För ungefär femton år sen läste jag en bok som heter Många liv, många mästare. Den är skriven av en amerikansk psykiatriker som heter Brian L.Weiss, och handlar om hur han behandlar en patient med hypnos och hon kommer då i kontakt med tidigare liv. Den var så spännande att jag läste den nästan från pärm till pärm. Det är ganska ovanligt för att vara mig, för trots att jag har ca 200 högskolepoäng är jag inte någon läsfantast. Iallafall väckte det ett intresse inom mig.

 Av någon anledning jag aldrig förstod så började jag läsa på socionomprogrammet. Trivdes inget vidare men körde på ett tag innan jag bestämde mig för att hoppa av. Det var i samband med att jag hade en kris. Jag och min sambo separerade och vår dotter var bara två år. Jag behövde hjälp. Så jag sökte upp en psykolog och började där. Efter två gånger kände jag att nä, det här är helt värdelöst. Jag betalade, sa att tyvärr kommer jag inte tillbaka och tack för mig. Gick ut därifrån och lite längre fram på gatan låg en bokhandel. Jag gick in där och klev fram till en hylla med böcker. Pillade lite och drog ut en bok.

Den hette ”Din undermedvetna tankecentral” och var skriven av en tysk psykoterapeut som jobbade med hypnos. Köpte den, gick hem och läste den från pärm till pärm (Igen!) Det var ju det här jag ville göra! Lite action, inte bara sitta och tjöta. Så jag slog upp Gula Sidorna och ringde de tre psykologer som angav att de jobbade med hypnos. Ingen hade lediga tider. Men den mest meriterade lovade återkomma om han fick ett återbud.

Och det fick han. Vi jobbade ihop under ett halvår och det var lika magnifikt som jag föreställt mig. Nåväl, efteråt kände jag att det här ville jag jobba med själv. Så jag började på socionomprogrammet igen och började vid sidan läsa privat inom Svenska föreningen för klinisk hypnos. Så nu är jag själv hypnosterapeut. Och socionom förstås. Men det som är så intressant är folks reaktion när man säger att man jobbar med hypnos. För det sätter igång tankar hos människor. Tankar som när professor Kalkyl står med sin pendel i Tintin, eller när folk på tv har sex med kvastskaft eller springer runt och skriker att dom är en kyckling. Något mystiskt, magiskt.

Så är det inte. Att hypnotisera någon är världens enklaste sak. Men det gäller att handskas med det på rätt sätt. Det är synd att den bild folk får upp är skrämmande vid tanken på hypnos. För man kan verkligen uppnå fantastiska resultat.

Jo jag ville också nämna att när jag följde min känsla av att det var det jag ville göra så hände flera saker. Dels hamnade jag på rätt ställe och uppnådde precis det jag ville. Men jag fick också en vän för livet. Inte bara en vän, utan också en mentor och handledare, landets bäste dessutom. Tänk om man gjorde det lite oftare.

Följde känslan alltså.

De jagade mig i drömmen, trängde sig på under dagen. Ju mer jag försökte stänga av dem, desto mer högljudda verkade de bli. Tankarna på vem det skulle bli. Han som skulle ta min plats när jag flyttade.

Det skrämde mig så vansinnigt, att någon annan skulle vara med mitt barn när jag inte var där. Dels för att jag läste socionomprogrammet och var livrädd för att det skulle vara någon av alla svårupptäckta psykopater jag hörde om, men också för att det skulle komma någon som var bättre än mig. Någon som J skulle föredra framför mig, att han skulle vara roligare, snällare…

Och man har inget mandat alls. I samma stund man tar sin väska och går ut genom dörren har man samtidigt gett upp rätten att lägga sig i den andres liv, förutsatt att den sköter barnets ve och väl. Men det är rätt svårt att lägga sig i sin före dettas val av partner.

Det passerade några tveksamma kandidater. Men jag kände direkt när det var över. Letandet. Och det gjorde ont, kanske hade jag någonstans inuti en förhoppning att något skulle ske som gjorde att det skulle fungera. Att allt skulle bli bra.

Det är åtta år sedan, men jag minns det som igår. Första gången vi träffades. På parkeringen utanför mitt hus. Jag var som vanligt försenad och M var sur för det. Kanske ville jag protestera, jag vet inte.

Under åren som gått har vi utvecklat en ovanlig vänskap. Ovanlig på grund av utgångsläget, anledningen till att vi träffades över huvudtaget. Ovanlig också för att den är så bra. Många gånger har vi fått frågan hur vi gör. Jag tror det är grejen, att vi inte gör något.

När jag berättar att min före dettas man är en av mina bästa vänner brukar folk höja ögonbrynen. Men vi måste ju ändå ha en relation, varför inte ha kul under tiden? Vi är trots allt två goa killar:-)

Och det är lite lustigt, min dotter har sovit hos dem i åtta år, nu sover hans dotter här ibland, med sin storasyster. Jag antar att det är olika hur det blir. Eller jag vet det. Alla får hitta sin lösning, känna efter vad som fungerar och inte.

Jag känner ingen som har fler vänner än C. Jag förstår varför. Och jag är glad att jag är en av dem.