( Obs, ej svettfläck på linnet. Hade precis tvättat bort lite smuts med tvål och vatten. Svettfläckarna kom senare under dagen…)

Det finns få platser jag tycker mer om än Barcelona. Jag har rest till Kataloniens stolta hjärta sedan jag var en liten pilt, och har inte kommit på någon bra anledning till att sluta med det.

I natt tog vi mark på Landvetter flygplats efter fyra intensiva dygn bland turister från hela världen, tillsammans med de som har nöjet att kalla det hemma. Det var en mycket speciell resa. Varför är svårt att förklara på så här lite utrymme, men det kan ha varit den bästa resan jag gjort. Varför räcker det ju om jag vet.

Det var första gången jag och Jo reste ensamma. Annars har det alltid varit andra med, men nu bara packade vi och drog. Inte mig emot, det finns inget bättre resesällskap. Alltid positiv, glad och rolig. Pappa upp i dan alltså 🙂

En av de bästa sakerna med den staden är att det trots augustivärmen aldrig är långt till havet. Tio minuters promenad från hamnen ligger stranden och de svalkande vågorna. Riktigt bra.

Paella är ett måste när jag åker till Spanien. Årets var den bästa hittills. Utan tvekan.

Men godaste maten under resan var faktiskt en färsk pasta med skaldjur som var en fiesta på egen hand i gomen. Kan ha spelat in att vi var hungriga som lejonflocken på Kolmården precis innan matningsdags. Otroligt gott var det i vilket fall som helst.

Hamnen är underbar när värmen passerar 30 grader, med sina svalkande vindar. Den vackra gallerian med sin fina promenad ut gillar vi. Mycket.

Hon må vara liten till växten, men låt dig icke luras. Hon kan lasta in ordentligt! Det är mycket bra tycker pappa.

Saluhallen vid Ramblan är en kokande anrättning av allehanda matvaror och nationaliteter. Missa inte det. Sorry kära saluhallen i Götet, men här ligger du i lä. Rejält.

I Saluhallen hittar man frukt av högsta klass. Vattenmelon är bästa grejen i hettan enligt mig. Tillsammans med nektariner. Och jordgubbar. Och…ja det finns massor av gott helt enkelt.

En av de saker jag uppskattar mest med att resa, är att komma hem. Oavsett om resan är kort eller lång tycker jag det är underbart att komma hem.

Den här gången mindre än någon gång än jag kan minnas. Det var helt enkelt så bra.

Luftgropar, värmebölja, försenat flyg hem, ankomst mitt i natten, inklämd i mittsätet med ett inflammerat knä bredvid en pappa med ett spädbarn i famnen, två ungar framför, två ungar bakom, som dessutom spred kommentarer likt ”titta, vingen är helt trasig. Då kommer vi nog störta snart!” Eller ”Nu känns det som vi tappar höjd, och vi som är över vattnet. Då kommer vi störta i vattnet ju!”

Inget kunde stoppa mitt goda humör. Jag älskade resan innan vi åkte. Jag älskade den under tiden. Jag älskade den när vi tog vårt bagage på bandet. Jag gör det nu efteråt.

Den kommer alltid bo i mitt inre.

Jag minns hur det var förut när jag skrev. När orden verkade dansa ut över den vita fonden, skrattande, gråtande eller bara likgiltigt ställa sig på plats. Och som det verkade, på sådana platser att andra människor tyckte det var som en symfoni, en noggrant koreograferad akrobatik.

Men det vi skriver speglar naturligtvis vårt inre, och det som kom ut då är inte detsamma som träder fram idag.

Det är svårt ibland när mán försöker skriva på ett annat sätt. Ett annat sätt än det som kommer av sig självt, från djupet av vårt inre. Jag tycker inte om att göra mig till.

