Det är tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Jag minns hur det kändes, men framförallt när de första kommentarerna började komma. Det var en fantastisk känsla.

Och jag skrev på dagar, jag skrev på nätter. Mitt sinne verkade vara en aldrig sinande skattkista fylld med historier att gräva bland. Kommentarerna blev fler och fler, och det som var mitt syfte, att få reda på om jag kunde skriva överhuvudtaget, om jag kunde beröra någon, blev kärleksfullt besvarad med ett ja.

Flera av mina manliga vänner har gjort sig lustiga över att det nästan bara är kvinnor som verkar följa det jag skriver. Ialla fall om man läser kommentarerna. Men vad spelar det för roll, egentligen? Jag förstår att det beror på att jag nästan alltid skriver utifrån djupet av mina känslor. Det kanske inte är intressant för vissa, skrämmande för andra. För män kanske det inte är ointressant, mer att det är svårt att erkänna och svårt att prata om. Jag tycker inte det, så därför skriver jag om det. Sen får man tycka vad man vill, naturligtvis.

Jag hade en intressant diskussion under en promenad med några kvinnliga kollegor igår, om manligt och kvinnligt. Jag berättade om min c-uppsats som handlade om just det, varför det blir som det blir, genetiskt eller social inlärning.

”Men varför har ni så himla svårt att visa känslor”, frågade M.

”Jag vet inte om det finns något helt enkelt svar, men tänk på hur annorlunda vi behandlas från början. Om en liten pojke ramlar och slår sig ropar vi snabbt att,´ställ dig upp nu, stora pojkar gråter inte, kom igen, det gör inte ont.´

Men tänk om det gör ont som f-n? Tänk om den lille pojken är jätteledsen? Kommer han lära sig att det är något positivt att uttrycka något smärtsamt? I värsta fallet kan det hända att han blir retad och får frågan om han är en liten tjej så som han lipar. Då kommer han snabbt på fötter, jag lovar!

Med flickor gör vi inte alls så. Om det är en flicka som ramlar och börjar gråta springer vi snabbt till undsättning och tröstar. ”Men lilla älsklingen, hur gick det, kom ska pappa blåsa så det blir bra igen. Berätta var det gör ont lilla gumman…”

Kommer det bli några problem för henne att uttrycka sig om saker som gör ont i framtiden? Inte i samma utsträckning gissar jag.

Vad vi kom fram till? Att kvinnor och män är olika. Spelar det egentligen någon roll vad det beror på?

Och ja, min mamma gullade med mig när jag var liten. Case closed.