Det är en fråga om identitet det här. Det är också en fråga om professionalitet, sportslighet och öppenhet. Men det är åsikter, och är det något vi inte får göra är att blanda ihop åsikter och fakta.

Fallet men transsexuella MMA-fightern Fallon Fox har rört om i grytan. Och som vanligt när man gör det så bubblar all möjlig skit upp till ytan. Matt Mitriones utspel är ett ganska illaluktande exempel på det. Saker som personangrepp och osaklig (och okunnig) kritik är sådant som bara kommer lägga hinder för den diskussion som nu måste föras.

Den senaste veckan har tyckare och tänkare från hela MMA-världen spridit mer eller mindre upplysta åsikter kring fallet. Allt som oftast med en ganska korkad och trångsynt underton. I stället för att försöka hitta en balanserad diskussion har många valt att lägga kraft på semantiken och hånat den politiska korrektheten som jag menar är nödvändig för att vi ska kunna förhålla sig sig känsliga ämnen som det här. Ska vi slänga oss med uttryck som en eller flera parter i frågan uppfattar som stötande/provocerande, så kommer vi hamna i en annan diskussion, som i slutändan inte kommer leda någon stans.

Det här är inte en fråga och det är ok att vara transsexuell eller inte. Det är, enligt min åsikt, givetvis ok. Jag vill mena att transsexuella är tydligare än några andra i sin identitet. De är så övertygade att de valt att utstå helvete på helvete för att få var de som de faktiskt anser sig vara. Men det är min åsikt och i just den här frågan är den inte speciellt relevant.

Fallon Fox är kvinna. Psykiskt, fysikt och inte minst lagligt. Men visst finns det rester i och på hennes kropp som vittnar om ett tidigare liv som pojke/man. Men frågan är om de resterna, efter år av hormonbehandling, ger Fallon Fox en fördel. Det vet jag helt ärligt inget om. Precis som ingen annan jag hört uttala sig i ärendet. Häri ligger problemet. Det här är en rent medicinsk fråga som varken jag, Joe Rogan, Matt Mitrione eller någon annan person utan adekvat medicinsk utbildning kan svara på. Inte minst Rogan älskar ju att slänga sig med medicinska termer och blandar ofta ihop åsikter och fakta, det hjälper ju inte någon.

Men hon ljög ju! Kanske någon skriker nu. Och det är ju inte riktigt sant det heller. Hon meddelade inte någon om att hon var en man som några år tidigare bytt kön till kvinna. Men det var heller ingen som frågade. Har man i stället utgångspunkten att man inte har någon fysisk fördel, så spelar det ju heller ingen roll.

Så vad säger vetenskapen då? Ja det är inte helt glasklart men enligt IOK (Internationella Olympiska Kommittén) kan man efter två år av hormonterapi (och operation) tävla på lika villkor. Det beslutet har man tagit i samråd med medicinsk expertis. För mig personligen är det den bästa riktningsvisaren vi har i den här stormen. Men är det fakta? Nej det är ett ställningstagande, en åsikt baserad på medicinska testresultat men också grundad i politik. Hur som helst är det det bästa vi har just nu, enligt mig.

Men titta på henne då, hon ser ju ut som en man! Säger kanske nästa. Och då gör man ju precis det Rogan brukar göra. Man blandar ihop åsikter och fakta. Ser hon mer ut som en man än Chris ”Cyborg” Santos som ju nyligen gjorde come back i Invicta? Men ska vi va ärliga så har väl ändå ”Cyborg” haft mer testosteron i kroppen de senaste åren. Borde hon få tävla?

Då kommer vi till säkerhet. Är det farligt med MMA? Ja, det kan vara det. Farligast är det ju förstås när det är stor skillnad på utövarna. Men i ärlighetens namn kan vi ju inte vägra någon licens för att hen är för bra. Det håller helt enkelt inte. Är det farligare att möta Fox än ”Cyborg”? Nej, det tror jag inte. Men det är en åsikt, inte fakta.

//Syk

På förhand hade jag en förhoppning om en till två svenska segrar (förutom det helsvenska mötet mellan Papy och Besam). Vi fick tre. Dessutom fick vi se en blivande supestjärna göra entré i form av Conor McGregor. Det var länge sedan jag såg en debutant med liknande star-quality. Allt från invägning till knocken och den efterföljande presskonferensen fullkomligt osade världsklass.

Givetvis saknades Alex. Han är svensk MMAs enda riktiga stjärna och given galjonsfigur. Men det är inte mycket att gnälla över. Såret var verkligt, beslutet fattat och in kom istället en Ilir Latifi med de sämsta förutsättningar jag tror jag sett någonsin i en match. Hårdbantad, oförberedd och ställd inför sitt i särklass tuffaste motstånd hittills i karriären. Att han stod upp i tre ronden ska han ha all cred i världen för. Att han inte orkade brottas och göra match av det är olyckligt, hade förutsättningarna varit annorlunda hade Mousasi fått se upp.

För svensk del fanns annars mycket att glädjas åt. Bortsett Alexander Gustafssons matcher så är Robbie Peralta den högst rankade fightern någonsin att få smörj av en svensk. ”Akira” Corassani tilldömdes helt korrekt segern efter en underhållande (nåja) stående fight. Akira skakades rejält i den andra ronden men höll sig på benen och svarade med att skaka om Peralta med en blytung höger bara minuten senare. Frågan är vad som väntar härnäst för lundapågen som nu lkättrar avsevärt på rankinglistorna. Någon sa något om en match mot tidigare nämnde Conor McGregor och varför inte? Skulle bli ett krig mellan två riktiga tuffingar.

Reza Madadi fick (som vanligt) kvällens största jubel och bjöd också på kvällens mest underhållande svenskmatch. Precis som ”Akira” så reste sig Reza efter att varit en hårsmånb från nattmössan efter en tung spark från Michael Johnson. Men som den krigare han föddes till bet Reza ihop, kravlade sig tillbaka in i matchen och dominerade därefter sin motståndare i de två efterföljande ronderna för att till slut vinna på en stilig anaconda choke. Den klart bästa insatsen av Reza som jag någonsin sett och faktiskt en av de främsta matcherna av en svensk fighter någonsin. Michael Johnson är en grym brottare men var (förutom en närmast förödande spark i första ronden) helt chanslös. Reza fick också en saftig bonuscheck på 60 000 dollar för den strypningen, inte illa!

Oddsmässigt var både Rezas och ”Akira”s segrar skrällar. Tor Troeng däremot var storfavorit mot TUF-kollegan Adam Cella. Och civilinjenjören från Umeå gjorde ingen besviken. På sitt säkra rutinerade sätt plockade han mer den flaxiga amerikanen, hittade ryggen och ströp komfortabelt ut Cella på en rear naked i den första ronden. En klockren debut som vi hoppas ger ett mer meriterat UFC-motstånd om inte allt för länge.

Kvällens besvikelse var utan tvekan Chris Spång som inte allas hittade rytmen mot den svåre och vilt sparkande Adlan Amagov. Spång verkade tagen av stundens allvar och hotade aldrig Amagov. Av Spångs fina boxning fick vi inte se något alls utan faktum är att det var länge sedan jag såg någon uträtta så lite i oktagonen. Bara att bryta ihop och komma igen.

Papy Abedi och Besam Youssef bjöd publiken på ett litet stycke historia. Den första helsvenska matchen någonsin i UFC slutade med ett delat domslut som var så jämnt att man lika gärna kunde singlat slat om det. Papy var dock mer dominant i brottningen och det brukar ju gå hem hos UFCs domare. Så även den här gången. Frågan är dock om det räcker för att rädda UFC-kontraktet. Magkänslar är att båda ligger nära att få kontraktet rivet.

Kvällens stjärna? Reza delar den med McGregor

Kvällens krig? Picket mot Easton. Fan vad jag gillar Brad Picket!

Kvällens höft? Phil de Fries dök rakt in i Matt Mitriones höft och matchen var i princip över.

Kvällens ingångsmusik? Tor gick in till Luleås stoltheter Raised Fist men fick stakt konkurrens av Ryan Couture som pumpade Clutchs tunga Electric Worries. Världsklass.

Kvällens miss? Kollegan Petter Öhrling var törstig i pressrummet och slog upp ett glas rumsvarm kaffemjölk.

Kvällens nybörjare? Icke namngiven fotograf såg frågande ut. ”Slåss dom på riktigt?” undrade han.

//Syk

Här är en intervju med Alexander Gustafsson som gjordes inför helgens gala. Tre dagar senare snubblade han under ett träningspass och hela MMA-världen började prata om en lyftkran från Rosengård.

Hur trivs du i nya gymmet?
– Skitbra, det är lätt det bästa gymmet jag har tränat på. Vi har ett team på världsnivå, coacher på världsnivå och all utrustning du kan tänka dig. Jag trivs oerhört bra.
Jag har förstått att ni använder en hel del teknologi.
– För att bli bättre krävs det att man har väldigt bra utrustning. Till exempel har vi en stor bur med kameror som filmar allt vi gör. På så sätt kan vi gå tillbaka och se vad som saknas.
Vad har det betytt för din träning?
– Allt verkligen. Det här är ju mitt jobb, att trivas på jobbet är A och O. Jag känner mig lyckligt lottad.
Gegard Mousasi är väldigt rutinerad. Vad ser du som hans styrkor?
– Dels att han är väldigt lugn och sansad, dels hans hjärta. Han har en bra fajtingmentalitet. Sedan är han ung och hungrig. Det här blir hans första match i UFC och han vill ju göra karriär i den här organisationen. Han är hungrig och vill det här.
Han sa till Sportbladet att han är bättre än dig på allt…
– Nej, jag skulle säga att vi båda har våra styrkor och svagheter. Den 6 april får vi visa våra främsta sidor och ge fansen en match.
Vad tycker du om att det blir fem ronder?
– Det blir ett bra test för mig. Jag har alltid tränat för fem ronder men aldrig gått det. Det är någonting jag behöver i min karriär.
Hur gärna avslutar du det här tidigare? Dina senaste två matcher har gått till domslut.
– Jag kommer att gå in för att avsluta. Jag känner att jag behöver ett avslut. Sedan kan jag inte garantera någonting, det viktigaste är trots allt att vinna.
Du är en seger ifrån en titelmatch. Hur tänker du kring det?
– Inte alls. Det finns inte plats för sånt tänkande just nu. Det är bara Mousasi som gäller.
Men var du besviken att du inte fick titelchansen redan efter matchen mot Shogun?
– Ja, det är klart. Man gör ju det här för att få en titelmatch, det är det som driver mig varje dag. Samtidigt: jag får tävla på hemmaplan, jag möter en tuff kille. Det blir inte mycket bättre än så.
Om du vinner nu, tar du micken och utmanar Jon Jones då?
– Definitivt.
Du har kallats den bäste utmanaren från Europa på tio år. Hur tänker du när du hör det?
– För tre år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig själv i den här sitsen. Allt kan gå otroligt snabbt, men jag försöker hålla mig jordnära. Så länge jag tycker att det är kul och älskar det jag gör kommer jag att fortsätta. Allt som följer är bara positivt.
Det var en UFC-gala i Globen för ett år sedan. Hur har ditt liv förändrats sedan dess?
– Det har blivit mycket mer media. Och det händer väl att fans kommer fram på stan, men jag går fortfarande ostört in på ICA och handlar. Sånt är liksom inga problem. Jag är ju ingen hockeyspelare eller fotbollsspelare direkt.
Du känner dig inte som någon stjärna?
– Nej, det kommer fram fans ibland och önskar mig lycka till. Sånt får mig att träna hårdare. Det är oerhört motiverande och får mig att vilja ge fansen en show.
Hur trivs du med att det har blivit mer media?
– Som alla andra har jag bra dagar och dåliga dagar men jag trivs med det. Ibland kan det vara tufft men det hör till jobbet. Jag njuter av varje sekund i rampljuset.
Jag uppfattade dig som mer tillbakadragen i början av karriären men det verkar ha släppt nu. Håller du med om det?
– Det har släppt en del, det har det. Men jag är fortfarande mig själv, jag kan inte vara någon annan. Jag har aldrig varit någon linslus som gillar att showa för media, däremot gör jag jättegärna intervjuer. Det hör till jobbet och är bara att acceptera.
Det gör dig inget att du är posterboy för svensk MMA?
– Nej, jag älskar ju det jag gör. Det är skitkul att få representera Sverige.
Dana White kallade publiken på förra Globen-galan för en av de bästa och mest högljudda. Vad säger du om stödet du fick?
– Det var helt otroligt, lätt det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag hörde knappt Andreas (Michael, huvudtränare) i hörnan.
Hörde du att de sjöng ”slå han på käften” eller var du inne i din bubbla?
– Jodå, det hörde jag. Även om jag var väldigt fokuserad kunde jag inte låta bli att höra det. Det gick igenom bubblan, igenom fokuset, igenom allting. Nej, det var helt otroligt.
Något du vill säga till fansen den här gången?
– Det är bara att skrika på, höja era röster och heja på. Det är oerhört motiverande och får mig att pusha ännu hårdare.

Jag snackade också med Alex huvudtränare Andreas Michael. Han sa såhär:

Hur går det med träningen?
– Det går jättebra. Vi kör full fart nu, sista veckan med hård träning. I slutet av den här veckan börjar vi trappa ned.
Vilken form är han i?
– Han är i sitt livs bästa form. På alla fystester gör han sina bästa resultat någonsin. Han har sparrat mer än hundra ronder, han har kört mittsar hundra ronder, vi har haft VM-grapplers i tungvikt här, vi har haft VM-brottare här… vi har matat på ordentligt.
Hur tror du att matchen kommer att se ut?
– Mousasi är jätteduktig. Han har 33-3 i record så det blir ingen lek, men jag tror att Alex avslutar honom i den tredje eller fjärde ronden.
Vad ser ni för svagheter hos Mousasi?
– Alex är för stor, för stark och för snabb. Han är på väg uppåt och slaktar alla han möter. Det kommer inte att bli någon skillnad den här gången.
Mousasi sa till Sportbladet att han är bättre på allt…
– Vi får se den 6 april. Det såg i alla fall inte ut så i Mousasis senaste match. Han är en rutinerad fajter, klart att han har självförtroende. Vad ska han säga? Att hans motståndare är bättre? Självklart säger han så, men sanningen är en annan. Vi lever i verkligheten, inte i Mousasiland.
– Jag uppskattar alla motståndare, det är ingen disrespect, men vi har självförtroende i det vi gör. Han är säkert en jättebra person och så, men vi kommer att vinna över honom för att sedan ta Jon Jones. Men jag ser inte förbi Mousasi. Han är en svår motståndare, ett berg som vi måste klättra.
Han står i vägen för ert mål?
– Precis. Och han är allt som vi fokuserar på just nu. Ingenting annat. Jag önskar honom lycka till efter den här matchen som han kommer att förlora. 

/Petter Öhrling

För ett tag sedan skrev jag en artikel om Gegard Mousasi med utgångspunkt att han skulle möta Alex. Nu vet ni ju alla hur det blev och artikeln trycktes därför aldrig i tidningen. Samma sak gäller den artikel min ärade bloggkollega Petter gjorde med Alex, bara ett par dagar innan han ådrog sig skadan.

Men båda artiklarna innehåller trots allt en del intressanta saker som vi gärna skulle dela med oss av. Så här har ni först:

Gegard Mousasi – Han ska förstöra svenskfesten

Smolket i bägaren eller nageln i ögat. Kalla det vad man vill men Gegard Mousasi, 27, har ett enda
mål – förstöra MMA-festen i Globen.
− Jag bryr mig inte om vad fansen skriker, det är han (Gustafsson) som har pressen på sig,
säger han.

På biljetten står det att han ska möta Alexander Gustafsson. I verkligheten ska han också möta
drygt 15 000 vilt skrikande hemmasupportrar hungriga på en ny stor svensk triumf. Gegard ”The
Dreamcatcher” Mousasi kliver in i Globen som det enda hindret mellan den svenska MMA-
publiken och den fest de längtat efter ett helt år.
− Jag tänker inte på det där. När jag står där och ska fightas kommer jag inte höra vad
publiken skriker och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte. Jag kommer för att fightas och
det ska jag göra. Visst finns det fördelar med att ha hemmaplan men man har också större
press på sig från hemmapubliken så jag tror det jämnar ut sig.

Och trots det massiva publikstödet för Alexander Gustafsson och att svensken är klar favorit bland
spelbolagen är Mousasi självsäker inför mötet.
− Jag föredrar att möta långa motståndare framför korta. Det är lätta att komma in och störa
långa fighters och jag är svår att träffa. Jag har förbättrat min boxning avsevärt det senaste
året och jag ser egentligen ingen del där jag skulle va svagare. Jag gillar verkligen den här
matchningen.

Mousasi är kanske den mest rutinerade UFC-debutanten någonsin. Med hela 38 matcher i
organisationer som Pride, Strikeforce och Dream (33-3-2) kliver han in som en allvarlig utmanare i
den lätta tungvikten.
− Att få kontrakt med UFC har öppnat nya dörrar för mig. Det är här jag vill vara så det
känns förstås väldigt bra. Alla matcher är viktiga men det här är bland de största jag gått i
karriären. Som jag ser det så förtjänar jag en chans på titeln om jag besegrar Gustafsson.
Men förmodligen kommer jag behöva bevisa mig i ytterligare en match innan det blir
verklighet.

//Syk

Ibland överträffar verkligheten dikten. Att Ilir Latifi skulle kliva rakt in som main evemt på lördag hade vi inte ens kunnat fantisera ihop

Jag vet att jag skrev om det redan i söndags, men det fanns ju inte på kartan! Att gå som UFC-debutant med ett record på 7-2 rakt in som main event mot en av viktklassen största stjärnor är en resa som få fighters fått uppleva. Man kan kalla det för tidernas bananskal, men Ilir har vad som krävs ovh framför allt; han var tillgänglig.

När det kommer till själva matchen är förstås Gegard Mousasi skyhög favorit men stilmässigt känns känns Ilir som något av en mardrömsmotståndare för Gegard som sa såhär till mig härom veckan.

”Jag har svårt för korta killar eftersom det är svårare att komma in och störa deras räckvidd. Därför föredrar jag långa motståndare, sa Mousasi i en intervju med Aftonbladet nyligen.”

Alex är 196 cm. Ilir är 173. Ni fattar va?

Ilir å andra sidan har mer eller mindre alltid mött motstånd längre än han själv. För snart ett år sedan behandlade han 195 cm. långe veteranen Tony Lopez som jonglerboll när han besegrade den samme i Glorys gala i Stockholm.

Men nu är Mousasi inte Tony Lopez. Inte ens i närheten om vi ska va ärliga. Det behöver knappt nämnas att detta blir det tuffaste testet i Ilirs karriär, det är kanske det tuffaste testet någon svensk MMA-fighter någon gång ställts inför. Men givetvis håller vi tummarna och samtidigt gläds vi åt att ha en svensk i main event trots allt.

Heja Sverige!

//Syk

Alexaander Gstafsson har skadat sig och kan inte gå matchen mot Gegard Mousasi på lördag. Varken mer eller mindre.

Ridå.

Hade beskedet kommit om sisådär tre timmar så hade jag bara fnyst och avfördat det som ett synnerligen osmakligt aprilskämt. Nu är det fortfarande mars och den här vintern känns plötsligt kallare och mörkare än någonsin. Det som skulle bli tidernas MMA-fest på svensk mark med vår egen superstar Alexander Gstafsson på tronen har nu snabbt förvandlats till ett av de svagaste UFC-korten någonsin. All respekt och heder åt killarna som ska köra på lördag, vi kommer stå där och skrika för er, jag lovar. Vi älskar er också.

Men just nu är UFC Stockholm 2013 ett skepp med trasiga segel som driver runt mot den annalkande stormen. Och på däck står drygt 15 000 människor med svindyra biljetter och hopp om att få uppleva tidernas resa, inte lida skepsbrott. Det är med de 15 000 jag lider allra mest, och med Alex förstås, fy fan vad jag lider med den stackarn.

Det har diskuterats huruvida avsaknaden av ett co-main event skulle påverka galans status och inramning. Jag var själv en av de som hävdade att det inte gjorde så mycket, Gustafsson – Mousasi skulle få taket att lyfta på egen hand. Nu ångrar jag att jag öppnade käften, än en gång har vi fått bevis för att en match inte bygger ett helt kort. Senast förutsättningarna va de samma, ställdes galan in, det kommer den inte göra den här gången. Det hoppas jag inte i alla fall.

Min förhoppning nu är att UFC visar vad de verkligen är värda. Att de finns där för fansen. De har sex dagar på sig att styra upp den här skutan igen om man så får tömma kontot. Bollen är hos er mr. White vad gör du nu?

Tom Lawler har tydligen erbjdit sina tjänster och även om det är ljusår från samma status så är det i alla fall ett alternativ. Det är i alla fall en match.

Men så ringde en kompis och avslöjade att en annan svensk fighter hört av sig till UFC och erbjudit sina tjänster. Ilir Latifi.

På många sätt vore det logiskt att ge Ilir chansen, samtidigt vore det helt vansinnigt att slänga in en UFC-debutant som main event mot en av viktklassens mest meriterade fighters (som dessutom också är UFC-debutant). Men han är svensk, han är matchtränad, han skulle inte göra bort sig och han är sugen.

Kommer nog dock knappat att ske dock.

Hur som helst är det här en av de dystraste dagarna sedan jag började bevaka MMA.

Tack och god natt – Elvis has left the building

//Syk

Egentligen har han ju allt som en stjärna ska ha.

Man kan tycka att fansen skulle älska en obesegrad amerikansk mästare som är topptränad, artig, vältalig och professionell. En familjeman som sysslar med välgörenhet och rankas som en av världens bästa boxare kilo-för-kilo.

Amerikanen som fällde den store Manny Pacquiao trots två skadade fötter.

Men 29-årige Tim Bradley från Kalifornien har haft svårt att vinna publikens hjärtan.

Han är en oförtjänt mästare sägs det – segern mot ”Pac-Man” var ju det största rånet i boxningshistorien. Han är en tråkig boxare med bara en knockout på sex år. Han är en oschysst boxare som borrar ner huvudet och vårdslöst kastar sig in i situationer. Han är en fegis som tackar nej till svåra matcher mot Amir Khan eller ett returmöte med Lamont Peterson.

Vad Tim Bradley än gör tycks allt bara bli fel.

Nu ställs han alltså mot Manny Pacquiaos sparringpartner Ruslan Provodnikov. En hårding från Sibirien som enligt sin manager aldrig har blivit nedslagen.

Bradleys konditionsstyrka och slagserier mot Provodnikovs vilja och fysik. Den aggressive ryssen är van vid att pressa sina motståndare men kommer inte att klara det mot någon av Bradleys kaliber utan att ta mycket stryk.

Nej, Provodnikov är en boxare på B-nivå som är utvald för att Bradley ska vinna och se bra ut.

Förlust? Då kommer en hel boxningsvärld att skratta åt honom. Seger? Då har han bara valt en för enkel motståndare.

It ain’t easy being Tim Bradley.

/Petter Öhrling

I den här digitala tidsåldern krymper avståndet mellan begär och tillfredsställelse till en enkel knapptryckning. Med Youtube i spetsen har de sociala medierna gett nya möjligheter men och flyttat gränserna för vad vi kräver i form av underhållning. Spektakulära knockar är vardagsmat på internet. Det finns tusentals. Och man kan veva dom om och om igen, precis när och hur man vill.

Men det finns en punkt där det vänder. Där denna extrema tillgänglighet som gjort oss så blasé väcker nya känslor. Där vi kan återuppleva det som går förlorat i den oändliga repriseringen som internet erbjuder. När klipp vi sett hundra gången plötsligt hittar tillbaka till den delen av maggropen där den en gång träffat en.

Jag pratar förstås om den fantastiska konstform vi kallar en ”highlight-reel”.

Hur många timmar har man inte suttit och letat efter den perfekta förpackning på sin egen favoritfighter? För min egen del måste det handla om tusentals. Alla är inte bra. Ofta är det samma trötta musikslinga och samma sönderredigerade klipp som vevas. Men då och då springer man på det där man letat efter. Ibland snubblar man på ren poesi.

Så nu är min uppmaning till er. Vilken highlight-reel får er att känna suget i maggropen? Jag har flera men här är en jag återkommer till lite då och då. Jag gillar den dels för att det är en kärleksförklaring och för att den påminner mig om varför man fortsätter titta. Poesi som sagt.

https://www.youtube.com/watch?v=lUAVieQAEiE

//Syk

I september 2001 gick en 36-årig Bernard Hopkins in som stor underdog i mötet med åtta år yngre Felix Trinidad. Kritikerna menade att ”B-Hop” var för gammal och att hans karriär var över. Det slutade med att Trinidad blev utklassad och utslagen.

Över ett decennium har passerat sedan dess, och det 48-årige fenomenet Bernard Hopkins fortsätter att tänja på gränserna för vad som är möjligt.

Natten mot söndag ställs han mot Tavoris Cloud. Ännu en boxare som är yngre, starkare och snabbare än vad Hopkins själv är. Men det har man sagt om de flesta veteranen har mött de senaste åren.

Jag kan inte komma på någon annan idrottare som har varit lika bra i samma ålder.

Chris Chelios vann visserligen Stanley Cup som 46-åring – men då var han en skugga av storbacken som öste in 70 poäng på en säsong. Martina Navratilova var 49 när hon vann mixade dubbeln i US Open – men hon var inte ensam. Jack Nicklaus vann sin sista major som 46-åring – men han hade ingen hälften så gammal motståndare som försökte slå skiten ur honom.

Hopkins är ju inte bara aktiv efter 40 – vilket är en bedrift i sig – han har också stått för några av sina främsta prestationer. Matchen mot Jean Pascal 2011 var en av hans bästa och mest underhållande.

Nej, Hopkins är ett unikum i idrottsvärlden. Mike Tyson, som faktiskt är ett år yngre, slutade till exempel att vara ett reelt hot när han knockades av Lennox Lewis 2002.

Till viss del kan ”B-Hop” tacka sina goda gener för att han har orkat hålla på så länge. Men en annan viktig anledning är hans extrema disciplin. Han röker inte, dricker inte och äter rätt.

Boxningsmässigt är han en slug taktiker, tekniskt fulländad och har ett mästerligt försvar. Under sina 25 år i branschen har han dessutom lärt sig alla knep som finns att kunna.

Tavoris Cloud då? Ja, han är en bättre, mer hänsynslös version av Pascal. En publikvänlig slugger med förödande kraft. Och en seger över ett aktat namn som Hopkins skulle katapultera IBF-mästarens karriär och garantera ännu större matcher.

Jag skulle inte bli förvånad om bödeln från Philadelphia överraskar alla den här gången också. Han trivs mot aggressiva boxare som kommer till honom i stället för att han ska behöva jaga dem runt ringen.

Tänk att Hopkins en gång lovade att han skulle dra sig tillbaka på sin 40-årsdag.

Tur att folk kan ändra sig.

/Petter Öhrling

Ni som följer bloggen har säkert noterat min nästan barnsliga förtjusning i världens bästa thaiboxare Giorgio ”The Doctor” Petrosyan. Blicken, timingen, fötterna. Allt med kirurgisk precision.

Så det var ingen hög-oddsare att Ole Laursen som de senaste fem åren bara sysslat med MMA skulle få vissa problem mot Doktorn. Laursen hade en tid i världstoppen, även om det allt som oftast blev förluster. Sedan dess har Laursen med viss framgång satsat på en MMA-karriär i flera olika asiatiska organisationer.

I helgen var dansken dock tillbaka i thaiboxnings-ringen och varför inte gå direkt till ett möte med världsettan på dennes hemmaplan. Så gör en krigare, all heder år Laursen för det.

Resultatet var förstås väntat men man kan ändå inte låta bli att bländas av Giorgio. Kolla in ducken 1:05 in i klippet. Enkelt.

//Syk