Hamid ”Akira” Corassani var tänkt som ett av dragplåstren till UFC: Sweden som ska hållas i Globen i april. Idag kan Fighterbloggen avslöja att Akira skadat sig och missar galan, UFC letar nu efter en ersättare till hans motståndare Jason Young. Hur och på vilket sätt ”Akira” skadat sig är ännu inte känt.

”Akira” gjorde sig ett namn inom UFC-kretsar genom realityserien The Ultimate Fighter där han med sin vassa tunga och temprament stod ut som en de profilstarkaste deltagarna under säsongen. Han lyckades dessutom ta sig till en fin semifinal och skulle gjort sin UFC-debut i Globen. Den debuten får nu vänta.

Gladare nyheter är dock att Reza ”Mad dog” Madadi, som skulle gjort sin UFC-debut nu i februari, istället kommer till Stockholm och sällar sig till den redan digra lista av framstående svenska fighters som gör sin debut i oktagonen just då. Detta enligt källor till MMAnytt.se. Reza möter amerikanen Yoislandy ”Cuba” Izquierdo som även han gör sin UFC-debut.

En vecka har gått utan inlägg på fighterbloggen. Anledningen stavas vinterkräksjukan. Dotter+fru+underteckad, på ett led. Nu, tre kilo lättare, är jag dock igång igen och vi tar igen oss med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. K-1s tungviktsdivision.

Det har nu gått ett drygt år sedan den senaste (sista?) K-1 World Grand Prix gick av stapeln i den japanska huvudstaden. Galan var då en skugga av sitt forma jag och 2011 fick alltså aldrig se någon WGP. Det som en gång varit den överlägset största kampsportsorganisationen (på flera sätt till och med större än UFC idag) fick se sig besegrad av finanskriser, ägarbyten och slutligen en tsunami som sköljde bort det sista hoppet om en ny guldålder. Pengarna var slut. Stjärnorna hade falnat. MMA var det folket ville ha och runtom i världen reste en före detta amerikansk fotbollsspelare och skämde ut sig för pengar. Inte någon superbra reklampelare för sporten K-1 och dess arv direkt.

Faktum kvarstår dock. Tungvikt och K-1 är bland det mest spektakulära kampsportsvärlden har att erbjuda och trots den senaste tidens avhopp (Badr Hari blir boxare och Peter Aerts lägger snart av) är divisionen är långt ifrån död. Det är saker i görningen lite var stans för att på nytt lyfta tungviktsdivisionen till global nivå och det finns fighters redo att axla rollen som framtidens tungviktsstjärnor. Här är några av dem.

Errol Zimmerman, Holland, 25.
Otroligt rutinerad trots sin relativt unga ålder. Vann i imponerande stil över Rico Verhoeven på senaste Its Showtime och byggde därmed på en sex matcher lång winning streak. Möter legenden Jerome LeBanner i en gala i mars i Moskva. Kan bli hur häftigt som helst.

Daniel Ghita, Rumänien, 30.
Knep Its Showtimes tungvikttitel genom att knocka Hesdy Gerges i januari i år efter en imponerande uppvisning i knappt tre minuter. Möter Sergei Lascenko härnäst i en mycket spännande drabbning i Kroatien i mars.

Singh Jaideep, Indien, 24.
Har visserligen bara gått en enda match utanför Japan/Korea men har gott om WGP-fighter och är vid 24 års ålder en rutinerad och farlig fighter. Tog RISE-titeln i november. Ett spännande framtidsnamn.

Gökhan Saki, Holland, 28.
Trots att han blev ordentligt knockad av Badr Hari i dennes avskedsmatch häromveckan så står sig Saki ändå som en av de bästa tungviktarna i världen och kommer nog vara där i många år till.

Sergei Lascenko, Ukraina, 24.
Fightas för Mikes gym i Amsterdam och har förhoppningsvis tagit en hel del lärdom (men förhoppningsvis inte influerats för mycket) av Badr Hari. Möter Daniel Ghita i mars.

Rico Verhoeven, Holland, 22.
Har vid 22 års ålder gått häpnadsväckande 43 proffsmatcher och mött flera av de bästa i världen. Fick stryk av Errrol Zimmerman i januari men är ett av de mest lovande namnen sporten har.

Till sist vill jag bara skicka en liten hälsning till Nick Diaz. Lyssna noga nu.

//Syk

Först lät det som Carlos Condit tackade nej till en returmatch efter den kontroversiella domslutssegern mot Nick Diaz. I natt avslöjade dock Dana White på sin twitter att Condit tackat ja och en returmatch mellan de två kommer bokas in. Diaz som annonserade sin pension från sporten strax efter domens avkunnande har enligt White redan samma kväll velat ha en returmatch (så mycket för de orden alltså).

Till saken hör ju också att Carlos Condits nästa möte skulle varit mot långtidskadade George st. Pierre omwelterviktstiteln. Det lär dock dröja innan GSP är på benen igen och under tiden kommer Condit behöva gå minst en tuff match för att befästa sin position som utmanare nr. 1 Så varför inte slå två flugor i en smäll och samtidigt tysta de (mig själv inräknat) som hade Diaz som slutsegrare.

Det får han gärna göra.

//Syk

Nu är jag sist på den här bollen, jag vet. Så blir det ibland när man bollar föräldraledighet med bloggande. Inte desto mindre tänker jag ta upp det som hände i oktagonen i helgen för det finns som bekant en del att diskutera.

Två frågor ekade över MMA-världen efter helgens gala.

Var Carlos Condit den värdiga interimmästaren? Kommer Nick Diaz på allvar lägga handskarna på hyllan?

Nej och kanske.

Jag vet att den första frågan har delat MMA-fantaster över hela världen de senaste dagarna. Argumenten låter så här: Nick gick ju framåt och kontrollerade oktagonen! Carlos träffade ju mest!

Båda sidor har naturligtvis rätt. Diaz dominerade golvet men Condit träffade med fler slag och sparkar. Domslutet är därför snarast en filosofisk bedömning av vad som ska premieras. Själv är jag av uppfattningen att den som går framåt, som kontrollerar mitten är den som dikterar villkoren för matchen och den som borde bedömas som den starkare av domarna. Å andra sidan så är ju träffar det enda som går att matematiskt räkna på och där har vi bedömningen. Själv har jag det 48-47 fördel Diaz. Två av tre domare hade det 49-46 till Condit och en 48-47 Condit. Enhälligt domslut. Carlos Condit fick därför interim-bältet och blir den som får möta GSP i nästa riktiga titelmatch.

För Diaz blev besvikelsen för stor. ”Jag accepterar inte det här som en förlust. Nu lägger jag av med den här skiten” sa Nick till Joe Rogan direkt efter matchen. Nu är frågan om han håller sitt ord. Det kontroversiella domslutet har lett till att UFC öppnat för en returmatch mellan Condit och Diaz, någon Condit omedelbart tackade nej till. Frågan är dock hur länge det dröjer innan GSP är fit for fight, knäproblem är jobbiga saker, och skulle en returmatch bli aktuell så är jag säker på att Diaz inte bara hade antagit utmaningen, hann hade dessutom gått till den matchen med en helt annan gameplan. Mer grinding, dirty boxing och kamp på mattan så hade Condit fått en betydligt jobbigare resa tror jag.

Sista ordet är inte sagt, lita på det.

På förhand hade jag lovat att matchen mellan Diaz och Condit skulle bli ett fyrverkeri och årets match. Jag lovade att jag skulle göra något gräsligt om den blev lika tråkig som Rashad Evans vs. Phil Davis från helgen innan. Jag skulle äta upp Tito Ortiz gigantiska hatt. Nu blev matchen kanske inte någon episk show men var långt ifrån något sömnpiller, så Tito får behålla sin mössa, för den här gången. Med förväntningarna jag hade på matchen på förhand kan jag dock erkänna att jag är en smula besviken.

Till sist måste jag hylla Roy Nelson. Fabricio Werdum (som såg ruskigt stark ut och också bör hyllas) mosade honom. Massiva knän vars tryckvågor förmodligen påverkade landerosionen i Nevada träffade Nelson gång på gång. Även om näsan blev lite skrynklig i processen så visade ”Big Country” upp MMA-sporten just nu hårdaste käke. Herrejävlar.

//Syk

GSP har ont i knät. Det hindrar honom dock inte från att sitta och putsa på sitt stora blanka bälte under tiden han gymnastiserar igång sig igen. Trist tycker UFC som ju har två finfina utmanare att kasta på den tvålfagre kanadicken. Så vad gör man? Givetvis matcher man dessa två mot varandra och svetsar ihop ett interimbälte och vips så har man en av årets häftigaste fighter så här långt. Om Nick Diaz vs. Carlos Condit blir ett sömnpiller (i klass med Rashad Evans vs. Phil Davis från förra helgen) så ska jag äta upp Tito Ortiz hatt (stl XXXL).

Bråkstaken Nick Diaz är lika älskad som han är hatad. Bråk, attityd och bristande respekt har fått honom utkastad, avstängd, portad och degraderad av UFC tidigare. Faktum kvarstår dock, killen är bra. I sin comeback i oktagonen i höstas möblerade han om ansiktet på BJ Penn på ett sätt jag nog aldrig sett någon göra förut. Visst kan man säga att Penns flås i vanlig ordning inte var det bästa, men ändå. Jag blev då så imponerad av Diaz att jag i ren hysteri kastade upp honom på en topp 10 lista över världens bästa fighters. Det fick jag emellertid äta upp och så här med lite distans var det kanske lite överilat, men bra som fan det är han. Och show det kan vi räkna med. I publiken sitter också en kryckhoppande GSP som inte vill annat än spöa snackpåsen Diaz som vid mer än ett tillfälle trampat honom på tårna. Jag tror han kommer få chansen, jag tror nämligen Diaz vinner mot Condit och får sin match om den riktiga titeln när väl GSP är på banan igen.

Övrigt på kortet hittar vi Roy Nelson vs. Fabricio Werdum. Sett till meriter så borde Werdum stå med näven i vädret efter den här matchen. Men med det sagt så ska vi komma ihåg att Roy Nelson är jobbig att möta för vem som helst. Tung, stark och med rejäl slagkraft kan han skaka Werdum men borde inte göra det. Min gissning är att Werdum vinner på enhälligt domslut.

På kortet finns också en av mina favoriter, Josh Koscheck, som möter Mike Pierce. Koschecks explosivitet och egentlig brist på svagheter tror jag blir mer än vad Pierce kan hantera. Det känns som Koscheck är ett nummer större än Pierce för tillfället och vinner på TKO i sista ronden.

Tänker inte tippa fler matcher än så men kortet ser i sin helhet ut som följer:

Huvudkort:

Nick Diaz vs. Carlos Condit – för interimtiteln weltervikt

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum – tungvikt

Josh Koscheck vs. Mike Pierce – weltervikt

Renan Barao vs. Scott jorgensen – bantamvikt

Ed Herman vs. Clifford Starks – mellanvikt

Prelims:

Dustin Poirier vs. Max Holloway – fjädervikt

Alex Ceceres vs. Edwin Figueroa – bantamvikt

Matt Brown vs. Chris Cope – weltervikt

Matthew Riddle vs. Henry Martinez – weltervikt

Facebook:

Rafael Natal vs. Michael Kuiper – mellanvikt

Dan Stittgen vs. Stephen Thompson – weltervikt

Sist men inte minst en liten pepp inför huvudeventet. I give you Nick Diaz.

http://www.youtube.com/watch?v=7Fpzj73u4js

Enligt en pressrelease från svenska budo och kampsportsförbundet var 2011 det mest frmgångsrika året i svensk kampsportshistoria, sett till medaljframgångar. Hela 64 (!) EM och VM-medaljer kammade de svenska kampsportarna hem under året. Lägger man till den svenska explosionen inom UFC plus Nils Widlunds överraskande kliv in på DREAMs nyårsgala är det enkelt att konstatera att svensk kampsport är otvetydigt bättre än någonsin.

Det är förstås ett fantastiskt fint rekord, och precis som vanligt är sådana till för att brytas. Jag tror det finns anledning att tro att 2012 blir ett ännu bättre kampsportsår. Främst ser jag tre saker som pekar på det;

1 UFC Sweden. Att världens största kampsportsorganisation under våren kommer vara närvarande i huvudstaden kommer förstås göra massor för svensk kampsport. Inte minst så kommer uppmärksamheten av oss i media öra att fler söker sig till sporten, att vi dessutom har fler aktiva utövare kontrakterade till UFC än någonsin gör ju ingen skada heller.

2 OS. Stora möjligheter att öka på medaljskörden med lite OS-medaljer. Damernas boxning blir en riktigt pirrig historia gissar jag.

3 Utvecklingen. Kickboxningförbundet fick i vintras tillåtelse att arrangera professionella galor. Det är bara ett exempel i den utveckling som svensk kampsport ser just nu. Toppen blir mer professionell samtidigt som bredden ökar med intresset som följer.

//Syk

K-1 eller MMA? Måste man välja? Självklart inte men det är ändå var den stora massan har gjort de senaste åren, och de har valt MMA och då förstås i första hand UFC.

I helgen fanns det möjlighet att följa båda på högsta möjliga nivå. UFC hade trummat ihop en helkväll på nationella tv-kanalen Fox och i Holland firade Its Showtime av sin flyktande storstjärna Badr Hari (som ju lämnar K-1 för boxning). Resultaten av galorna var nog så långt ifrån varandra man kan komma, när UFC on Fox 2 planenligt (?) utvecklade sig till en gäspning till brottningsgala bjöd Badr Hari, Gökhan Saki, Daniel Ghita, Tyrone Spong, Robin van Roosmalen och alla de andra på en uppvisning i kickboxning världen inte skådat sedan japanerna arrangerade GP 2010.

Att MMA-sporten ofta får kritik för att vara en tråkig publiksport för att det som det heter ”bara blir en massa brottning” må vara lika sant som orättvist. Visst, många matcher avslutas eller spenderas till stor del på mattan men att det därför skulle vara tråkigt är både oinsatt och felaktigt. Tyvärr får dessa kritiker då och då vatten på sin kvarn. Det fick de i helgen. Rashad Evans vs. Phil Davis var ett fem ronder långt sömnpiller. Två brottare som gjorde det de gör bäst, brottades. Nyfikna MMA-rookies som såg sin första gala, tack vare exponeringen på Fox, lär ha tröttnat ganska snabbt av vad de fick se. Tyvärr. De två övriga matcherna på programmet, Chael Sonnen vs. Michael Bisping och Demian Maia vs. Chris Weidman, bjöd heller inte på någon storslagen underhållning, båda gick hela tiden ut och fick avgöras av domarna. Inte direkt vad tittarna hade hoppats på gissar jag.

Underhållning fanns det dock gått om på andra sidan Atlanten, närmare bestämt Leeuwarden i Holland, lite tidigare på kvällen. Kickboxingens enda riktiga superstjärna Badr Hari skulle tackas för ganska lång och ganska trogen tjänst och till hans ära hade stora delar av världseliten bjudits in. Bland annat två titelmatcher stod på programmet som måste anses vara det häftigaste kortet sedan K-1 WGP 2010. Och vilken gala det blev! En extatisk publik fick dels se Badr Hari knocka Gökhan Saki med en stenhård uppercut i första ronden, dels fick man rakt igenom hela galan se spektakulär kickboxning med bland annat fem knockar. Men galan var mer än bara en häftig show, det var en påminnelse om att K-1 som fenomen fortfarande har en puls. Daniel Ghitas knock på Hesdy Gerges gav inte bara tungviktstiteln utan också ett besked på vem i Badr Haris frånvaro, som är ”the man to beat”.

Om jag hade tvingats välja, vilket jag ju som tur är inte måste, så hade jag åtminstone den här helgen valt K-1. MMA å andra sidan lär kontra ganska snabbt med UFC 143, Diaz vs. Condit nästa helg har potential att bli årets fight så här långt.

Så här såg det ut när legenden Badr Hari tog sitt förväl.

http://www.youtube.com/watch?v=jeIypMkPAuw&feature=player_embedded

//Syk

SM-veckan är i full gång på SVT och bland dagens höjdpunkter finns thaiboxningsfinalerna! De sänds med start 15:00 på svtplay.se och från 16:15 på gammelteven.

Här är alla finalister:

Herrar

60 kg
Hamza Bougmza, Rinkeby Muay Thai
Karam Salman, Real Fighter

63,5 kg
Daniel Carlsson, Karlstad Muay Thai
Saranhey Lindberg, Västerås Kampsportscenter

67 kg
Sahir Ahmed, Slagskeppet
Adel Ekvall, Halmstad Muay Thai

71 kg
Anders Ngyuen, TIP Muay Thai
Ricardo Gonzales, Stockholm Muay Thai

75 kg
Alexander Tobiasson Harris, Fighter Muay Thai
Johan Herö, Halmstad Muay Thai

81 kg
Rickard Pettersson, Halmstad Muay Thai
Yasin Bensenouci, Vallentuna boxing camp

86 kg
Sadibou Sy, Wasa kampsportscenter
Sebastian Karlström, Hudiksvalls Muay Thai

+91 kg
Johnny Iwersen, Halmstad Muay Thai
Joel Larsson, Friends gym

Damer

51 kg
Susan Kariuki, Stockholm Boxing Center
Johanna Rydberg, Helsingborgs Muay Thai

54 kg
Sofia Olofsson, Slagskeppet
Jessica Isaksson, Renyi

57 kg
Emma Thyni, Malmö Muay Thai
Elna Nilsson, Real Fighter

63,5 kg
Miriam Ekvall, Halmstad Muay Thai
Lina Länsberg, Malmö Muay Thai

67 kg
Sanja Trbojevic, Malmö Muay Thai
Jennifer Österlin, Fighter Muay Thai

//Syk

Ny tung UFC-gala att ta sig an i helgen. Ingen titelfight på kortet men med fighterna Rashad Evans vs Phil Davis och Chael Sonnen vs Michael Bisping känns det som tittarna på Fox som senaste bara fick några sekunder live (Junior Dos Santos knockade Cain Valesquez) kan se fram emot ett fyrverkeri av ett helt annat slag. Inte minst om man gillar brottning.

Det är nämligen min förutspåelse av båda stormatcherna. Chael Sonnen och Phil Davis är bland de absolut starkaste brottarna i sina respektive viktklasser och kommer ställa till problem för sina motstånare den här helgen, var så säkra.

Kvällens main event, Evans vs Davis är enligt mig en av de ovissaste matcherna på länge. Vinnaren har dessutom titelmatch mot Jon Jones att se fram emot. Obesegrade Davis mot den som många ser som Jon Jones enda verkliga hot i viktklassen Rashad Evans. Själv tror jag att Davis, viktklassens bästa brottare med undantag för Jones, kommer ställa till problem för Evans som även han gillar att brottas. Mitt tips, Davis skräller och blir nästa utmanare om titeln. Poängseger.

I matchen Chael Sonnen vs. Michael Bisping ser jag egentligen bara en vinnare. Sonnen är helt enkelt för bra för den engelske greven. En returmatch mellan Anderson Silva och Sonnen (även denna match ger en titelmatch till vinnaren) är någonting alla vill se (inte minst UFC själva) ochjag har svårt att tänka mig att Bisping har kvalitéerna att klämma sig emellan där. Mitt tips, Sonnen välter Bisping på rygg och bankar på honom tills domaren tycker det börjar se obehagligt ut.

Nej, jag har inte glömt main cardets tredje match Demian Maia vs. Chris Weidman. Weidman somtackade ja till matchen för bara en dryg vecka sedan får nog hoppas på en lucky punch mot BJJ-esset Maia. Inget ont om Weideman dock, har lite svårt att se hur han ska vara tillräckligt bra förberedd för sin största match i karriären. Maia har ju visserligen också haft problem med uppladdningen. Han skulle först ha mött Bisping som flyttats upp efter att Sonnens ursprungsmotståndare Mark Munoz fått dra sig ur med skada. Mitt tips, Maia klipper Weidman i en rear naked choke i andra ronden.

//Syk

Han är den mest omdiskuterade, hatade och till viss del älskade kickboxaren på världsscenen. En till synes osympatisk, oberäknerlig och okontrollerbar fighter som charmat och förfärat kickboxningsvärlden de senaste åren. Badr Hari lämnar ingen oberörd och just därför är det med vemod vi får betrakta en av fightingvärldens absolut största profiler säga förväl till kickboxningen för en karriär som proffsboxare i USA. Kickboxningen sörjer ännu en tung förlust samtidigt som boxningscheferna i Las Vegas snart kommer börja undra var det är de gett sig in i.

Badr Hari är nämligen inte som alla andra, han är precis som hyllningslåten till honom säger, he’s a bad boy.

Han har slagits på presskonferenser. Förstört inredningen i omklädningsrum. Förlorat en GP final för att ha stampat den redan liggande Remy Bonjasky i huvudet. Det är bara några av sakerna som gett Hari stämpeln som kickboxningens värsting. Lägg därtill att han är en briljant fighter med mer hjärta än de flesta och knockout-kraft i nästan alla tekniker. På lördag går han sin sista match som kickboxare mot en annan storstjärna, Gökhan Saki. Den matchen får helt enkelt inte missas.

//Syk