Men jag älskar att skriva. Och jag älskar när någon säger att jag skriver så där bra. Det får du tycka vad du vill om, men jag tänker inte hymla med det. Jag tycker inte det för att jag sitter och slår mig själv på bröstet och tycker att jag är något märkvärdigt. Eller jo, det gör jag ju. Jag tycker alla är något märkvärdigt. men värdet i att någon tycker om det jag skrivit är att jag blir glad för att det jag velat förmedla därmed nått fram. Det gör mig lycklig.

Innan jag började skriva på bloggen hade jag inte skrivit något sedan c-uppsatsen på universitetet. De senaste åren har jag skrivit nästan oavbrutet. Tusentals ord, efter varandra. På rad, med fler i kö.

Ibland har jag tänkt att ”nej nu ska jag inte skriva mer. Måste ta en paus.” Men det håller sällan längre än någon dag. Sedan kommer längtan efter att göra det igen. Skriva.

Jag känner nu också en stor längtan efter att jobba med människor på ett sätt som jag vilat från under en period.

Det blev klart för mig idag när jag sjönk ner i den nötta läderfåtöljen, bakom det bruna skrivbordet. Jag satt där och kände in. Ingen annan där. Tystnad. Bara klockans tickande på väggen, ett svagt brusande från bilarna på gatan

Det var här det började, tänkte jag.´Det är här det börjar igen.

Tänk om det blev tyst.

Utan att vi själva valde det. Plötsligt. Oväntat.

Ingen täckning.

Vore det ett lugn, eller dess raka motsats?

En ständigt stigande kurva, av trängande olust.

För vissa.

Tillhör du dem. Vet du det själv?

Det är tyst nu.

Jag tycker om det,

Vad känner du?

Under ett par månader har jag skrivit en sammanfattning av min utveckling, så här långt. En kombination av saker jag lärt mig genom studier, både i utbildningar och på egen hand, och tillsammans med några mycket kompetenta personer.

Det är något jag drömt om att göra länge, men visste inte riktigt hur. Jag tror jag gör det nu. Det känns så. Som om jag är färdig.

Det blir intensivt. På kvällar efter jobbet, vakna på natten och skriva upp saker man inte får glömma. Göra om. Sudda ut. Skriva igen. Läsa. Skriva. Ha lite semester. Skriva igen.

Men det känns som det är lite klart nu. Jag lämnar den ifrån mig i dagarna för att min mentor ska läsa det, han är den som lärt mig mest om att arbeta med människor, och hans åsikter är värdefulla. Väldigt värdefulla.

Jag skulle inte lämna den vidare över huvud taget utan att han ger sitt godkännande, för många av behandlingsmetoderna är skapade eller vidareutvecklade av honom.

Men framför allt är det min historia, som fungerar som ett stöd för hela boken. Den behöver jag bara fråga mig själv om tillstånd för. Och jag sa ja.

Den är väldigt självutlämnande, men det är meningen. Oavsett vad som händer med den är jag glad och stolt över det jag skapat. Plus att jag inte behöver berätta allt i fortsättningen, utan kan lämna fram boken istället 🙂

En vecka kvar av semestern. Det var länge sedan jag längtat iväg så starkt. Nu är det snart dags.

Hoppas ni har det gott i sommaren. Och njuter.

Kram.

Magens värsta vän.

Det finns fler nervceller i magen än i hjärnan. Det är kanske inte så konstigt då att så många idag har ont i sin mage. När vi stressar får vi mindre blod till matsmältningen, vi spänner oss och till slut kommer våra tarmar ur sin rytm. Precis som vi själva ständigt hamnar utanför vår naturliga rytm. Livets flöde. Precis så ska det vara, ett konstant flöde i kroppen. Men det ser sällan ut så. Stress och oro skapar spänningar och stänger av det som är naturligt och friskt.

För de som är prestationsinriktade är magen ofta till förtret. Jag känner en person som har ständigt för hög fart genom livet, som aldrig låter sig själv komma ikapp och smälta varken mat eller händelser och känslor. Han har haft diarrè i femton år. Har han otur kan det övergå till en inflammation och i ett senare stadie något ännu värre, som cancer.

Jag vet andra som ständigt har höga krav på sig själva, som pressar och spänner sig, och blir förstoppade. Får hemorojder. Blod i avföringen. Alla möjliga trevligheter.

På många sjukhus används idag hypnos som behandling mot colon irritabile. Eller IBS som det också kallas. Smärtsamma tarmrörelser. Med hjälp av den djupa avslappningen i hypnosen i kombination med suggestioner som syftar till att återskapa de naturliga flödet, har man fått goda behandlingsresultat.

(Ur boken.)

Trots att solen stod som en glödande apelsin på himlen klädde jag mig fint och gick på anställningsintervju. Det var lite kul eftersom den var i mina barndomskvarter, och det gick nog rätt bra, trots att skjortan satt klistrad på min lilla kropp. Jag fick fina omdömen i alla fall.

Sedan var det lunch hos mamma och pappa, bad vid stranden med en gammal kompis, och sedan hann jag faktiskt även äta midddag med mamsen och pappsen innan jag åkte hem till stadens brus igen.

En riktigt underbar dag, lite som när man var liten. Bara kortbyxor, barfota och varma kroppar som svalkas i det kalla havet. Jag tänker bestämma att alla, såväl barn som vuxna, ska ha sommarlov när jag blir statsminister.

Jag älskar havet. Det är sommar för mig.

Här stod vi och tittade när jag var tio år och bron låg i ruiner och ett antal människor dog i det kalla vattnet.

Älskade föräldrar. Enough said. 50 år sedan bröllopet nästa år.

Och den lille gossen…

Det var sommarens första riktigt varma dag. Fram tills dess hade det varit sedvanligt regn med tillhörande sidvind i rikets andra stad.

Men den här dagen stod solen högt på himlen och t-shirten klibbade mot kroppen. På mamma satt den tajtare än någonsin, men inte på grund av ett överintag av godis, utan av den anledning som plötsligt fick henne att ropa: ”Johnny, jag tror det är dags. Vi får åka in nu!”

Trots att jag gått vid sidan av i nio månader kändes det fortfarande lika overkligt. Inte heller kämpandet med smärtan i bubbelpoolen, lustgasen och ett halvt dygns krystande, kunde förbereda mig. Det började gå upp när barnmorskan höll fram den kletiga, blåtonade bebisen med konformat huvud och frågade om pappa ville klippa navelsträngen? Det ville han inte.

Inte förrän mamma skulle duscha, och barnmorskan placerade dig i min famn och sa med bestämd röst: ”Nu får pappa hålla sitt barn så mamma får fräscha upp sig”, då trillade kronan ner med en ljudlig klang. Jag minns fortfarande tydligt hur jag för ett ögonblick trodde jag skulle svimma, och satte mig ner på stolen. Jag studerade ditt lilla ansikte, som nu antagit sin riktiga form, och tänkte: ”Herregud, ska jag ha hand om dig? Hur ska det gå?”

Och även om jag långt ifrån var redo att bli förälder, så får man säga att det gått väldigt bra ändå. Det finns väl bara ett betyg på hur man kan mäta det, och det är relationen mellan barn och förälder. Och hur barnet beter sig mot andra och sig själv. I så fall ger jag oss mvg, utan att tveka.

Idag är det fjorton år sedan den där dagen du kom ut och förändrade oss i din närhet för alltid. Du har lärt oss så mycket, gett oss så mycket, och för alltid gjort den tionde juli till en alldeles speciell dag i våra hjärtan.

Från den första födelsedagen vi firade när du blev så rädd av allt sjungande och alla presenter att du började gråta, eller andra året när du blev ännu mer skrämd och trillade ur sängen och slog huvudet i sängbordet. En favorit är när du fick kick-biken och naken åkte som en galning genom lägenheten till glädjetjut. Då var du fyra. Herregud.

Du kom med solen, och den har följt med under alla födelsedagar, så även i år, tårtätande i flödande solsken. Synen av dig fyller också ständigt mitt hjärta med solsken, lika mycket nu som då, kanske mer, men inte mindre.

Jag älskar dina födelsedagar, för det är så härligt att se din glädje och tacksamhet. Den påminner också mig om den ovärderliga gåva som jag lärt mig förstå och uppskatta, mer och mer för varje dag sedan den där dagen på BB.

Grattis, min älskade dotter.

Ni som har hängt med ett tag minns kanske när hunden Eskil var här och bodde vid ett tillfälle. Det var ju Johannas hund från det andra hemmet, en fransk bulldogg som var charmigare än det mesta. Kanske inte världens vackraste, men med en personlighet som överbryggade det med råge.

Det var något med de där ögonen som gjorde att man bara smälte, och jag hade mycket roligt tillsammans med honom. Kroppen var som ett stort stycke som man bara kunde lyfta upp och gosa med, samtidigt som de små benen sprattlade hej vilt.

Jag nåddes förut av en gråtande dotter som meddelade att Eskil precis avlivats efter en tids sjukdom, och jag ska inte sticka under stol med att en och annan tår rullar här med.

Min favoritgästbloggare har checkat ut. Vila i frid lille vän.

Hon kände kroppen börja spänna sig redan när han fumlade med låset i dörren. Hans tunga steg i hallen och grymtanden inne på toaletten när han kissade ur sig en del av kvällens alkoholintag fick hennes sinnen på helspänn.

Strax efteråt kände hon illamåendet börja välla upp när han tungt lade sig bredvid henne på sängen. Trots att hon gjorde sitt bästa för att låtsas sova, visste hon samtidigt att det inte skulle spela någon roll. Han kröp upp bakom henne, och la armen över hennes och klämde oförsiktigt runt hennes bröst, samtidigt som han flåsade henne i örat. Andedräkten som kom över hans läppar fick lite av kvällsmaten att komma upp i munnen på henne, samtidigt som hon kände hur han fumlade med sina kalsonger en stund, innan han tryckte sitt äckliga halvstånd mot hennes nakna skinkor.

Medan han gjorde sitt bästa för att göra det han gjort i trettio år, ta henne med våld, sträckte hon ut vänsterarmen över sängkanten och in under sängen. Hon trevade lite med fingrarna innan hon kände det kalla aliminiumracket, och slöt handen runt det. Hennes bror hade gett henne det för länge sedan, när hon gråtit ut hos honom som många gånger förr, med blodet rinnande ur näsa och mun. Hon mindes hur hon tittat på det där baseballracket många gånger, Louisville slugger stod det på sidan, och drömt om hur hon slagit sönder skallen på honom. Trettioett år hade det pågått. Sedan hon var nitton år. Idag var det sista gången han våldförde sig på henne.

I samma stund som han gjorde sig redo att ta henne, flög hon hastigt upp på fötter, såg hans förvånade min när hon svingade metallracket med våldsam kraft och träffade honom mitt i pannan. Han skrek, men hon förblev tyst. Hon bara fortsatte att slå, likt en maskin som bara upprepade samma procedur. Blodet stänkte ner henne och sängen, i takt med att skriken tystnade. Slutligen släppte hon racket på sängen och gick ut i köket, plockade fram cigarettasken ur handväskan, tog fram en cigarett och tände den. Hon tog några djupa bloss, kände sig för första gången i sitt vuxna liv helt lugn. I det stora panoramafönstret såg hon sin spegelbild, nickade mot den med ett snett leende och sa: ”Grattis på femtioårsdagen gumman.”

Om jag så aldrig gör något mer, har jag genom att vara med och skapa mina barn bidragit till en bättre värld. Ni är kärlek, den största och viktigaste känslan, och jag är säker på att ni kommer skapa mer av den omkring er.

Jag älskar er.

Men okej då, nu kör vi!