Jag läser den här artikeln i papperstidningen. Det är en i raden av artiklar som producerats den senaste tiden, och jag gillar dem inte. Naturligtvis är det tragiskt att läsa innehållet, att bränna upp oskyldiga människors bilar, kasta stenar på polis och brandbilar, det är aldrig okej. Aldrig.

Räddningstjänstens personal luras till vad de tror är ett rop på deras hjälp, för att plötsligt själva utsättas för hot mot sina liv. Allvarligt talat, vad fan håller ni på med? Ta upp det med dem som är ansvariga, marschera mot riksdagshuset och säg vad ni tycker, ska ni kasta sten så gör det på dem som är ansvariga för att ni sitter där ni sitter.

Polisen har inte skapat den samhällsbild vi har. Brandkårspersonalen har det definitivt inte.

Vill ni få respekt och en chans till ett liv med framtidstro och drömmar, ja då bränner ni alla broar ni kan föreställa er. De delar av samhället som skulle kunna hjälpa er, vänder sig bort i avsky och ilska. Till och med de som försöker förstå gnisslar tänder i ilska över beeendet då oskyldiga människor dras med i jakten på uppmärksamhet.

I dessa artiklar om förorternas våldsamheter känner jag mig starkt kritisk till tonen och sättet att skriva. En tidnings rapportering från samhällsyttringar ska vara saklig och neutral. Vid flera tillfällen känns det att reportrarna väljer att skriva på ett sätt som gränsar till en helt annan prosa. Slutet på artikeln ovan lyder:”Klockan har passerat midnatt och nu är det nattens barn som tagit över staden.” Wow. Eller inte.

Ungdomarnas storys berättas på det här sättet. Polisen målas ut som skurkarna. Hur ska vi komma till rätta med det här, när media inte tar större ansvar än så?

Jag satt på ett kafè i centrala stan. Djupt försjunken i tankar och sörplandes på en kopp rykande chaithe, märkte jag aldrig att det satte sig någon bredvid mig. Inte förrän han harklade sig och sa:
– Öh, kan jag sitta här eller?
Jag tittade mig omkring i rummet och såg att det fanns gott om lediga bord och platser i lokalen, men svarade ändå:

– Visst, det går väl bra. Han tackade och krängde av sig ytterkläderna med en omständlig procedur. I farten stötte han till bordet så halva innehållet i min kopp rann ut över bordet och bildade en blöt pratbubbla på den ekfärgade bordsskivan.
– Herregud vad klumpig jag är! Jag ska köpa en ny åt dig, vad är det du dricker?
Han såg skärrad ut när han svamlade fram sin ursäkt och fråga.
– Ingen fara, jag ska inte ha mer ändå. Köp du det du ska ha, jag ska strax gå ändå.

Mitt svar verkade inte lugna honom nämnvärt, men han stegade iallafall bort till disken och beställde. Strax därefter balanserade han en bricka med två bitar äppelpaj med vaniljsås, och två cola-flaskor, den där gamla modellen. Han ställde ner den på bordet framför mig med en lätt smäll. Han satte sig ner och utan att fråga ställde han pajen och colan framför mig.
– Har du tid att lyssna en stund? Du verkar vara en sån som kan lyssna. Vet inte varför, fick bara för mig det. Och jag behöver verkligen någon som kan lyssna, snälla, kan du det? Bara en liten stund?

Han la sin hand på min arm och tittade på mig. Det kändes inte som läge att säga nej. Trots att jag hittills under dagen lyssnat på två personer med diagnosen manodepressiv så kunde jag inte säga nej.

– Okej, jag har en stund över innan jag måste tillbaka till jobbet. Vad vill du prata om?

Han körde handen genom det mörkbruna håret, flyttade undan de bångstyriga lockarna i pannan ut mot sidorna och tog en djup klunk direkt ur flaskan. Jag passade på att hälla upp min i ett glas.

