Den danske familjeterapeuten Jesper Juul menar att det mest själviska vi gör är att skaffa barn. Det är trots allt för att tillfredsställa våra egna behov och längtan. Barn ber ju inte direkt om att få bli till.

När jag läste det kände jag direkt att så är det. Det borde vi tänka på när vi gnäller och beklagar oss.

Men sedan har jag tänkt lite på det där. För även om vi skaffar barn av egoistiska skäl, är det också föräldrarnas uppgift att se till att skapa självständiga individer som står på egna ben. Det innebär att när de inte längre behöver oss, då lämnar de oss, precis som det ska vara. Så frågan är väl om det inte också är det mest osjälviska vi gör, att skaffa och uppfostra barn?

Orden ”jag är gravid”, kan väcka väldigt olika känslor. Lever man i en bra relation innebär det antagligen glädje och en del jubel. Förhoppningsvis.

För andra kan det betyda en iskall kår längs ryggen, blandat med en serie förklaringar till varför det inte är en bra ide’, typ, ”vi känner ju inte varandra”, ”vi är alldeles för unga”, med mera. Rädslor alltså.

Men när det hela är ett faktum rättar man in sig, går där bredvid och ser hur magen växer (på sin partner) och lever väl på ungefär som vanligt. Som man tror jag inte att vi fattar allvaret förrän vi sitter där med ett nyfött barn i famnen och inser, ”herregud, jag har ansvaret för den här lilla stackaren. Jag som inte ens kan lämna tillbaka biblioteksböckerna i tid, hur ska jag kunna…” För mig blev den upplevelsen precis så, när barnmorskan plötsligt sa:”nu får pappa hålla bebisen medan mamma duschar.” Som tur var satt jag redan.

Jag läste att Alex Schulman hade frågor om hur man ska uppfostra sitt barn. Det har jag med haft, speciellt då när det var uppfostringstid. I brist på annat tar man till det man själv fick lära sig, alltså ens föräldrars syn på barnuppfostran. Och den hade man ju lovat sig själv att aldrig…

Men jag vill komma med ett tips här. Tyvärr fick jag tag på den här underbara boken för endast några år sedan, men den har hjälpt mig otroligt mycket. För även om man inser när man läser den hur många fel man lyckats med, finns det alltid hopp, och det går nästan alltid att rätta till. Utan pekpinnar och med barnet som en unik individ i fokus är den en fantastisk vän och ger trygghet i att veta åtminstone lite om vad som är rätt eller fel.

Den heter ”Här är jag! Vem är du?”, och är skriven av den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Den kan vara lite svår att få tag på, men försök. Den är grym. Min första tanke efter jag läst den var: Varför delar man inte ut den direkt på bvc? Då hade man ju kunnat börja rätt från början.

Jag fick den av en terapeut jag brukar ta hjälp av när jag inte vet vad jag ska göra. Och den gav mig inte bara hjälp som förälder, den hjälpte mig också förstå mycket om min egen uppväxt och hur mina föräldrar påverkat mig. Därför är den inte bara en bok om barnuppfostran. Vi har alla haft en barndom, med varierande upplevelser. Därför tror jag de flesta kan uppskatta den.

Den där första känslan av rädsla och chock, har ersatts av tacksamhet. Just for the record.