Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för tagg barn

- Sida 1 av 1

Ego boy

av Johnny
DSC00172.JPG

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul menar att det mest själviska vi gör är att skaffa barn. Det är trots allt för att tillfredsställa våra egna behov och längtan. Barn ber ju inte direkt om att få bli till.

När jag läste det kände jag direkt att så är det. Det borde vi tänka på när vi gnäller och beklagar oss.

Men sedan har jag tänkt lite på det där. För även om vi skaffar barn av egoistiska skäl, är det också föräldrarnas uppgift att se till att skapa självständiga individer som står på egna ben. Det innebär att när de inte längre behöver oss, då lämnar de oss, precis som det ska vara. Så frågan är väl om det inte också är det mest osjälviska vi gör, att skaffa och uppfostra barn?

Taggar barn, jesper juul

Tomt

av Johnny

Jag vet inte om det är så, men jag gissar att det beror på min egen uppväxt, att jag har så lätt för att vara med barn.

Jag minns det lite som en rosa dröm, inga faror, bara långa glada dagar med skratt och lek. Så var det naturligtvis inte, men oftast. Jag älskade att vara barn. Och jag älskar att vara med barn.

Något jag tänkt på är att det är så direkt, samspelet med barn. Har du viljan och förmågan att gå ner på deras nivå uppstår magi. Det finns ingenting som heter ironi eller cynism, bara en sådan sak.

Det gör ju att skämtandet hamnar på en helt annan nivå. Våra vanliga vuxenskämt faller platt till marken eller susar bara förbi utan att få fäste. Jag älskar det. Det är så renande, befriande. Du kommer inte undan med att låtsas, spela en roll, vara någon annan än du är. Tänk om vi kunde vara så lite mer, även när vi vuxit upp och kallar oss det, vuxna.

J och hennes lillasysyter har precis åkt hem, och det blev rätt tomt utan de båda. Jag fick en klump i magen, för det var så otroligt tydligt när J åkte till sin mamma förr, hur tomt det kändes. Och jag brukade fundera över hur en så liten person kunde ta så mycket plats, fylla så stort utrymme bara genom att finnas till. Utan att låtsas. Bara vara.

Taggar barn, ironi, rosa

Mitt barn.

av Johnny
Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Taggar barn, kärlek, pubertet

Så kan det gå.

av Johnny

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så. Jag som växte upp i en lång tradition av kärnfamiljsliv, hela släkten kryllar av högstadieförhållanden som glidit över i familjebildande och giftemål.

Plötsligt stod jag där, inte bara med ett barn, utan två, som ensamstående pappa. Men vad gör man när det känns som det liv man lever i, den relationen som ska ersätta ens tidigare familjenärhet, håller på att slita en i stycken? Man försöker och försöker men till slut måste man ge upp.

Jag ångrar inte det. Man kan inte ångra saker man gjort eller valt. Vi gör det som vi anser nödvändigt för att kunna överleva, kunna gå vidare.

Visst har det varit otroligt jobbigt ibland, när energin varit så låg efter nätter av vakande med hög feber och öroninflammation, att man nästan dragit sig fram med tänderna. Men jag vet inte om det är lättare att vara förälder i en haltande tvåsamhet. Att dels ta hand om barnen, och samtidigt gå och må dåligt över vad man känner för sin partner. Jag kan bara säga att det blev bättre för min egen del. Den tiden jag varit förälder själv har fungerat bättre. För att jag mådde bättre, var lyckligare. Då blir man självklart en bättre förälder.

Jag har barn med två olika mammor. Bara det. Jag skämdes för det förr, det gjorde jag. Men inte nu längre, dels för att jag är nästan vuxen på riktigt och tycker att folk får väl tycka vad de vill, men kanske mest för att jag har så fina barn. Tonåringar. Men tokfina.

Och jag har bra relationer med deras mammor. Naturligtvis har det inte alltid varit så muntert, men ändå. Man löser det. Till slut går det riktigt bra.

Eftersom det här är mitt första inlägg vill jag passa på att klargöra att det naturligtvis inte går att vara pappa på deltid. Jag har bloggat tillräckligt länge för att vara medveten om att det går att hänga upp sig på det mesta. Jag syftar naturligtvis på att det bos här på deltid. Förälder är man alltid, absolut. Men bestämma får man bara göra halva tiden. Oroa sig är dock tillåtet på heltid. Så, då var väl det avklarat.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Frida Westergård
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB