Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

I sanning, ja.

av Johnny

Det är många som säger att de inte förstår sig på ungdomar. Jag tror det beror på att de inte förstod sig själva under den perioden.

Det är inte särskilt konstigt heller. Förutom att våra kroppar genomgår stora fysiska förändringar på utsidan, sker det också stora omställningar på insidan med hormoner och andra kemiska reaktioner som inte går att kontrollera eller styra. Som om inte det vore nog är inte heller hjärnan fullt utvecklad hos en ungdom, vilket gör att de inte kan förutse slutresultatet av sina handlingar som ett exempel.

I detta tillstånd ska de så välja livsväg och där i tillfredsställa inte bara sig själva i det valet, utan ofta förväntningarna hos föräldrar eller andra närstående.

Jag tänker ibland på hur vår uppväxt, som är en relativt kort period om man ser på genomsnittslivslängden, påverkar så mycket vilken kvalitet vi får på resten av livet. Föräldrar är inte heller det något ungdomar kan välja. De får ta det som bjuds. Och det skall verkligen påpekas, att det finns många som inte kommer ge sina barn en enkel resa in i vuxenlivet.

Därmed inte sagt att det måste vara något negativt. I många fall är det en källa till en revanschlust som bär genom ett liv av stora framgångar inom vilket område som helst. Det är i och för sig ingen garanti för lycka, men kan vara skönt att tänka på om man känner igen sig i det.

Att ha föräldrar som är utåt välfungerande är inte heller någon garanti för ett lyckligt liv. Inte sällan hittar man ungdomar med depressioner, som skär sig eller använder droger, som har föräldrar som bryr sig hur mycket som helst. I de fallen kan det handla om ungdomar som inte känner att de kan uttrycka sina sanna känslor, av rädsla att göra föräldrarna ledsna eller besvikna. Ett mönster som ofta följer genom livet i nära relationer.

Tänk om vi var medvetna om hur mycket av våra problem som beror på att vi inte lyssnar på våra känslor. Hur vi tidigt får lära oss att betvinga de där signalerna vi som barn är så naturligt bra på att följa. Känslosignalerna. Signaler som är vår allra sannaste vägledning till vad vi mår bra av, som gör våra val enkla. Skolvärlden är en miljö som lär ut logik, men inte inkännande. Tyvärr. Det finns en anledning till att världen är full av spralliga sex-sjuåringar som är överlyckliga för att få börja skolan, men där väldigt många några år senare inte ens vill gå dit längre.

Hur ofta lyssnar du på dina känslor när du tar beslut? Överröstar du den inre rösten med en massa logiska förklaringar om varför det är bättre att välja det alternativet som hjärnan presenterar som ett bättre alternativ än det som du egentligen känner mest för…?

Vill du ha ett tips? Tveksamhet betyder nästan alltid Nej.

För du vet hur det känns när någon frågar dig om något du verkligen vill. Eller hur?

 

Fars dag.

av Johnny

Man kan tycka vad man vill om dessa högtider, så kallade konstruerade dagar för att öka konsumtionen. Det ligger säkert en del i det. Men som vanligt går det att se på fenomen från olika perspektiv. Själv väljer jag att tycka om det.

För min egen del tycker jag om kalas och att fira lite, och att få en dag till att hyllas lite extra tänker inte jag tacka nej till. Jag gör alltid mitt allra bästa som förälder, och att det skulle vara något fel eller fult att uppmärksamma det med lite tårta och en present, har jag svårt att förstå. Vi firar ju vår födelsedag varje år, och vad har vi gjort för att förtjäna det? Det är väl mamma som ska firas den dagen i så fall, eller?

Igår blev jag bjuden på en trevlig middag av min fina son, och idag fick jag ett väldigt vackert halsband av min dotter som hon visste att jag ville ha. Jag är så glad och stolt över kärleken och omtanken. Ni är bäst.

För mig har det också varit speciellt med Fars dag, för det infaller alltid i samband med min egen fars födelsedag. Samma dag delade han med farfar, och märkligt nog min dotters morfar. Hur många kan säga att ens farfar, morfar och gammelfarfar fyller på samma dag?

När pappa idag skar genom marsipanen på tårtan insåg jag också att det bara är han kvar av dem. Och i samma ögonblick önskade jag att tiden gick att frysa, om så bara för ett ögonblick. Att alla älskade fick vara kvar där runt bordet. Att det alltid skulle vara så. För när blicken sveper över dem inser jag att tiden gått fort och den verkar inte sakta ner.

Jag vet inte vad det beror på, men jag är en känslig person. Jag känner mycket, och älskar intensivt. Oftast är jag glad för det, på något sätt tror jag att kvaliteten på våra upplevelser bestäms av vår förmåga att tillåta oss att känna. Att våga älska. Jag gör det, och jag är glad för det. Baksidan är att smärtan blir så stor när den vi älskar lämnar oss.

