Mm, skönt att se att köerna är tillbaka igen… Första dagen på terminen och dags för fotografering, är vattenkammad och har strukit skjortan. Ha en fin dag.

Det började inte så bra. Jag är en inbiten tidsoptimist och när min ursprungsplan sprack, parkeringen jag tänkt ut var full, blev det lite stressigt. Inte ovanligt, tyvärr. Nu ska jag skärpa mig, jag lovar. Jag lovar!

Men som alltid hann vi, även om det blev precis till matchstart. Vi fick lite kändisspan också när vi stod bakom Patrik Sjöberg i kön för att hämta våra biljetter. Han är en gammal idol.

Matchen började inte bra heller. ÖIS som förstärkt med några heta nyförvärv gjorde tidigt 1-0. Blåvitt som sålt ett par av sina stjärnor såg riktigt dåliga ut. Det dröjde ända till andra halvlek innan ett tveksamt domslut ledde fram till kvitteringen. I slutminuterna avgjorde Hyse’n matchen på en underbar nick, och vi exploderade av glädje. Inte välförtjänt, men lika kul för det. En seger över ÖIS är en seger över ÖIS.

Det var vi ganska ensamma om att tycka eftersom vi satt på ÖIS-sektionen. Men känslor ska man inte hålla inne på. Det är inte bra.

Efteråt åkte jag och Jo och spelade en stund själva. Årets skyfall avslutade helgen, med både åska och blixtar. Då pratar jag inte om skotten vi drog iväg.

Vi har haft en underbar vecka och helg. Mycket pappamys, sol och bad, god mat och godis. Imorgon börjar jobbet på riktigt. Det blir nog bra.

Hade gärna myst lite mer…

Första gången vi gick till Ullevi var Jo bara sex år. Jag trodde det skulle bli en kort upplevelse med tidig hemgång. Jag kom ihåg när min morbror fick kasta in handduken redan efter första halvlek när kusin Andreas var med första  (och enda) gången. Trots popcorn, korv med bröd, dricka…så blev frågandet om ”när ska vi gå hem” för mycket för käre morbror Yngve. Vi gick hem.

Men Jo satt kvar. Hon ville inte ens gå hem lite tidigare för att jag ville slippa den värsta trängseln. Blåvitt hade bitit sig fast i henne. Precis som alla andra i min släkt. Jag tror inte ens hon åt upp popcornpåsen faktiskt.

Hon har pratat om det som att det var något väldigt mysigt och tryggt att sitta där bredvid mig och bland alla människor. Något vi delade, hon och jag. Och ja, det var väldigt mysigt.

Det första derbyt vi var på mellan Blåvitt-ÖIS var en underbar tillställning. ÖIS var bra på den tiden med sina brassar och därför var det ännu större när Blåvitt vann med 5-2. När Tomas Rosenkvist vräkte in 5-2 i slutet stod vi uppe i trappan och jag minns hur hon darrade i hela kroppen när jag kramade henne och snurrade henne i luften. Vi skrek och hurrade ihop med 45ooo på läktarna. Det tog en stund innan hon somnade den kvällen. Jag med.

Sedan dess har det blivit ett antal derbyn för oss. Men eftersom ÖIS trillade ner en division blev det ett oönskat stopp i vår besökstradition. Nu är de tillbaka, och det tackar vi för. Bara att hoppas att vi får stå där idag igen, nu när det är dags för höstens stora match, med glädjen vibrerande i våra kroppar.

När Jo fyllde sju var det enda hon önskade sig en hel Blåvittmundering. Det fick hon naturligtvis. Tröja, byxor och strumpor. Hon var stolt som en tupp när hon paraderade i den dräkten på väg till Ullevi. Jag frågade om hon skulle ha den idag också. Hon svarade inte, men blicken sa desto mer.

Bara för det ska jag leta upp det där kortet jag tog när hon fyllde år, iklädd sin nya fotbollsdräkt, men utan tänder. Bara för att påminna om hur söt och snäll hon var…Det blir populärt:-)

 Ofta!

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi…gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar tillsammans med att må dåligt. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Det måste vara den ultimata kontrasten. Att vara ultrakroppsmedveten tonåring, och sitta mitt emot nakenbadet.

På nakenbadet verkar det råda motsatta regler mot övriga samhället. Det är ganska skönt på ett sätt, men jag fascineras ändå av hur mycket det verkar njutas av att exponera de mer privata delarna av sin lekamen. Den mest använda posen bland männen är lätt den med händerna på höfterna och kulpåsen i lätt framskjutet läge. Och jag vet inte om det beror på manlig rädsla över att ”den” ska vakna och veckla ut sig som verkar få alla dessa höfthållare att vara utrustade med penisar av miniformat. Det ser ut som någon skrämt deras lansar så till den milda grad att de krupit in så långt att den är på väg ut på baksidan. Det kan således inte vara på grund av manlig fåfänga, att sporta största apparaten, som är grunden till det här beteendet.

Den bästa badstegen ligger bland gubbarna och damerna utan kläder. På min fråga om Jo vill hänga med bort och hoppa i där svarar hon: ”Aldrig i livet!” Det kan jag köpa. Det måste kännas lite skrämmande. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag själv tänkte om det här när jag var tretton, men på landet var iallafall nakna bröst en allt för vanlig syn på stränderna runt Stenungsund. Män däremot behöll brallorna på. Tack för det.

Jag och Jo hittar en underbar plats på klipporna, lite längre bort. Vi dyker mellan alla brännmaneter och lyckas undgå deras vidriga trådar. Min trettionioåriga svit håller i sig. Inget brännande idag heller. Jo lyckas också undgå trådarna men skrapar upp benet på havstulpaner. Lite skrapsår hör sommaren till. Det tycker inte hon.

Men sommar, det har vi. Underbart.

Jag sms:ar med en vän som sitter på ett hotellrum och förbereder sig för något av det svåraste vi ställs inför: att begrava sin mamma. Jag försöker säga saker som tröstar, som hjälper eller lindrar. Vet inte om det fungerar, eller ens går. Jag hoppas det. Och jag hoppas det går bra imorgon. Det gör det. Det måste det.

För ett par år sedan ringde min mamma och sa att hon varit hos doktorn. När jag frågade vad han sagt, blev hon tyst en stund innan hon svarade: ”Han sa att jag har cancer.”

Jag satte mig ner och grät ohämmat, ville att det inte skulle vara sant. Jag ville inte, kunde inte tänka mig ett liv utan mamma. Vem skulle jag ringa då, när livet körde ihop sig?

Men mamma blev frisk. Jag är så tacksam för det. En dag lämnar hon oss, men det blev inte då, och jag är glad för alla dagar hon är här. Med oss. Hon är en fin mamma. Och en fantastisk farmor. En sån som man läser om i sagor.  Men den här är på riktigt.

När jag började skriva kom tankarna på hur svårt jag tyckte det var när mormor och morfar lämnade mig. De var mina bästa vänner, min trygghet i stan när jag flyttade hit sexton år gammal. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg sexton år gammal så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Men tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda ”jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig”!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
– När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen.”

Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.

Dagens ungdom…

Så underbart, sol, bad och varma klippor. Att bli vald före kompisarna, om så för en dag, värmer också ett fadershjärta:).

Lyckades somna en stund i solen också, vaknade sådär med ett ryck, som om man höll på att falla ner i en djup avgrund.

Tänkte på när min jobbarkompis Pontan berättade häromdagen om sin semesterresa till Ecuador. Efter alla spännande storys om dyk med hajar, havssköldpaddor och djungelturer, frågade jag om maten var god. ”Ja vi prövade deras nationalrätt, det måste man ju”, svarade han. Pontan är utbildad kock så han är inte rädd av sig när det gäller olika maträtter.

