Jag kände att det var något speciellt idag när vi träffades. Jo mötte mig med en bamsekram och puss, och inte för att det aldrig händer annars, bara att det kändes som om…det var något.

Under färden i bilen säger hon att hon läst det jag skrev i fredags, om känslan när jag närmade mig dagis och längtan efter att krama henne, se henne, hotade att spränga mitt bröst.

”Det var väldigt fint skrivet pappa”, sa hon. Till saken hör att jag sagt att hon inte ska läsa bloggen. Det för att jag inte vill bli hämmad eller att hon ska missuppfatta något, och hon har inte gjort det innan. Anledningen till att hon gjorde det nu var att hon ville se om jag lagt ut bilden jag tog på henne och Annica i söndags, och då hade hon väl passat på att kika lite.

”Tack älskling, det var sant också, det tror jag du vet i och för sig”, sa jag.

”Jo, men det var fint att läsa”, sa hon.

Jag skrev verkligen från hjärtat, och blev förvånad och lite besviken att ingen av hundratals besökare tyckte det var värt att kommentera. Men när Jo sa det där, insåg jag att det spelade ingen roll, hennes ord var det finaste betyget jag kunde få.

Och egentligen var det ju till dig jag skrev det älskling. Tack för att du påminde mig. (Även om du inte läser det här, eller hur…?)