Men naturligtvis kan vi inte tänka så, och vi skjuter det framför oss, som sig bör. Skulle vi gå och tänka ständigt på att den, eller dem, vi älskar ska försvinna från oss skulle livet bli outhärdligt. Men ibland påminns vi om det, att tiden går.

Men du pappa, oavsett vad som händer, vill jag att du ska veta hur mycket jag tycker om dig. Du är den där tryggheten, klippan, som alla barn borde få ha i sina liv. Om alla pappor vore som du, skulle de problem jag jobbar med inte längre finnas.

VI har rest över hela landet, från norr till söder. Lördag eller söndag morgon, ibland både och, gick du upp i ottan och åkte med mig till alla matcher och träningar, trots att du gick upp klockan fem varje vardag. Jag kunde inte ge uttryck för hur mycket det betydde då, men jag vill att du ska veta att de få gånger du inte var med så saknade jag dig på läktaren. Jag tänker idag, hur mycket jag kommer sakna dig när jag inte får se dig skära upp tårtan mer.

Jag tror inte du förstår det själv, hur mycket du betyder, för du har aldrig sett dig själv på det sättet. Och jag vet inte hur jag ska kunna få dig att inse det, men jag vet inte om du egentligen bryr dig. För dig är vårt välmående alltid det viktigaste.

Farfar blev 93 år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan toppa det.

Pappa, jag älskar dig. Idag, och alla andra dagar.

Taggar fars dag

Se mina vingar

av Johnny

Jag sträcker ut mina vingar, tar ett steg fram mot kanten, för att ögonblickligen drabbas av svindel. Men modet bor fortfarande i mitt bröst och jag tar små steg framåt igen tills tårna kan vika sig runt klippans vassa kant.

Det hade känts lättare tror jag, om sikten varit klarare, om det inte fanns skymmande moln i vägen som gjorde mig osäker. Nu gör de att jag tvekar. Tar djupa andetag och känner bröstkorgen häva sig, upp … och ner.

För ett ögonblick vill jag vända om, tillbaka till det jag känner. Men när jag vrider på nacken är där tomt. Jag har suddat ut det som varit och framför mig finns en oklar horisont.

Trots det ler jag. Tvärt emot allt förnuft finns förtröstan kvar. Det finns tillit inom mig. En tro på något bättre, lyckligare, sundare. Inga mer besvikelser, inga svikna löften.

Kärlek, tänker jag innan jag kastar mig ut över kanten och känner den kittlande rädslan fara genom magen under tiden jag faller nedåt. Innan jag minns hur, och låter vingarna först bromsa farten, för att sedan svinga mig uppåt, uppåt.

Det blir nog bra, tänker jag samtidigt som jag bryter genom det första vita molnet.

Medlem?

av Johnny

Eureka förlag växer hela tiden. Vi som var på bokmässan fick ett väldigt bra mottagande och stort intresse. Om du inte gått med med som medlem på sidan kan du göra det nu, det kostar ingenting. Du har då möjlighet att läsa en stor del av böckerna som finns där. Vill du sedan läsa hela kan du läsa mer på hemsidan hur man gör: http://eurekaforlag.se/


Min bok, ”Märkesbögen”, är nu redigerad och den nya versionen finns att läsa. Hör av dig om du undrar något eller så.
Hoppas ni har det bra därute.

 

Extra allt. Eller inget.

av Johnny

Efter en god middag efter jobbet betalar vi, tar våra kläder och går skrattande ut i den svala höstkvällen. Det blåser snålt men vi är varma både på insidan av den goda, vällagade maten, men även den yttre temperaturen är behaglig då huden fortfarande är varm från lokalens levande ljus i kombination med våra vindtäta jackor.

Vi står och väntar på spårvagnen, skrattar, tramsar, är på allmänt gott humör. Då ser jag honom. Mannen med den vilda blicken. Det yviga skägget som får jultomten att se nyrakad ut. I trasiga, skitiga kläder sitter han på kurens bruna bänk och stirrar på oss. Framför sig har han sin rullator som bord, och på den har han dukat upp dagens middag: Fiskbullar i dillsås. Han har dragit av locket och äter girigt med fingrar som inte ser ut att ha tvättats på ett bra tag. Med jämna mellanrum tittar han sig omkring, på mig och de andra, med den där vildsinta, stirrande blicken.

Kanske är han rädd att jag ska ta den ifrån honom? Eller att någon annan ska komma och stjäla den framför näsan på honom.

Det gör ont att se, oavsett. Jag tänker på budskapet som trummats in så hårt sedan förra valet, Reinfelt och Borgs sträckta vrist i krysset:” Några hundralappar extra i plånboken.”

Jag tvivlar på att mannen där i kuren röstade överhuvudtaget. Och jag tvivlar på att resultatet innebar att han fick något extra i sin plånbok alls.

Det är hur som helst jävligt svårt att få ner ett par extra burkar Abbas fiskbullar i plånboken.

 

Vet du?

av Johnny

Jag känner solen värma ansiktet när du sitter bredvid

känner blodet pumpa kraftfullt genom kroppen när du håller min hand i din.

