Arkiv för tagg sodom

- Sida 1 av 1

Bloggsessed by cruelty (Veckans viktigaste, pt 23)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Queensrÿche (Tate)

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

Queensrÿche-litenMETAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

Cathedral-cd litenDOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

Sodom-cd litenTHRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

Rock and roll is blogg and blue (FGIF, pt 16)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

RIP, Mike Scaccia

av Mattias Kling

December månad har varit extra tung för anhängare av arkivthrash modell 1980-tal.

Inte nog med att Holy Terrors forne frontman Mike Deen förlorade kampen mot cancer runt lucia och avled, blott 56 år ung – julhelgen har även den svärtats ner av ännu ett dödsfall som skakar scenen.

Samtidigt som han uppträdde på en 50-årsfest till Rigor Mortis-sångaren Bruce Corbitts ära kollapsade gruppens gitarrist Mike Scaccia på The Rail Clubs scen i Fort Worth, Texas. Trots att han raskt fördes till sjukhus gick strängbändarens liv inte att rädda och han förklarades död – vid en ålder av 47 år. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack orsakad av åderförkalkning, enligt rättsläkarna i Tarrant County.

För den stora publiken är Scaccia troligtvis mest känd som gitarrist i Ministry, ett band han blev rekryterad till inför dess turné 1989 efter albumet ”The mind is a terrible thing to taste”. Tillsammans med Al Jourgensen har han även jobbat i exempelvis Revolting Cocks, Lard och Buck Satan And The 666 Shooters.

Men det är främst som strängbändare i orättvist perifiera Rigor Mortis jag främst kommer att minnas gitarristen. En grupp som bildades så tidigt som 1983 men som inte albumdebuterade förrän 1988, med en självbetitlad fullängdare av det mer elaka slaget producerad av Skinny Puppy-trixaren Dave Oglivie. En utgåva som, likt uppföljar-ep:n ”Freaks”, såg världens ljus via jättebolaget Capitol.

För riffkonässörer av det mer råbarkade slaget är ovan nämnda releaser närmast obligatorisk lyssning. Även om ljudbilden i dag känns aningen luddig, eller snarare effektladdat fladdrig, hade gruppen en kompromisslös inställning till genren som gjorde den mer besläktad med europeiska kolleger som Kreator, Sodom och delstatsgrannar likt Exhorder än avartsgiganternas (tänk Metallica, Megadeth och Anthrax) mer kommersiella yttringar.

Såväl ”Rigor Mortis” som ”Freaks” finns att ta del av på både Spotify och Wimp. De är fortfarande oumbärliga utgåvor som påpekar scenens vitala kraft även bortom de mest tongivande akterna. Som påminnelser över att ännu en talang som har lämnat oss i förtid, något som känns extra tragiskt då det tidigare i år offentliggjordes att gruppens originalsättning hade börjat jobba på sin första skiva på 20 år, ett album som enligt planerna skulle produceras av Scaccias arbetsgivare Al Jourgensen.

Inspelningar som nu, av förklarliga skäl, möjligtvis aldrig kommer att se dagens ljus.

Vila i frid.

Die with your blogg on (Veckans viktigaste, pt 5)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

I Am War ”Outlive you all” (Razor & Tie/Border)

Jag har tidigare uppmärksammat detta sidoprojekt på denna plats, vilket gör själva påpekandet att vi här hittar Brendan Schieppati (Bleeding Through) samt Alex Varkatzas (Atreyu) en smula onödigt. Nu är det emellertid dags för Sverigelansering av bicepsduons förstlingsverk, varför en påminnelse är på sin plats. Inte för att ”Outlive you all” egentligen är en oumbärlig utgåva, det som här erbjuds är thrashbiffig metalcore med mer kraft än egentlig finess. Snarare är det musik som gör sig bättre vid en rejäl mjölksyreuttömning på gymmet än en testund i favoritfåtöljen. Svettigt!

Iron Maiden ”The number of the beast”/”Piece of mind” (EMI)

Jag tror att det finns få berömmande adjektiv som inte har använts för att beskriva dessa klassiska album. Och äger du dem inte redan, i en eller annan version, har du troligtvis gjort en stor felnavigation på den elektroniska motorvägen. Lik förbannat, att Bruce Dickinsons två första skivor med metalgiganterna nu nysläpps i 180 grams bildvinylutgåvor är ytterst notervärt. Speciellt då dessa skivor alltjämt hör till Iron Maidens absoluta toppskikt – med för evigt klassiska spår som ”Hallowed be thy name”, ”The trooper”, ”Flight of Icarus”, ”The prisoner” och ”Where eagles dare” som absoluta toppnummer.

Led Zeppelin: Celebration day (Rhino/Atlantic/Warner)

Återigen en påminnelse om storverk som tidigare har haussats i detta forum. Nära nog fem år efter firandet i sig, som hölls den 10 december 2007 i London, släpper legendarerna sin förträffliga dokumentation av denna exklusiva engångsföreteelse. Särskild begärlig är utgåvan med såväl ljudspåret i cd-format samt själva monsterkonserten på lyxig bluray. Är den bara en tiondel så välljudande som den bioaktuella versionen kommer ditt hemmabiosystem att få glädjefnatt över de välkallibrerade tonbyggena.

Bad Brains: ”Into the future” (Megaforce/Border)

Även i en så pass spräcklig scen som den tidiga hardcorerörelsen i den amerikanska huvudstaden i början av 1980-talet var kvartetten ett väldigt udda inslag. Inte bara för att medlemmarna var svarta, utan även för att dess musikaliska yttring hämtade influenser lika mycket från reggae som punkrock. ”Into the future” är gruppens första skiva sedan 30-årsfirandet ”Build a nation” (2007) och självklart grupptypiskt udda, från lightmetallisk hardcore i exempelvis ”Popcorn” till rökig dub i ”Jah love”. Summan är inte oäven, men Bad Brains-novisen hänvisas hellre till samlingen ”Banned in DC: Bad Brains greatest riffs” från 2003 för att begripa dess revolutionerande rötter.

Motionless In White: ”Infamous” (Fearless/Pias/Border)

Dags för album nummer två från den dystopiskt imagedrivna metalcoregruppen från Scanton, Pennsylvania. Och denna gång har man sökt svenskt stöd för att sticka ut i en genre där profilering är livsnödvändig. Inte nog med att Tim Skold (ex-Marilyn Manson) har kranat ljud och styrt upp produktion på fem av låtarna, i ”Puppets 2 (The rain)” lånar även Soilworks Björn ”Speed” Strid ut sin strupe. En grupp att hålla ögon och öron på, även om ”Infamous” inte är någon större sensation.

VECKANS KONSERTER

Thin Lizzy (Sala Folkets Park, 20/11)

Grundförutsättningarna har ältats både fram och tillbaka här av mig, varför de i komprimerad form ser ut ungefär så här: Legendarisk grupp spelar på sista versen inför ett aviserat namnbyte nästa år. Den spelar, av väldigt naturliga skäl, utan sin mest kände och bidragande medlem Phil Lynott och sången handhas i stället av Rick Warwick från The Almighty. Och det här ska i och med den nära förestående nylanseringen också bli dess sista Sverigeframträdanden under nämnd flagg, vilket gör framträdandet i Sala och det i Linköping på lördag till på förhand klassiska. I alla fall i bred bemärkelse.

Parkway Drive (Debaser Medis, Stockholm 21/11)

Den välartade kvintetten från New South Wales är ett exempel på scenens internationalisering under 2000-talet – och tillika fanbärare för den australiska metalcorescenen. På de tio år som har gått sedan formationen i Byron Bay har den sakta men säkert jobbat sig uppåt i takt med att skivorna har blivit mer dynamiskt utmanande och – inte minst – bättre. Tidigare i höst släpptes fjärdegiven ”Atlas”, en skiva som är väl värd de :+++: undertecknad gav den i Aftonbladets diverse kanaler. Därför ska det bli extra spännande att undersöka hur väl de nya styckena ”Wild eyes” och ”Dark days” fungerar bredvid inövade fanfavoriter likt ”Sleepwalker” och ”Idols and anchors”, vilket även kan göras på Trädgårn i Göteborg på torsdag.

Aura Noir (Nalen, Stockholm 23/11)

Gruppens sida på Wikipedia lägger stor vikt vid att norrmännen är influerade av Slayer, Sodom och Kreator – samt att deras texter fokuserar på ilska, hädelse och död. Inte den mest orginella påverkandekombon, med andra ord. Men låt inte detta hindra dig från att ta notis om dess existens, för det som brister när det gäller pionjärskap vägs upp av en rasande svärtad illviljeattack – och rullstolsburne Carl-Michael ”Aggressor” Eide som stenhård gitarrist. Senaste skivan heter ”Out to die” och släpptes tidigare i år.

Bonusrecensionen: Legion Of The Damned

av Mattias Kling
Legion Of The Damned

:++:

Legion Of The Damned

Descent into chaos

AFM/Sound Pollution

THRASH METAL Betyget här ovan kan tyckas snålt och styvmoderligt tilltaget. Speciellt då gruppens femte långkörare (om man i summan inräknar ”Feel the blads”-återutgåvan) under Legion Of The Damned-flagg endast i de perifera detaljerna skiljer sig från tidigare berömvärda verk. 

För det du finner här är är ett väl beprövat hopkok av den tyska 80-talsthrashens supertrio. Vispa ihop Kreator med Destruction och Sodom, grädda det hela i nollnolltalistiskt hård studioform – och vips har du det upphovsmännen kallar för ”Descent into chaos”.

Du vet vad det handlar om. Du vet hur det låter, hur det luktar och hur det känns. Och som sådant uppfyller prestationen alla grundläggande mangelkriterier. Förutom att det har gjorts med såväl större skärpa som relevans – såväl av förebilderna som av kvartetten själv.

Lyssna på: ”Shrapnel rain”, ”Holy blood, holy war”.

Veckans recension

av Mattias Kling
Sodom

:+++:

Sodom

In war and pieces

Steamhammer/Playground

THRASH METAL Att sångaren och basisten Tom ”Angelripper” Suchs favoritband heter Motörhead är rätt talande. För på samma sätt som förebilderna har den tyska veterantrion gjort pålitligheten och stringensen till ett signum som vårdas väl, även snart 30 år in i karriären. Det här är studioalbum tretton men inte för den skull något otursnummer i diskografin. I stället är skivan som sig bör en kvalitativ uppvisning av komplikationsbefriad grovarbetarthrash med uppkavlade skjortärmar och envist utslitna jeansknän. Den sturskt konservativa inställningen gör att ”In war and pieces” knappast kommer att locka in några nya beundrare. Men ni redan trogna har all anledning att ta notis.

Bästa spår: ”Nothing counts more than blood”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB