Då de Sverigeaktuella metalkrigarna helst spelar med volymreglagen i botten krävs det så klart mycket kraft så fort de ställer sig på scen.

Tydligen mer elektricitet än vad man kan uppbåda i Cleveland, Ohio, i alla fall.

Enligt Metal Hammer lyckades Manowar nämligen kortsluta ett helt kvarter i staden under det första av två framträdanden på klubben Agora – och det tog hela 24 timmar innan strömförsörjningen i grannskapet åter var säkrad.

En fadäs som knappast påverkade huvudpersonerna i fråga. De spelade glatt vidare, med hjälp av reservgeneratorer.

Det finns med andra ord att göra en extra kontroll av proppskåpet på Trädgårn i Göteborg den 29–31 mars. Då gör nämligen Joey DeMaio och hans herrskap tre exklusiva klubbspelningar i Sverige. Tre unika tillfällen så klart. Inte bara för att de äger rum i en omgivning där du kan dela krigarsvetten broderligt med bandet, utan även för att gruppen ämnar framföra debutskivan ”Battle hymns” (förra året relanserad i en nyinspelad version) i sin helhet. Och – som om detta inte skulle vara nog – om förhandsrapporterna stämmer så frestas publiken därefter med ytterligare 16 låtar från diskografin.

Kan det bli mer metal än så?

Let the gods decide…

The Haunted

Unseen

Century Media/EMI

METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.

För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.

Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.

I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.

I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.

Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.

Bästa spår: ”Disappear”.

Rise Against

Endgame

Interscope/Universal

POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar. 

På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser. 

Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.

Bästa spår: ”Disparity by design”.

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)

Children Of Bodom

Relentless reckless forever

Spinefarm/Cosmos Music Group

METAL För att så styvnackat hävda en spontan skaparinställning låter den finska dunderkvintetten förvånansvärt lästtrogen. Möjligen går det att hitta spår av den förhållningsfria ståndpunkten i en tempopigg ”Shovel knockout” eller i det faktum att riffen denna gång lika ofta går i clinch med ett virtuost 1980-tal som den trycker till lyssnaren med grovhugget amerikansk aggrofetma. På så vis tillvaratar gruppen mer sitt och föregångarnas arv än söker uppenbara komplikationer. Och som sådant är utförandet gott nog – även om den genast bör upphöra med trams likt avrundande covern ”Party all the time”.

Bästa spår: ”Shovel knockout”.

Evergrey

Glorious collision

Steamhammer/Playground

METAL De senaste årens medlemskarusell skulle kunna ge även den mest sansade stora snurren. Men gruppens ständige ledare Tom S Englund låter i stället de brustna bandrelationerna ge stabilitet åt en låtkollektion som bitvis är svindlande bra. Speciellt beskriver detta omdöme de stunder då Evergrey finner precis rätt jämvikt mellan det lättlyssnade och det utmanande. Samtidigt är det också tydligt att avvägningen ska vara noggrant balanserad. I ett par mer tillbakalutade balladstycken är frontmannens fantastiska stämma den största behållningen och konceptformen till trots lyckas Englund inte heller denna gång nå upp till den nivå som sattes på fullträffen ”The inner circle”.

Bästa spår: ”Out of reach”.

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

Ännu en månad in på 2011 – ännu lite god musik att ta del av.

I februarikollektionen hittar du smakprov på årets hittills starkaste släpp The Project Hate MCMXCIX:s makalösa ”Breeding the new apocalypse…”, typhädiskt dödsmangel från Deicide, tillnyktringssludge från Crowbar (kolla upp albumet ”Sever the wicked hand” genast) samt det första studiosmakprovet från återförenade Electric Boys.

Inte mycket mer att säga om det, va? Bara att kolla upp låtsamlingen på denna länk.