Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så. Jag som växte upp i en lång tradition av kärnfamiljsliv, hela släkten kryllar av högstadieförhållanden som glidit över i familjebildande och giftemål.

Plötsligt stod jag där, inte bara med ett barn, utan två, som ensamstående pappa. Men vad gör man när det känns som det liv man lever i, den relationen som ska ersätta ens tidigare familjenärhet, håller på att slita en i stycken? Man försöker och försöker men till slut måste man ge upp.

Jag ångrar inte det. Man kan inte ångra saker man gjort eller valt. Vi gör det som vi anser nödvändigt för att kunna överleva, kunna gå vidare.

Visst har det varit otroligt jobbigt ibland, när energin varit så låg efter nätter av vakande med hög feber och öroninflammation, att man nästan dragit sig fram med tänderna. Men jag vet inte om det är lättare att vara förälder i en haltande tvåsamhet. Att dels ta hand om barnen, och samtidigt gå och må dåligt över vad man känner för sin partner. Jag kan bara säga att det blev bättre för min egen del. Den tiden jag varit förälder själv har fungerat bättre. För att jag mådde bättre, var lyckligare. Då blir man självklart en bättre förälder.

Jag har barn med två olika mammor. Bara det. Jag skämdes för det förr, det gjorde jag. Men inte nu längre, dels för att jag är nästan vuxen på riktigt och tycker att folk får väl tycka vad de vill, men kanske mest för att jag har så fina barn. Tonåringar. Men tokfina.

Och jag har bra relationer med deras mammor. Naturligtvis har det inte alltid varit så muntert, men ändå. Man löser det. Till slut går det riktigt bra.

Eftersom det här är mitt första inlägg vill jag passa på att klargöra att det naturligtvis inte går att vara pappa på deltid. Jag har bloggat tillräckligt länge för att vara medveten om att det går att hänga upp sig på det mesta. Jag syftar naturligtvis på att det bos här på deltid. Förälder är man alltid, absolut. Men bestämma får man bara göra halva tiden. Oroa sig är dock tillåtet på heltid. Så, då var väl det avklarat.