig.

Vilken tur att han vill, tänker jag. Och orkar.

Jag tror att alla kommer ihåg när det hände. Jag gör det definitivt. Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, gick upp och satte på text-tv. Klockan var strax innan tre på natten och jag var relativt nybliven deltidspappa, och bodde i en underbar lägenhet i Bagaregården i Göteborg. Med sömndruckna ögon läste jag att en storbrand pågick ute på Hisingen, ett stenkast från där jag en gång bodde hos mormor och morfar. Många döda, bara ungdomar. Jag fattade inte vidden när jag stängde av och gick och la mig.

Jag gjorde några år senare ett arbete om Brandkatastrofen. Vi intervjuade personalen som höll i räddningsarbetet under natten, lyssnade till beskrivningen av kaoset, sorgen, chocken, våldet, galenskapen. Hur det fortfarande var svårt att glömma, ansiktena, lukterna och sömnlösheten. Att branden var anlagd gjorde inte situationen lättare att hantera.

Imorgon har jag bokat en föreläsning på vår skola med två ungdomar som var där, som överlevde den där natten när himlen hämtade tillbaka 63 alldeles för unga människor. Jag ser fram mot det väldigt mycket. Även om det kommer att kännas i hela kroppen.

Det är tyst i rummet. Förutom det dova sorlet från bilarna på gatan fyra våningar ner hörs bara hennes tysta snyftningar. Jag tar en vit pappersservett och sträcker den till henne. Hon tar emot den utan att se på mig, och baddar försiktigt bort sminket som runnit under ögonen. Jag kommer på mig själv att nästan hålla andan. För jag vet att hon är framme nu, och att min roll är att vara åhörare. Så kommer det.

”Du vet, varje gång jag öppnade kylskåpet var det som en signal för honom. Ska du äta nu igen, du som är så fet, hah? Lilla grisen hah? ”

”Även om jag var hungrig stängde jag igen kylskåpet och gick därifrån, med hans hånskratt dånande i mina öron. Ibland gick han efter och klämde mig på rumpan eller i sidorna och kallade mig pappas lilla tjockis.”

Hon snyftade inte längre utan grät så det stockade sig i halsen. Hon fortsatte berätta hur hennes far kränkt henne verbalt under hela uppväxten, ända tills hon fått ett jobb så hon kunde flytta hemifrån. Då kunde hon äntligen andas ut. Trodde hon. Men det enda hon kunde se i spegeln var en fetknopp, och det gjorde henne illamående. Så hon kräktes. Och åt igen. Och kräktes.

Och det eskalerade tills hon tappade kontrollen, hon köpte ätbara saker för alla sina pengar, andras pengar, och hon kräktes upp det tillsammans med sin självbild. Hon var på väg mot avgrundens brant, men lyckades vända. För tillfället var monstret besegrat, men rädslan att det skulle återuppstå hade skickat henne hit.

”Han är död nu”, sa hon till slut. ”Jag hoppas den här sjukdomen också är död. Det känns så.”

”Vet du, jag tror faktiskt det. Annars ska vi ta livet av den tillsammans”, sa jag.

En stund senare lämnade hon rummet och jag sjönk ner i den bruna läderfåtöljen. Mina tankar rörde sig kring vilken makt man har som förälder. Hur ord sprungna ur tanklöshet kan skada en människa för all framtid, och naturligtvis en undran över varför vissa blir utsedda till föräldrarollen överhuvudtaget. Det värsta är att det finns många som har samma erfarenheter som hon fått med sig, och i en tid där Carolina Gynning hävdar att bantningspiller borde vara receptfria, är det inte konstigt att många unga tjejer mår dåligt med en sådan förebild.

Har man sedan en bakgrund där ens självbild bucklats och repats är det inte lätt att veta vad som är rätt eller fel. Speciellt inte när man ser vilka ideal samhället hyllar.

Jag läser den här artikeln i papperstidningen. Det är en i raden av artiklar som producerats den senaste tiden, och jag gillar dem inte. Naturligtvis är det tragiskt att läsa innehållet, att bränna upp oskyldiga människors bilar, kasta stenar på polis och brandbilar, det är aldrig okej. Aldrig.

Räddningstjänstens personal luras till vad de tror är ett rop på deras hjälp, för att plötsligt själva utsättas för hot mot sina liv. Allvarligt talat, vad fan håller ni på med? Ta upp det med dem som är ansvariga, marschera mot riksdagshuset och säg vad ni tycker, ska ni kasta sten så gör det på dem som är ansvariga för att ni sitter där ni sitter.

Polisen har inte skapat den samhällsbild vi har. Brandkårspersonalen har det definitivt inte.

Vill ni få respekt och en chans till ett liv med framtidstro och drömmar, ja då bränner ni alla broar ni kan föreställa er. De delar av samhället som skulle kunna hjälpa er, vänder sig bort i avsky och ilska. Till och med de som försöker förstå gnisslar tänder i ilska över beeendet då oskyldiga människor dras med i jakten på uppmärksamhet.

I dessa artiklar om förorternas våldsamheter känner jag mig starkt kritisk till tonen och sättet att skriva. En tidnings rapportering från samhällsyttringar ska vara saklig och neutral. Vid flera tillfällen känns det att reportrarna väljer att skriva på ett sätt som gränsar till en helt annan prosa. Slutet på artikeln ovan lyder:”Klockan har passerat midnatt och nu är det nattens barn som tagit över staden.” Wow. Eller inte.

Ungdomarnas storys berättas på det här sättet. Polisen målas ut som skurkarna. Hur ska vi komma till rätta med det här, när media inte tar större ansvar än så?