”Ja men vad var det då?” frågade jag.

”Grillat marsvin”, svarade han.

Var är toaletten, tänkte jag. Men han sa att det var okej. De hade kommit in med ett grillat marsvin på spett som klipptes upp och lades på tallriken med en liten potatis. Bon appetit.

I hörnet i mitt kök sitter Nils. Han är svart, har päls och piper i tid och otid. Han är ett marsvin. Ikväll ska vi grilla.

Men inte Nils.

På väg till dagens badö…

Jag gick till stranden för ett svalkande bad i det glittrande havet. Tröjan klibbade mot huden och jag drog handen genom håret för att förhindra svettdropparna att fortsätta sin påbörjade väg ner över pannan. Med glasögonen kvar i bilen tyckte jag mig se någon från förr längre bort på badplatsen. Han verkade titta åt mitt håll, och jag kupade handen över ögonen för att se bättre. Kunde det vara han?

Vi började bygga ett speciellt band mellan oss redan vid två års ålder. Som grannar i villaområdet fann vi varandra omgående, så där som man gör när vänskapen kommer naturligt, utan att man försöker. När man är barn gör man förvisso inte det, försöker, då känner man bara efter om man tycker om att vara med någon, annars struntar man i det och går vidare.

Jag och TP har aldrig lämnat varandras sida. Jo, vi har varit långt ifrån varandra emellanåt, han med sitt liv, sina vänner och jag med mina. Men vi har alltid vetat var vi haft varandra, och när vi väl träffats har det inneburit en rejäl kraftpåfyllning. Sen har vi skilts åt tills vi behövt känna det igen. Bandet. Samhörigheten. Länken mellan barndom och vuxenliv.

Våra mammor slet sitt hår när vi var små. Vi älskade kiss och bajs, förbud skapade hemliga koder och fnissattacker som ingen annan delade. Ofta räckte det med en blick för att sätta igång ansiktsmusklerna. Om inte det hjälpte var uttrycket ”fem äpple” ett säkert kort. Obegripligt? Absolut.

Vi byggde kojor, spelade fotboll, tennis, badade, pratade om tjejer, diskuterade den ultimata långtradaren och med vem det skulle ske…Vi tände eld på en skogsdunge och trodde att det var på grund av det som den senare döptes till brandgata… Vi tjuvrökte och tyckte det var äckligt, som tur var.

Vi var tajta som en fläta, som C brukar säga. Stora ämnen löstes bäst över ett glas O’boy och ett par Skogaholmslimpemackor med hushållsost. Som jag minns det var vi ganska brådmogna och hade intelligenta samtal tidigt. Eller så är det bara som jag minns det. Kan vara så.

Det har gått lång tid sedan vi sågs. TP har flyttat utomlands och vi har bara setts en gång på fem år. Jag är säker på att det inte skulle spela någon roll om det varit femtio. Vi skulle fortfarande prata på samma sätt, känna på samma sätt, vara på samma sätt. Det finns olika typer av kärlek, och det här är ett uttryck för den.

Jag känner den när vi kramar om varandra, och jag hoppas att samma saker sker inom honom. För ett ögonblick rusar tiden, från två till trettionio, upp och ner, fram och tillbaka. Vi kunde lika gärna varit två år och suttit i skottkärran som hans mamma körde oss i. Det känns helt ointressant. Vi är där just då, precis som vi alltid varit, och jag är säker på, alltid kommer vara.

Det blev en härlig eftermiddag med fotboll, mackor (tyvärr inte Skogaholms, men man kan inte få allt:-), och samma varma samtal som alltid. Det gjorde gott hela vägen in.

Jag känner mig alltid glad när vi skiljs åt. Det kanske dröjer fem år tills vi ses igen. Oavsett när det blir, är jag säker på att jag kommer fyllas av samma glädje när jag kupar handen över ögonen och inser att det är han. Min vän.