– Jag har suttit på kåken.
Hans öppning väckte mig och jag satte mig upp i stolen. Jag svarade inte, utan väntade på hans fortsättning. Han verkade ta sats innan han öppnade munnen igen.

– Jag var gift förut. Med mitt livs kärlek. Vi träffades redan på högstadiet och gifte oss efter jag gjort lumpen. Vi var bara nitton år då. Under de följande tjugo åren var vi inte ifrån varandra många nätter, de går nog att räkna på ena handens fingrar. Jag älskade henne lika mycket från första till sista dagen, eller kanske mer på slutet. Svårt att mäta det där.

Hans blick sjönk ner och han verkade tappa luften för en stund. Själv satt jag och väntade på att få höra vad som hänt. Jag ville inte fråga ifall hon hade dött eller så. Tänkte att det får han berätta själv.

– En dag när jag kom hem från jobbet så hörde jag röster inifrån huset. Det sista mötet hade blivit inställt på jobbet så jag var två och en halv timme för tidig hem. Och när jag gick mot sovrummet hörde jag min fru. Och jag hörde någon annan. Jag hörde att…Skit samma, du fattar nog. Sen minns jag bara suddigt. Min golfbag stod i hallen och jag gick bort och hämtade min nya Callawaydriver, slet av skyddet på den och gick bort mot sovrummet. Jag minns att jag vräkte upp dörren, hörde min frus skrik och det svinets svettiga ansikte som stirrade mot mig. Tydligen slog jag honom med golfklubban. Många gånger. Men det minns jag inte. Enligt polisrapporten slog jag tills skaftet gick av. Sen hade jag bara suttit där när polisen kom.

– Och hur gick det med honom då?
Han tittade upp på mig innan han svarade på min fråga.

– Han överlevde. Och han tog över min fru. Dom är gifta nu. Jag fick skriva på skilsmässodokumenten i fängelset.
– Fy fan. Jag är ledsen. Och vad tänker du göra nu?
Min fråga fick honom att bli tyst. Han satt så en stund och innan han svarade.

– Jag gick förbi deras hus idag. Det här är nämligen min första dag i frihet. Tre år har jag varit borta. Jag stod där och tittade. Tror inte det var någon hemma. Till slut kräktes jag. På riktigt. Rakt ut på deras vitmålade jävla staket. Haha, ja det kan dom fan ha!

Jag tittade på klockan och såg att jag började få bråttom. Kändes inte helt hundra att gå, men jag hade inget val. Han kändes lugnare nu. Förhoppningsvis hade det värsta trycket pyst ut. Jag tog min fram min plånbok och letade fram ett av mina kort. Jag la det framför honom på bordet samtidigt som jag sa:

– Jag är ledsen, men jag måste rusa iväg nu. Tack för förtroendet, och om du vill kan du ringa numret på kortet. Jag jobbar lite längre ner på gatan här. Och du, om du känner att det blir för jävligt så ring på mobilnumret. Svarar jag inte så lämna ett meddelande. Jag lovar att jag ringer upp så fort jag kan.

Jag reste mig upp och sträckte fram min hand mot honom. Han tog den och gav mig ett varmt handslag. Det fanns fortfarande kraft i honom, ingen tvekan om det.

Jag gick ut på gatan och sprang snabbt över till andra sidan. Jag småsprang in genom porten och fram till hissen. När jag drog igen stålgrinden i den gamla sekelskifteshissen tog jag ett par djupa andetag innan jag tryckte på knappen. Jag tänkte på vad han hade sagt. Vad skulle hända med honom? Bara han inte gjorde något dumt igen. Efter mitt besök skulle jag kanske ringa och prata med polisen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag klev ur hissen och gick in på mottagningen. Jag hälsade på min klient och bad om ursäkt för att jag var sen. Jag funderade åter över de tydliga ärren han hade i ansiktet och pannan, han hade inte sagt något om det ännu. ”Det hände något konstigt idag”, sa han samtidigt som jag hängde av mig kavajen, och mobilen spelade plötsligt sin glada melodi.