Regnbågen gör himlen vacker och torkar regnet ur mina kläder

när du ler med dina ögon mot mig.

Jag känner tårarna ständigt bränna innanför ögonlocken när jag hör musik som påminner om att du inte är hos mig

torkar dom som lyckas tränga sig igenom med en tröja som luktar du.

Jag hör ljuden från tågen som saktar in och når stationen nedanför

bara när jag vet att du är på väg.

Jag vet inte om du förstår

vad du betyder för mig…

14

av Johnny

Utan gränser att hålla sig inom, blir också friheten ett fängelse.

En lätt spark i röven.Typ.

av Johnny

Ibland är livet ganska lustigt.

När jag igår gladdes åt min mentors underbara tankar och åsikter om min bok, satte jag mig i bilen för att åka till landet och kalas hos min brorson.

Boken handlar i stora drag om hur vår historia påverkar oss, hur saker som vi tror oss framgångsrikt ha trängt undan egentligen bara är gömda, men bara väntar på att få tändas eld på igen, om vi bara påminns om dem.

Mitt under kalaset skojar jag om en närstående persons svensexa, som utspelade sig för över 20 år sedan. Utan vetskap om att det tydligen var ett helt obearbetat trauma för honom, då hade jag naturligtvis inte sagt något. Gap, hårda ord och allas blickar riktade på mig som satt helt oförstående. Inte ens en ursäkt rättade till situationen. Så jag tog Johanna i handen och lämnade tillställningen. Inte för att någon ville det, tvärtom, utan för att jag ville det.

I morse tog Johanna upp ett ämne som jag gick igång på likt Ben Johnson på steroider. Skillnaden var väl att jag snabbt insåg det, och vi båda kunde skratta åt det.

Det är vad jag hoppades när jag skrev på kvällar och min semester, att väcka nya tankar. Det är också min mentors tankar om den, att den kommer ringa i människors inre klockor. En signal, om att det är dags att se på saker och ting med andra glasögon. Eller ta på sig ett par kanske.

För det kommer alltid poppa upp saker som lever i vårt undermedvetna, som vi förpassat dit någon gång när vi kanske inte hade möjlighet att ta itu med det. Men att gömma något är inte samma sak som att det är försvunnet. Först när vi vågar ta fram det i ljuset, trotsa rädslan och verkligen se vad som hände, då kan det försvinna. Ofta är det inte alls så farligt, eller hemskt, som vi intalat oss.

Som den där svensexan. Jag var med. Jag var nykter och såg alltihop. Ingenting särskilt hände, som inte händer på de flesta svensexor. Trots det har det fått ligga kvar som en varböld som vuxit till abnorma proportioner. En händelse som ingen annan minns, som ingen annan bryr sig om. Förutom han.

Hur många andra stunder, förutom det kalaset har blivit förstörda på grund av några personers bristande omdöme? Jag vet inte, men säkert ett flertal. Helt i onödan.

Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv, under många år. Jag är väl medveten om att inte alla har det. Men är det en ursäkt? Är det inte en signal, att det är dags att sätta igång, när något återkommer och plågar oss?

 

Yes! Tack!

av Johnny

Under våren och sommaren skrev jag klart en bok jag väntat på under lång tid. Väntat på att det skulle bli rätt tid. Rätt läge. Nu kändes det inuti att det var det. Det var dags att samla ihop alla lösa blad runt om i lägenheten. Att skriva ner alla de idèer som väckt mig på natten, som ruskade om mig när jag skulle somna.

Den handlar om att utvecklas. Om att ändra perspektiv, att växa inifrån och ut. Hur jag kunnat ta alla mina smärtsamma erfarenheter och använda dem i min utveckling. Nu när det fått landa lite, och jag kunnat se varför, vad och hur.

Det är självklart väldigt annorlunda att använda sitt eget liv som grund för en bok. Att berätta sitt eget livs historia, som jag under många år gjorde stora ansträngningar att dölja. Nu vill jag inte det, jag vill berätta, för det har en plats, Ett värde.

Jag tar upp flera sätt att vända på situationer och vårt sätt att tänka. Jag beskriver också min relation till min mentor och vän, R S Jerdèn, som lärt mig det mesta inom hypnosterapin och sättet att bemöta klienter. Eller människor. Så på något sätt blev det ju också ett examensbevis, eftersom det sammanfattar mycket av det jag lärt mig under de tolv år vi samarbetat. Så när jag lämnade över manuset till honom var det ganska nervöst. Utan tvekan så.

Idag fick jag tillbaka det. Och jag är så otroligt glad. Rörd. Stolt. För betyget var strålande! Jag är faktiskt rent av sketaglad, på ren göteborgska:-)

Jag sms:ade L som läst den innan, vars åsikt jag värderar väldigt högt, om Roberts betyg och hon svarade: ”Du måste tro mer på dig själv Johnny. Du är bättre än vad du själv förstår.” Hur kan man inte bli rörd av att ha såna människor omkring sig?

Sida 4 av 30
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB