Tito Ortiz var en gång tiden MMA-världens största stjärna. Det är han inte längre. På lördag går han karriärens sista match. Det är, i brist på ett mer passande ord, rörande.

The Huntington Beach Bad Boy är en av mina all time hjältar. Det har därför smärtat att se honom vika ner sig fysiskt och psykiskt de senaste åren. Skadorna blev för många och magen för mätt. Vid sidan av ringen rullades den stormiga relationen med porrstjärnan Jenna Jameson upp i skvallerpressen. Det blev början på slutet. Det var 2006. Det var med andra ord ganska länge sedan.

2006 var också året han mötte Forrest Griffin för första gången. Griffin hade året innan vunnit första säsongen av The Ultimate Fighter och ställdes här inför karriärens största match. Efter tre stenhårda ronder vann till sist Ortiz på ett omdiskuterat delat domslut. En match som fick Griffin att, trots förlusten, stiga rejält i anseende hos den kräsna UFC-publiken.

Tre år senare var det dags för Ortiz och Griffin II. Griffin hoppade in för den skadade Mark Coleman och precis som i det först mötet blev det tre spränngladdade ronder. Med en stor skillnad. Den här gången var Griffin den som vann domarnas gunst och förärades en seger via delat domslut.

Sedan dess har Griffin bara gått två matcher. Skadorna börjar ta ut sin rätt även där och frågan är om det här är det sista vi ser även av Forrest, det finns en del som pekar på det om man säger så.

Nu ytterligare tre år senare möts de två alltså igen. I en rubbermatch där både höftkulor och ära står på spel. Vem orkar, vem håller, vem vill det här mest? Oddsen säger Griffin, hjärtat säger Ortiz, trots allt.

Två hyfsat mätta killar med karriären i backspegeln, visst. Men kommer det smälla ordentligt? Det kan ni lita på.

//Syk

Chael Sonnen har en plan. Den planen ska ge honom det han mest av allt önskar sig i hela världen. Den ska ge honom rätt.

Det finns bara ett problem. Planen är långt från vattentät

Anderson Silva har dominerat mellanvikten i UFC sedan mammutarna strosade omkring i ett kylslaget Europa (dvs 14 oktober 2006). Lika ostoppbar som en dagisförkylning har han sparkat, strypt, slagit och krånglat sig förbi hela tretton (13) livsfarliga utmanare och är så jävla undisputed number one man faktiskt kan bli.

Eller undisputed kanske är fel ord för dispyt kring vem som är nummer ett är precis vad som nu gäckar MMA-världen. Och den dispyten är ett frö av citatmaskinen och mediadiregenten Chael Sonnen. Och det fröet har sedan de två möttes senast vuxit sig till ett träd med långa knotiga grenar. Grenar som under snart två års tid sakta men säkert letat sig in under skinnet på den gode Silva. Och nu är frågan, kommer trädet bära frukt?

Chael Sonnens plan att ta sig in i Silvas huvud har till viss del redan lyckats. Så här sa Silva nyligen under en telefonintervju.
”Jag ska spöa honom som han aldrig blivit spöad förut. Jag ska slå ut alla hans tänder och bryta varenda ben i kroppen på honom.” ”Den här matchen kommer förändra hur vi ser på sporten”

Aldrig förut har ”the Spider” använt liknande ord inför en match. Hat är ett starkt ord men här passar det perfekt. Anderson Silva hatar Chael Sonnen och kanske är det Sonnens enda chans. Sedan den där matchen för två år sedan som Sonnen ansåg att han borde vunnit har han jobbat mot precis den här dagen. Fysiskt, mentalt och inte minst medialt. Planen att Silva känslor ska ta över och att ett misstag ska göras i rent vredesmod är inte alls dum.

Men räcker det? Knappast.

//Syk

BOXNING. Domarna har talat – Manny Pacquiao slog Timothy Bradley.

Fem internationella domare har tillsammans med WBO gått igenom matchen grundligt och kommit fram till att ”Pacman” är den rättmätige vinnaren. Resultatet kommer dock att stå kvar.

Pacquiao har själv sagt att han föredrar en returmatch framför att Bradley ger bort titeln. Amerikanens seger blev snabbt ett av de mest kontroversiella domsluten i boxningshistorien. Förlusten var filippinierns första sedan 2005.
En klausul fanns redan inritad i kontraktet om Pacquiao ville ha en uppföljare.
Nu känns det rätt självklart.
”Mina fans behöver inte oroa sig. Jag ska ta tillbaka titeln”, säger han.

Fighten är inplanerad till den 10:e november.

/Petter Öhrling

BOXNING. Vi tar det från början.

