Sodom

In war and pieces

Steamhammer/Playground

THRASH METAL Att sångaren och basisten Tom ”Angelripper” Suchs favoritband heter Motörhead är rätt talande. För på samma sätt som förebilderna har den tyska veterantrion gjort pålitligheten och stringensen till ett signum som vårdas väl, även snart 30 år in i karriären. Det här är studioalbum tretton men inte för den skull något otursnummer i diskografin. I stället är skivan som sig bör en kvalitativ uppvisning av komplikationsbefriad grovarbetarthrash med uppkavlade skjortärmar och envist utslitna jeansknän. Den sturskt konservativa inställningen gör att ”In war and pieces” knappast kommer att locka in några nya beundrare. Men ni redan trogna har all anledning att ta notis.

Bästa spår: ”Nothing counts more than blood”.

Ja, det är ju så. Konserten på Hovet, som avrundades strax efter midnatt med ”Down with the sickness”, var ju ingen höjdare. För att uttrycka det milt och väldigt diplomatiskt.

Recensionen är i alla fall lämnad till Aftonbladets säkra nöjesredigerare. Har en känsla av att rubriken de valde kommer att röra upp en del känslor, som knappast kommer svalna av själva utfallet av recensionen.

Men, så är det. Det var inte bra. Faktiskt sämre än de andra gånger jag har sett gruppen på svensk mark (med denna inräknad fyra konserter). Min tes känns väl underbygd, men jag tror ändå att jag bör dricka minst två rejäla koppar kaffe innan jag öppnar mitt mejlprogram om några timmar. Väntar mig en invektivattack som kräver mycket koffein för att stå rakryggad i.

Ni som ändå hyser något slags intresse av denna grupps musik kanske vill ha repertoaren som framfördes för några timmar sedan i alla fall. Och den har vi här.

1. Remnants

2. Asylum

3. The game

4. Prayer

5. Liberate

6. Land of confusion

7. The animal

8. Inside the fire

9. Stricken

10. Another way to die

11. Stupify

12. Ten thousand fists

13. Indestructible

Extranummer:

14. Down with the sickness

Och därmed lägger vi denna skräckupplevelse till handlingarna. Nu blir det en bulle till hemmet och veckans avsnitt av ”Sons of anarchy” innan det är dags för bingen. I morgon är en helt ledig dag. Det firas med tvättstuga. Och jämfört med Disturbed på Hovet känns det väldigt festligt.

Söta drömmar, vänner och fiender.

Och i detta nu är en styck recension lämnad till de tre musketörerna nere på nöjesredigeringen.

Något mästerverk blev det inte, som vanligt. Men ändå en tes så korrekt underbygd som den kan bli på 1300 tecken.

Och med det snålt tilltagna omfånget är det ju så klart en del ris och ros som inte får plats. Och det kan jag ju lika väl ta en del av här.

Kul att se var i alla fall att strax över 2500 betalande hade masat sig ut till det ocharmiga Globenannexet. Speciellt denna extremt metalpackade vecka, där vi redan i morgon får Taste Of Chaos-paketet med bland andra Disturbed, Papa Roach och As I Lay Dying på Hovet, Stone Sour/Hellyeah på Arenan på torsdag samt Avenged Sevenfold i samma Fryshusetlokal på lördag. Med en sådan anstormning av utländska dignitärer en och samma vecka vore det naturligt om något evenemang biljettfloppar. Min gissning är att det inte kommer bli supertrångt på Hovet om några timmar. Men det får vi se då.

Att Bullet For My Valentine är ett gäng som har nött in sin beundrarskara här på svensk mark är dock tydligt. Bara några månader efter framträdandet på Metaltown återvänder gruppen – och bjuder på en repertoar som med få avsteg skiljer sig från den uppställning som den bjöd på i Göteborg i juni. Få utrymmen för överraskningar, alltså. 

Vad detta mynnar ut i för betyg? Ja, det får ni läsa om några timmar i tidningen.

Setlisten var i alla fall som följer:

1. Your betrayal

2. Fever 

3. Waking the demon

4. All these things I hate (revolve around me)

5. Tears don’t fall

6. Pleasure and pain

7. 4 words (to choke upon)

8. Suffocating under words of sorrow (What can I do)

9. Alone

10. Gitarrsolo från ”Padge”

11. The last fight

12. Say goodnight

13. Scream aim fire

Extranummer:

14. Hand of blood

15. Begging for mercy

Nu är det snart dags att lämna redaktionen och åka hem och ladda batterierna. I morgon är det nya uppdrag som gäller.

Hörs då, monsterdiggare.

Några låtar in i repertoaren är det dags för ”Tears don’t fall”. Den unga publiken blir tokig och sjunger högre än Bullet For My Valentine själva. Betyg på framträdandet? Det vet ni var ni får i morgon. 

I sista stund meddelar Las Vegas-gruppen att den hoppar av Europaturnén med Bullet For My Valentine (Sverigepremiär i kväll på Annexet i Stockholm). Detta sedan basisten Max Green har tvingats lägga in sig på rehab för drog- och alkoholmissbruk.

Detta innebär att bandet heller inte kommer att medverka på spelningarna i Göteborg nu på fredag eller i Malmö på lördag. Emellertid är avhoppet ett välkommet besked för fans av andra supportakten Funeral For My Friend, som i och med detta får något förlängd speltid.

Escape The Fate är just nu aktuella med sin självbetitlade storbolagsdebut. Plattan följer upp de Epitaphsläppta fullängdarna ”Dying is your latest fashion” (2006) samt ”This war is ours” (2008). 

Trots att inget officiellt meddelande har gått ut från någon svensk konsertarrangör så avslöjar det fingerflinka finska gänget via sin hemsida att det ämnar besöka Sverige vid två tillfällen ungefär samtidigt som den sista snön smälter på huvudstadens gator.

Sverigepremiär för ”The ugly world tour 2011” blir det den 25 mars på Arenan i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg avverkas kvällen efter. Support på dessa spelningar kommer ifrån landsmännen i Ensiferum samt svenska Machinae Supremacy.

Children Of Bodom släpper strax före turnéstarten (världspremiär i finska Uleåborg den 19 mars) ett än så länge obetitlat album. Skivan är producerad av Matt Hyde (Monster Magnet, Slayer med flera). Enligt frontmannen Alexi Laiho kommer nio låtar och möjligtvis en överraskningscover att hamna på bandets sjunde studiofullängdare, och samme person beskriver också materialet som mer melodiöst än det på föregångaren ”Blooddrunk”. 

Engel

Threnody

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL När Göteborgsgruppen spänner ut vingarna handlar det inte lika mycket om att nå till skyarna som om bredden på dess spann. Och den är omfångsrik nog. Mellan den radiovänliga refrängmetallen i ”Sense the fire” och det vördnadsfullt plankade ”Bark at the moon”-riffet i titelspåret ryms många infall, som på gott sätt utvecklas av detta scenmeriterade gäng. Men den solida hemstadsbasen är gruppen inte enbart till gagn. Alltför ofta närmar sig Engel jaktmarker som redan territoriebemästras av gitarristen Niclas Engelins återkommande arbetsgivare In Flames och i den knäsvaga balladen ”Heartsick” görs en avstickare i Linkin Park-land som är en omväg som heter duga. Ett brett sikte innebär också ofta att man missar de där riktiga fullträffarna.

Bästa spår: ”Threnody”.

En novembersöndag då vi alla höjer våra kaffemuggar för våra fädrer (grattis pappa!) kan jag passa på att komma med ett litet avslöjande. Som förvisso bara rent tankemässigt har något med rock att göra, men som ändå borde vara ett glädjebesked för dem som orkar lyfta blicken från Nuclear Blasts utgivningsschema och låter andra tongångar än de mest hårtrassliga få utrymme på lyssningslistorna.

För hårdrockig eller speciellt högljudd är han då rakt inte som solovarelse, den gamle Million Dead-vokalisten. Snarare bjuder han på folkinfluerade trubadurvisor med mer hjärta än svullna metalballar.

Den 16 december gör han ett exklusivt framträdande på Harry B James i huvustaden, dit han är inbjuden av radiokanalen Bandit Rock som då kallar till fest. På scen denna afton står även Royal Republic, som i morgon presenterar videon till nya singeln ”Underwear” på sin hemsida.

En ny singel väntas också runt Sverigebesöket från kvällens huvudperson. Den 6 december ämnar Brahain-födde Turner lösgöra ep:n ”Rock & roll”, som ska ses som ett smakprov inför ett nytt album som förväntas se dagens ljus tidigt nästa år. Den ännu titellösa skivan är uppföljare till ”Sleep is for the week” (2007), ”Love, Ire and song” (2008) samt Epitaph-lanserade ”Poetry for the deed” (2009) – alla rekommenderad lyssning för dem som blandar ut manglet med exempelvis Billy Bragg eller svenska Kristofer Åström & Hidden Truck.

Den 28 februari nästa år är det ett helt decennium sedan folklighetsrockarna släppte sin första skiva, ”The true sound of the new west”.

Firas det?

Finns det makrill i Bohuslän?

I samband med jubileumet kommer gruppen att göra två exklusiva spelningar, på Cirkus i Stockholm den 2 mars och i Lisebergshallen i Göteborg den 11 samma månad. Som uppvärmare under dessa kvällar har klassiska Electric Boys och hårt gigande Bullet kallats in.

– Nog för att vi växlar upp ett extra steg på våra egna konserter, men när vi nu dessutom har med oss Ralfs barndomsfavvisar Electric Boys och mina nya gunstlingar i Bullet, så vore det ju jäkligt konstigt om inte det här upplägget kommer få hårdrockssjälarna att glöda och öronen att ringa, kommenterar basisten Mats Johansson paketet.

Mustasch kommer dessutom i samband med firandet att släppa albumet ”The new sound of the true best”, som innehåller nyinspelningar på gamla favoriter samt helt nya spåret ”Angel’s share”. Skivan, som ska släppas i samband med födelsedagsfirandet, är inspelad tillsammans med Tobias Lindell och kommer att säljas i butik till ett reducerat pris.

– Många av låtarna har fått ett nytt arrangemang under alla dessa år som vi har framfört de live. Vi vill att våra fans ska få chansen att återupptäcka dessa låtar så som Mustasch låter 2011. Vi vill även ge tillbaks något till alla våra fans och har därför bestämt att skivan endast ska kosta 99 kr i butik. Det har varit extremt viktigt för oss, säger sångaren och gitarristen Ralf Gyllenhammar.

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.