Chael Sonnen har en plan. Den planen ska ge honom det han mest av allt önskar sig i hela världen. Den ska ge honom rätt.

Det finns bara ett problem. Planen är långt från vattentät

Anderson Silva har dominerat mellanvikten i UFC sedan mammutarna strosade omkring i ett kylslaget Europa (dvs 14 oktober 2006). Lika ostoppbar som en dagisförkylning har han sparkat, strypt, slagit och krånglat sig förbi hela tretton (13) livsfarliga utmanare och är så jävla undisputed number one man faktiskt kan bli.

Eller undisputed kanske är fel ord för dispyt kring vem som är nummer ett är precis vad som nu gäckar MMA-världen. Och den dispyten är ett frö av citatmaskinen och mediadiregenten Chael Sonnen. Och det fröet har sedan de två möttes senast vuxit sig till ett träd med långa knotiga grenar. Grenar som under snart två års tid sakta men säkert letat sig in under skinnet på den gode Silva. Och nu är frågan, kommer trädet bära frukt?

Chael Sonnens plan att ta sig in i Silvas huvud har till viss del redan lyckats. Så här sa Silva nyligen under en telefonintervju.
”Jag ska spöa honom som han aldrig blivit spöad förut. Jag ska slå ut alla hans tänder och bryta varenda ben i kroppen på honom.” ”Den här matchen kommer förändra hur vi ser på sporten”

Aldrig förut har ”the Spider” använt liknande ord inför en match. Hat är ett starkt ord men här passar det perfekt. Anderson Silva hatar Chael Sonnen och kanske är det Sonnens enda chans. Sedan den där matchen för två år sedan som Sonnen ansåg att han borde vunnit har han jobbat mot precis den här dagen. Fysiskt, mentalt och inte minst medialt. Planen att Silva känslor ska ta över och att ett misstag ska göras i rent vredesmod är inte alls dum.

Men räcker det? Knappast.

//Syk

BOXNING. Domarna har talat – Manny Pacquiao slog Timothy Bradley.

Fem internationella domare har tillsammans med WBO gått igenom matchen grundligt och kommit fram till att ”Pacman” är den rättmätige vinnaren. Resultatet kommer dock att stå kvar.

Pacquiao har själv sagt att han föredrar en returmatch framför att Bradley ger bort titeln. Amerikanens seger blev snabbt ett av de mest kontroversiella domsluten i boxningshistorien. Förlusten var filippinierns första sedan 2005.
En klausul fanns redan inritad i kontraktet om Pacquiao ville ha en uppföljare.
Nu känns det rätt självklart.
”Mina fans behöver inte oroa sig. Jag ska ta tillbaka titeln”, säger han.

Fighten är inplanerad till den 10:e november.

/Petter Öhrling

Floyd Mayweather jr är världens bäst betalda idrottsman just nu. Stjärnor som Lionel Messi, Tiger Woods och LeBron James ligger alla i lä för den obesegrade fängelsekunden, som passande nog går under smeknamnet ”Money”. Den som säger att boxningen är död får således ta den tankegången och dra den ett varv eller två till, för så är det uppenbarligen inte.Pengar verkar det åtminståne finnas.

Mayweathers perfekta facit, han har som bekant aldrig blivit besegrad, är förstås den främsta anledningen till att TV-bolag, promoters, sponsorer mfl. överöser honom med dollars. Frågan är dock, hur kan en osympatisk, skitsnackande, hustrumisshandlande 35-åring vara pengaspridarnas favoritmål? I vilken annan sport som helst hade sponsorer och arrangörer flytt fältet (se på Tiger Woods), här flockas de som flugor till en hög med skit.

För boxning är inte som andra sporter. Ingen annan stans är den gamla klyschan mer uppenbar, nice guys finish last.

I tungvikten, som i alla tider varit boxningens absoluta finrum, härskar två bröder med Klitsjko i efternamn. Två skötsamma, vältaliga, sportsliga killar med fötterna på jorden. Vissa hävdar att de har dödat tungvikten, inte med sin fina boxning utan med sin ”tråkighet”. Mitt allra mest cyniska jag håller med. Inga skandaler, inga känslor, bara överlägsen idrott. Bröderna är så långt från Mike Tyson eller Muhammad Ali man kan komma. Även om de sportsligt befinner sig på samma nivå (ja så bra är dom) är det ingen som bryr sig. I USA är det inte många som ens vet vilka de är.

Ett annat exempel är de två stolpskotten David Haye (nu blir min bloggkompis Petter arg..) och Derreck Chisora. På en presskonferens (efter Vitaly Klitsjkos utklassning av Chisora) blev det slagsmål mellan Haye och Chisora. Det hela slutade med att den senare ”lovade” att han skulle skjuta och döda Haye. Då skrev jag att både borde stängas av på livstid men att det förmodligen inte skulle dröja speciellt länge innan vi tvärt om fick en match mellan de båda. Mycket riktigt, de två möts den 14 juli på Upton Park i England.

Och ja, visst fan kommer jag titta.

//Syk

BOXNING. Vi tar det från början.

Veteranen Randall Bailey visade vid 37 års ålder att gammal är äldst. Med en av årets mest förödande KO’s tog han karriärens andra världsmästartitel.
Motståndaren, obesegrade och upphaussade Mike Jones, stod för en slätstruken insats. Faktum är att hela matchen var ett rejält sömnpiller fram till att ”The Knock-Out King” golvade Jones i tionde och elfte ronden (klippet nedan). Därmed övertog han IBF-bältet i weltervikt.

***

Så till kvällens huvudnummer. En märklig tillställning redan från början. Bradley hade snörat på sig handskarna och var redo att gå upp i ringen – men Pacquiao var spårlöst försvunnen. Han hade lämnat omklädningsrummet. Det visade sig att han sprang på löpbandet för att undvika den vadkramp som har stört honom i hans senaste matcher. Han ville också se klart NBA-semin mellan Miami och Boston. Matchen kom igång med ungefär en timmes försening.

Men jösses, det var väl värt väntan. Vi fick se tolv högoktaniga och actionfyllda ronder där ”Pacman” höll i taktpinnen. Bradley bjöd på bra motstånd och vann säkerligen en mängd nya fans. Ibland var det svårt att urskilja om publiken i MGM Grand skanderade ”Manny” eller ”Bradley”.
Men medan amerikanens slag ofta såg ut att träffa på armarna, fick Pacquiao in flera rena träffar och skakade sin motståndare. Bradley visade att han har en riktigt bra haka, och genomförde faktiskt matchen med en skadad vänsterfot. Därav rullstolen på presskonferensen efteråt.

Sammanfattningsvis fick vi se en av årets bästa matcher. Men också det värsta domslutet. Jag hade Pacquiao före, nio ronder mot tre. De flesta hade något liknande. Freddy Roach gav bara Bradley två ronder.
”Jag lyssnade inte ens när de ropade ut domslutet för jag trodde redan att jag hade vunnit”, sa superstjärnan själv efteråt.

Nu väntar ett onödigt returmöte den 10:e november. Alla vet redan att Pacquiao har vunnit.

/Petter Öhrling

BOXNING. I natt klockan fyra svensk tid går Manny Pacquiao upp i ringen igen. Den här gången mot 28-årige amerikanen Timothy Bradley. Som vanligt har filippinierns motståndare ingenting att hämta.

Jag säger det trots att ”Pacman” egentligen förlorade sin senaste match. Den mot Juan Manuel Marquez i november när han var en så blek figur.
Jag säger det trots att Bradley är obesegrad, trots att han är yngre, trots att han har ett ranelidskt självförtroende.
Marquez förlorade visserligen på ett omdiskuterat domslut, men han var ruggigt effektiv med att stoppa Pacquiao på vägen in med snabba kontringar. Bradley säger sig vara ännu bättre på just detta.

Men att möta motståndare som Kendall Holt, Devon Alexander och Lamont Peterson är inte detsamma som att möta sin generations störste boxare.
Bradley kommer inte kunna hantera Pacquiaos snabbhet, både i händerna och fötterna. Och för en gångs skull är 33-åringen både längre, tyngre och starkare. Något säger mig att superstjärnan kommer att bjuda på en fantastisk show den här gången. En slags kompensation för sin svaga insats senast.

På presskonferensen häromdagen viftade Bradley med en biljett till en eventuell rematch den 10 november. När Pacquiao ska göra ett försök att återta sin tron.

Bradley kan lika gärna riva den biljetten. Han kommer att bli knockad inom åtta ronder.

