Jag vet inte om det är så, men jag gissar att det beror på min egen uppväxt, att jag har så lätt för att vara med barn.

Jag minns det lite som en rosa dröm, inga faror, bara långa glada dagar med skratt och lek. Så var det naturligtvis inte, men oftast. Jag älskade att vara barn. Och jag älskar att vara med barn.

Något jag tänkt på är att det är så direkt, samspelet med barn. Har du viljan och förmågan att gå ner på deras nivå uppstår magi. Det finns ingenting som heter ironi eller cynism, bara en sådan sak.

Det gör ju att skämtandet hamnar på en helt annan nivå. Våra vanliga vuxenskämt faller platt till marken eller susar bara förbi utan att få fäste. Jag älskar det. Det är så renande, befriande. Du kommer inte undan med att låtsas, spela en roll, vara någon annan än du är. Tänk om vi kunde vara så lite mer, även när vi vuxit upp och kallar oss det, vuxna.

J och hennes lillasysyter har precis åkt hem, och det blev rätt tomt utan de båda. Jag fick en klump i magen, för det var så otroligt tydligt när J åkte till sin mamma förr, hur tomt det kändes. Och jag brukade fundera över hur en så liten person kunde ta så mycket plats, fylla så stort utrymme bara genom att finnas till. Utan att låtsas. Bara vara.