Veteranen Randall Bailey visade vid 37 års ålder att gammal är äldst. Med en av årets mest förödande KO’s tog han karriärens andra världsmästartitel.
Motståndaren, obesegrade och upphaussade Mike Jones, stod för en slätstruken insats. Faktum är att hela matchen var ett rejält sömnpiller fram till att ”The Knock-Out King” golvade Jones i tionde och elfte ronden (klippet nedan). Därmed övertog han IBF-bältet i weltervikt.

***

Så till kvällens huvudnummer. En märklig tillställning redan från början. Bradley hade snörat på sig handskarna och var redo att gå upp i ringen – men Pacquiao var spårlöst försvunnen. Han hade lämnat omklädningsrummet. Det visade sig att han sprang på löpbandet för att undvika den vadkramp som har stört honom i hans senaste matcher. Han ville också se klart NBA-semin mellan Miami och Boston. Matchen kom igång med ungefär en timmes försening.

Men jösses, det var väl värt väntan. Vi fick se tolv högoktaniga och actionfyllda ronder där ”Pacman” höll i taktpinnen. Bradley bjöd på bra motstånd och vann säkerligen en mängd nya fans. Ibland var det svårt att urskilja om publiken i MGM Grand skanderade ”Manny” eller ”Bradley”.
Men medan amerikanens slag ofta såg ut att träffa på armarna, fick Pacquiao in flera rena träffar och skakade sin motståndare. Bradley visade att han har en riktigt bra haka, och genomförde faktiskt matchen med en skadad vänsterfot. Därav rullstolen på presskonferensen efteråt.

Sammanfattningsvis fick vi se en av årets bästa matcher. Men också det värsta domslutet. Jag hade Pacquiao före, nio ronder mot tre. De flesta hade något liknande. Freddy Roach gav bara Bradley två ronder.
”Jag lyssnade inte ens när de ropade ut domslutet för jag trodde redan att jag hade vunnit”, sa superstjärnan själv efteråt.

Nu väntar ett onödigt returmöte den 10:e november. Alla vet redan att Pacquiao har vunnit.

/Petter Öhrling

BOXNING. I natt klockan fyra svensk tid går Manny Pacquiao upp i ringen igen. Den här gången mot 28-årige amerikanen Timothy Bradley. Som vanligt har filippinierns motståndare ingenting att hämta.

Jag säger det trots att ”Pacman” egentligen förlorade sin senaste match. Den mot Juan Manuel Marquez i november när han var en så blek figur.
Jag säger det trots att Bradley är obesegrad, trots att han är yngre, trots att han har ett ranelidskt självförtroende.
Marquez förlorade visserligen på ett omdiskuterat domslut, men han var ruggigt effektiv med att stoppa Pacquiao på vägen in med snabba kontringar. Bradley säger sig vara ännu bättre på just detta.

Men att möta motståndare som Kendall Holt, Devon Alexander och Lamont Peterson är inte detsamma som att möta sin generations störste boxare.
Bradley kommer inte kunna hantera Pacquiaos snabbhet, både i händerna och fötterna. Och för en gångs skull är 33-åringen både längre, tyngre och starkare. Något säger mig att superstjärnan kommer att bjuda på en fantastisk show den här gången. En slags kompensation för sin svaga insats senast.

På presskonferensen häromdagen viftade Bradley med en biljett till en eventuell rematch den 10 november. När Pacquiao ska göra ett försök att återta sin tron.

Bradley kan lika gärna riva den biljetten. Han kommer att bli knockad inom åtta ronder.

/Petter Öhrling

BOXNING. Har inte haft tid att se helgens stormatch mellan Carl Froch och Lucian Bute förrän i morse. Och wow! Vilken uppvisning det var av engelsmannen. Jag var väldigt besviken på Froch efter att han utklassats av Andre Ward i slutet av förra året. Men många boxare kommer tillbaka starkare efter en förlust, och det gjorde sannerligen ”The Cobra” den här gången. Froch gav Bute en lektion och slängde ut honom på skolgården.
Jag har alltid gillat Froch, och hade faktiskt förmånen att träffa honom och hans fru i Hamburg förra sommaren i samband med fighten mellan David Haye och Wladimir Klitschko. Han är en av branschens allra starkaste och tuffaste kämpar, verkar kunna ta hur mycket stryk som helst och bjuder alltid på stor underhållning. Så vitt jag vet har han bara varit i golvet en gång under karriären (mot Jermain Taylor).
Nu när Froch har tagit över IBF-bältet i super mellanvikt, och blivit världsmästare för tredje gången i karriären, undrar alla vad som väntar här näst. Jag tror och hoppas på en rematch mot danske Mikkel Kessler. Det är nog inget långskott att tro att Froch vill revanschera sig efter den omdiskuterade förlusten.
Bute då? Ja, rumänen var obesegrad och tokhyllad innan helgens drabbning. Men Froch var hans första motståndare av toppklass, och då vek Bute ned sig rejält. Många kommer säkert ifrågasätta 32-åringen efter det här.

/Petter Öhrling

BOXNING. Tvåfaldige världsmästaren i weltervikt, 30-årige Paul ”The Punisher” Williams, har varit med om en motorcykelolycka och är förlamad från midjan och nedåt. Enligt läkarna kommer han aldrig att kunna gå igen, och boxningskarriären är över. Den 17:e september var det tänkt att den gänglige southpaw-amerikanen skulle ha utmanat ”Canelo” Alvarez om dennes världsmästarbälte i lätt mellanvikt. Williams har gått ut i media och sagt att han känner sig välsignad som överlevde, och att han trots situationen är vid gott mod.
Boxningen blir därmed en profil fattigare. Williams var en publikfriande boxare som delade ut miljarder smällar i sina fighter kändes det som. Han hade en oerhört hög slagvolym, trots att han lika gärna kunde ha utnyttjat sin längd (185 cm) och räckvidd (201 cm). Mitt bästa ”The Punisher”-minne var det första mötet med Sergio Martinez. En fight of the year-kandidat från 2009 som gick tiden ut men där båda var i golvet redan i första ronden.

/Petter Öhrling

Maxim Vorovski meddelade på fredagsmorgonen att han inte skulle klara vikten 70 kg och skulle därmed inte kunna ställa upp i den 16-mannaturnering som GLORY sätter igång imorgon. Vorovski skulle ha mött svenska stjärnskottet Sanny Dahlbeck, i stället blir det rutinerade sydafrikanen Warren Stevelmans som svensken får möta i sin stora internationella debut.

I min mening är det här en match minst lika tuff för Sanny som den mot Vorovski, med ett undantag. Att ta en match med EN dags varsel är förstås inte idealt för någon. Det blir en match med förändrade förutsättningar, Sanny hade nog en ganska tydlig idé om hur han skulle fightas mot Vorovski, mot Stevelmans blir det att lita på rutinen, och är det något Sanny saknar så är det just rutin från den här nivån, allt annat har han.

Vem vinner?

Jag tror Sanny har en fördel i att ha tränat mot denna gala under lång tid, han kommer vara bättre förberedd och mer fokuserad än sin motståndare. Jag gissar på domslutseger för Sanny.

//Syk

UFC 146. Kaaa-boom. Över ett ton kött och blod bara på huvudkortet i vad som måste vara en av de bokstavligt talat tyngsta galorna som UFC levererat sedan Zuffa tog över spakarna. Snittvikten ligger på över 120 pannor! Junior dos Santos ska dessutom försvara sitt bälte mot den lurige veteranen Frank Mir.

Men det här med att sätta ihop ett huvudkort med endast tungviktare var inte riktigt så lätt som Dana White hoppats på. Faktum är att samtliga matcher från ursprungsplaneringen ändrats. Bort har Allistair Overeem (dopningsavstängning) Mark Hunt (skada) och Gabriel Gonzaga (skada) fallit och har ersatts med Dave Herman, Stipe Miocic och Lavar Johnson. Dessutom fick match maker Joe Silva spela lite Tetris för att få alla dessa brokiga bitar att på ett bra sätt falla på plats. Men efter mycket om och men fick man i alla fall ihop ett riktigt spännande kort som ser ut som följer:

UFC 146: Dos Santos vs. Mir

Roy Nelson vs. Dave Herman

Cain Velasquez vs. Antonio Silva

Shane del Rosario vs. Stipe Miocic

Lavar Johnson vs. Stefan Struve

Junior dos Santos vs. Frank Mir

För närmare detaljer, speltips osv. rekommenderas en titt på senaste avsnittet av MMA-Panelen där jag och Simon Kölle inte är riktigt överens om hur dessa matcher kommer sluta.

Vad tror ni? Läge att spela safe eller hittar ni galans skrällar?

//Syk

BOXNING. Fem veckor innan storfighten mellan Andre Berto och Victor Ortiz kommer nyheten att den inte blir av. Berto har åkt fast i en dopningskontroll.
Det första mötet boxarna emellan, i april 2011, var en av fjolårets allra bästa matcher. Många trodde nog att tvåan skulle bli lika intensiv och spännande.
Det här är den andra stora matchen på kort tid som ställs in av den här anledningen. Den första var förstås Amir Khan som den 19:e maj skulle ha mött Lamont Peterson i en returmatch i Las Vegas.

Situationen är urtrist på flera sätt. Dels för alla oss boxningsälskare som går miste om fighter av yppersta klass. Dels för alla de boxningsmotståndare som får vatten på kvarnen när de kritiserar sporten.
Jag skulle vilja se att alla de största namnen går med på att dopningstesta sig flera gånger om året. Allt för att hålla sporten ren och undvika såna här snedsteg.

Man ska inte halshugga Peterson och Berto innan all fakta ligger på bordet. I stället är det bara att ta fram den röda markeringspennan och kryssa över två av sommarens största fighter.

Tyvärr.

/Petter Öhrling