/Petter Öhrling

Så blev det till slut för mycket att hantera. Buakaw Banchamek (tidigare under namnet/gymmet Por. Pramuk) lägger handskarna på hyllan efter månader av gräl med Por. Pramuk-gymmet som lett till rättprocesser och blivit en nationell angelägenhet i Thailand. Det är en dyster dag för kampsporten då kontrakt och jurister tvingat ett av de största namnen i världen att sluta, bara 30 år gammal.

Gymmet vägrade släppa sitt kräv på att 35% av alla intäkter som Buakaw drar in UTANFÖR thaiboxningen ska tillfalla gymmet, detta i tillägg till de 40% de dessutom vill ha för alla fightingrelaterade inkomster. Det är bedrövligt att the Lumpanee assassin som dragit in miljoner på sin konst inte har tillräckligt för att dra sig tillbaks efter karriären tagit slut. Gymmet har sedan han som 17-åring skrev på, tagit ut enorma summor från Buakaws intäkter, man kan med rätt hävda att han varit helt avgörande för deras verksamhet de senaste tio åren. Att de inte har tacksamhet nog att släppa honom de sista åren i karriären så att han kan bygga sig den förmögenhet han redan borde haft är förjävligt. Men kontrakt är kontrakt och inte ens den thailändska staten (som haft en hel del med tvisten att göra) har lyckats lösa dispyten.

MEN! Att Buakaw lägger vantarna på hyllan behöver inte betyda att vi aldrig får njuta av hans sagolika vänstersparkar med. Det handlar ju om pengar. Något som de nybildade Glory och K-1 har ganska gott om och den som kan lösa ut Buakaw från sina åtaganden hos Por. Pramuk har ju sportens kanske största namn att sälja TV-rättigheter på.

Här en klassisk Buakaw. Finalen i K-1 mot Masato, suveränt!

//Syk

BOXNING. Har inte haft tid att se helgens stormatch mellan Carl Froch och Lucian Bute förrän i morse. Och wow! Vilken uppvisning det var av engelsmannen. Jag var väldigt besviken på Froch efter att han utklassats av Andre Ward i slutet av förra året. Men många boxare kommer tillbaka starkare efter en förlust, och det gjorde sannerligen ”The Cobra” den här gången. Froch gav Bute en lektion och slängde ut honom på skolgården.
Jag har alltid gillat Froch, och hade faktiskt förmånen att träffa honom och hans fru i Hamburg förra sommaren i samband med fighten mellan David Haye och Wladimir Klitschko. Han är en av branschens allra starkaste och tuffaste kämpar, verkar kunna ta hur mycket stryk som helst och bjuder alltid på stor underhållning. Så vitt jag vet har han bara varit i golvet en gång under karriären (mot Jermain Taylor).
Nu när Froch har tagit över IBF-bältet i super mellanvikt, och blivit världsmästare för tredje gången i karriären, undrar alla vad som väntar här näst. Jag tror och hoppas på en rematch mot danske Mikkel Kessler. Det är nog inget långskott att tro att Froch vill revanschera sig efter den omdiskuterade förlusten.
Bute då? Ja, rumänen var obesegrad och tokhyllad innan helgens drabbning. Men Froch var hans första motståndare av toppklass, och då vek Bute ned sig rejält. Många kommer säkert ifrågasätta 32-åringen efter det här.

/Petter Öhrling

BOXNING. Tvåfaldige världsmästaren i weltervikt, 30-årige Paul ”The Punisher” Williams, har varit med om en motorcykelolycka och är förlamad från midjan och nedåt. Enligt läkarna kommer han aldrig att kunna gå igen, och boxningskarriären är över. Den 17:e september var det tänkt att den gänglige southpaw-amerikanen skulle ha utmanat ”Canelo” Alvarez om dennes världsmästarbälte i lätt mellanvikt. Williams har gått ut i media och sagt att han känner sig välsignad som överlevde, och att han trots situationen är vid gott mod.
Boxningen blir därmed en profil fattigare. Williams var en publikfriande boxare som delade ut miljarder smällar i sina fighter kändes det som. Han hade en oerhört hög slagvolym, trots att han lika gärna kunde ha utnyttjat sin längd (185 cm) och räckvidd (201 cm). Mitt bästa ”The Punisher”-minne var det första mötet med Sergio Martinez. En fight of the year-kandidat från 2009 som gick tiden ut men där båda var i golvet redan i första ronden.

/Petter Öhrling

I helgen gick som bekant inte bara GLORY World Series mellanviktsturnering av stapeln. Nygamla K-1 (nu i Koreansk regi) dito gjorde detsamma på en stor gala i Madrid. Även om GLORYS mellanviktare är strået vassare så är ju namn som Kyshenko, Zambidis, Souwer och Ngimbi mycket respektingivande och förstås bjöds på en hel del underhållning. Till skillnad från Stockholmsturnering bjöds det i Spanien på en hel radda knockar. Min favorit till slutsegern är Artur Kyshenko som imponerade i sin match mot Su Hwan Lee och vann på knock i den andra ronden.

Men snackisen efter galan var ändå den storstilade combacken till K-1 av Mirko ”Crocop” Filipovic. Den stenhårde kroaten såg ut som sitt gamla jag när han fullständigt körde över Loren Javier och äntligen är mannen i de rutiga brallorna tillbaka där han hör hemma. För man kan säga vad man vill om PRIDE, det var i K-1 han fångade mitt hjärta, det är som kickboxare han varit som allra bäst och det är som kickboxare han nu återigen visat att han är en av tidernas bästa fighters.

Jämför själva, här är helgens match och enklassiker som stenhårde Musashi från 1999. Mycket nöje!

//Syk

Det var en stor fightingkväll igår. Och då menar jag inte kampen om fjärrkontrollen under schlager-fanskapet utan om Glory World Series som sparkade igång sin suveräna 70 kg-turnering. Med namn som Giorgio Petrosyan, Robin van Roosmalen, Albert Kraus var det den starkaste turneringen i viktklassen på mycket länge. Detta toppat med titelmatch mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman och vi snackar om den fetaste galan i stående fighting i år.

Skådeplats? Annexet i Globen.

En galet liten arena för ett matchkort av den här digniteten, men för oss på plats blev det desto större. Jag kan säga såhär, Semmy Schilt ska upplevar på nära håll, vilket monster! Nu blev det såhär för att svenska folket svikit i takt med biljettföretaget ticnet. Bara att lägga det bakom sig nu och fokusera på höjdpunkterna. För det fanns en hel del sådana att ta med sig.

1 Sanny.
Sanny Dahlbeck gjorde entré på den internationella scenen genom att besegra rutinerade Warren Stevelmans med ett enhälligt domslut. Sanny träffade hårt med sin fina vänsterkrok och i första ronden fick sydafrikanen ta en välförtjänt räkning. Sanny orutin lyste dock igenom vid flera tillfällen och mot slutet av tredje ronden fanns inte mycket krut kvar i kroppen. Men han överlevde och är därmed klar för ”the last eight” som ska gå av stapeln i höst. Mycket stort!

2 Semmy Schilt.
Den holländske jätten utklassade duktige Errol Zimmerman med framförallt sin vänsterjabb. Jag måste säga att den fyrfaldiga K-1 WGP-mästaren såg bättre ut ä på mycket mycket länge. Det är tydligt att han hade mycket respekt för motståndet i den här matchen för han såg ut att ha spenderat många timmar i gymet sedan senaste matchen i mars.

3 Askerov vs Van Roosmalen
Kvällens bästa match. Två stilmässiga tvillingar. Offensiv stenhård boxning med fantastiska dueller. Van Roosmalen jobbade dessutom riktigt fint med sina låga sparkar och i den tredje ronden såg Askerovs vänsterlår (både in- och utsida) ut som ett övermoget plommon. Van Roosmalen visare dessutom återigen att han är den främste utmanaren till storfavoriten Petrosyan om slutsegern. Ung, kaxig och stenhård. Se upp Giorgio säger jag.

4 Ilir Latifi.
Ilir var överlägsen mot veteranen Tony Lopez trots ett rejält undertag i räckvidd. Imponerande brottning men borde kan kunnat göra ågot mer av sin fina nertagningar. Ilir går från klarhet till klarhet!

Överlag en mycket bra gala, ska försöka hitta lite höjdpunket på youtube i veckan för vidare analys så håll utkik!

****

Just det, det var UFC i helgen också. Junior dos Santos försvarade sin tungviktstitel på ett övertygande sätt mot rutinerade Frank Mir. Även Cain Velasquez vann sin match  mot ”Big foot” Silva och nu är det väl läge för en JDS vs. Velasqez 2. Närmare analys av UFC 146 inom kort!

//Syk