Det torde inte råda stor tvekan om att jag håller ”The satanist” som ett av vårens viktigaste album i extremgenren. Om ändå – beklagar att jag har varit otydlig och inte helt konkret. Det var ju dumt av mig. För så är det i alla fall.

Därför känner jag mig extra peppad inför bandets besök i Sverige nästa vecka. Dessvärre är det inte på egen hand, utan som del av ett turnépaket som även bjuder på Cradle Of Filth, Inquisition, In Solitude och Svarttjern i något som tycks bli en nackknäckande helkväll och som därmed lär begränsa speltiden ganska så rejält.

Men varför gnälla. Slutligen får en ju höra hur exempelvis ”Ora pro nobis Lucifer” och ”O father o Satan o sun!” ter sig live – och precis hur peppade Nergal, Orion, Inferno och Seth är att kavla ut dem över publiken.

Det lär bli en upplevelse jag vill dela med mig av. Och därför gör jag just det.

Jag har nämligen det stora nöjet att bjuda hela fyra bloggläsare på entré till hela konkarrongen – och dessutom möjlighet att skaka tass med bandet före spelningen. Självklart får dessa vinnare plocka med sig varsin vän som moraliskt stöd, såväl under bandmötet som på giget i fråga.

Tillfällena som gäller är i Göteborg (Trädgårn) på måndag den 24 februari och i Stockholm (Tyrol) kvällen efter. Därför är det snabba ryck som gäller. Senast i morgon bitti (fredag) vid klockan nio vill jag ha din intresseanmälan, skickad till mig på mattias.kling@aftonbladet.se, i ett mejl som klart och tydligt anger ditt namn, telefonnummer och vilken stad du ämnar se giget i.

Inga konstigheter? Bra.

Då dundrar vi till med en liten fråga också. Bara för att krydda till erbjudandet en smula.

Det jag skulle vilja ha svar på är följande: Enligt den mesopotamiska mytologin är Nergal en undergjordsgud som var gift med Ereshkigal. Ett galet namn, kan tyckas. Men inte lika galet som Meshuggah, som ju sägs betyda galenskap på jiddisch. ”Raggadish” var ett ungdomsprogram som sändes i SVT för sisådär en tio år sedan, men vad hette den hårdrocksserie som även det gick i allmän-tv 2006 och leddes av Mattias Lindeblad och Melker Becker?

Plita ner svaret i ett mejl döpt till ”Satanist, javisst!” och som innehåller ovan nämna info och detta före klart utsatta deadline.

Och som att det inte varit påfrestande nog att ta sig igenom gammelstofilens ordkaskader för att komma fram till det relevanta i detta inlägg går det även att se densamme svamla loss i en lo fi-murrig DIY-intervju med Nergal, som gjordes i Gävle i juli 2012. Skrämmande stuff, om något.

Den där skilsmässan var troligtvis det bästa som kunde hända Killswitch Engage. Önskas en modernt riffande definition på ordet stagnation är ”As daylight dies” en stark kandidat och visst kändes det som att metalcoretruppen från Massachussetts mest trampade vatten när tiotalet stod inför dörren.

Det blev som det blev, ett avhopp 2012 sedan Jones oförmåga att handskas med sin typ 2-diabetes blivit akut och via återinstallationen av sångaren Jesse Leach och senaste plattan ”Disarm the dissent” förra året känns det som att mycket är frid och fröjd igen.

Nu har förvisso inte bandets exsångare, ursprungligen fostrad i Blood Has Been Shed, varit helt inaktiv efter avhoppet. För knappt ett år sedan börjades det glunkas i scenen om att den armstarke vokalisten hade börjat jobba på ett nytt projekt tillsammans med Francesco Artusato från All Shall Perish och Devolveds John Sankey, en trupp som sedermera döptes till Devil You Know.

I helgen var det livepremiär för gruppen, på klubben Chain Reaction i Anaheim, Kalifornien.

Och det låter? Ja … låter gör det ju i alla fall. Och ärligt nog ska väl inte några första stapplande comebacksteg vara för evigt bindande, lika lite som ett par muggiga liveklipp via Youtube kan ge en rättvis bild av ett bands totala potential.

Men, jo. Nja. Det går liksom inte att dra alltför djupt grundade analytiska slutsatser av det presenterade, mer än att Jones och gossarna då rakt inte tänker casha in på frontmannens tidigare grupp. Det låter som helhet ganska långt ifrån tänkt Göteborgsfärgad breakdownmetal med sentimentala krämrefränger, och närmare sekelskiftestypiskt groovestomp som stundtals för tankarna mot ett Mushroomhead på halvfart eller ett mer utvecklat Soulfly.

Som sagt, det var ett spontanintryck. Dra mig inte i skägget om detta inte visar sig stämma då gruppens debutskiva släpps i slutet av april via Nuclear Blast. Den som lever då får se.

Hipsterluggar – krama era tygpåsar lite extra nu. Bered er på att fälla en tår, vräka distanslösa superlativ över det presenterade och bilda craft beer-skummande diskussionsgrupper som sammanträder sista onsdagen i månaden i trakterna runt Telefonplan i Stockholm.

Ja, snart är det obönhörligen dags att vinka farväl av Twilight. Ja, alltså inte den argentiska power-ensemblen, det svenska dödsmosargänget som senare blev Deathbound eller den grekiska necrotruppen som förra året återupptog verksamheten efter närmare ett år i dvala. Nej. Och inte heller någon av det ytterligare tiotal som genom historien har begagnat sig av denna signatur.

Nu pratar vi om dess amerikanska namne, det så kallade superprojektet som genom karriären har räknat till sig folk från bland andra Nachtmystium, Draugar och Xasthur och som om sisådär en månad tar sig självt av daga genom Century Media-släppet ”III: Beneath trident’s tomb”.

En varning bör härmed utfärdas – även den som har lärt sig sin black metal via exempelvis den andra vågens norska helvetesattacker eller svenska blastfantaster likt Dark Funeral eller Marduk kan ha aningen svårt att ta Twilight till sig. Det här är liksom något annat. Något skevt, mullrande och vresigt självdestruktivt som snarare för tankarna till fuktiga sjukhuskulvertar än fjäll i motljus. Gruppens sound är därmed ganska typiskt för USBM-scenen; en personlig vinkling på det traditionella, snarare sprungen ur dåligt tjack och urban ångest än pubertalt uppror mot kyrkan och allt som är heligt.

Det går måhända att dra i de stora växlarna och tillskriva denna konstnärlighet till det blotta faktum att gruppen bland annat kan tillräkna sig distorsionarkiteken Thurston Moore (Sonic Youth med flera) i sättningen. Det är knappast korrekt att vältra över allt detta ansvar och beröm på blott en person – speciellt inte då det på spåren ”Swarming funeral mass” och ”Lungs” (lyssna nedan) går att höra lika mycket av Wrests nihilistiska Krieg-mörker och Sanford Parkers Minsk-artisteri som akademisk noiserock av New York-snitt.

Det ÄR inte allmängods. Alla kommer knappast ta till sig Twilight som annat än gravt deprimerande oljud som får krukväxter att begå harakiri. Precis det som sliter ner humöret till fotknölarna igen när något som kan liknas vid vårsol har återvänt till huvudstadens mest deprimerande citykvarter.

Well done, lads.

Handen på hjärtat här: jag tröttnade väldigt snabbt på HBO:s succéserie när den börjades visas för snart tre år sedan. Vet egentligen inte riktigt varför. Det blev liksom så att jag inte på allvar slukades upp av George R R Martins skabrösa skröna om landet Westeros och förvecklingarna där. Jag bara … glömde bort att titta och så var det med det. Tilläggas bör att jag i alla fall hade ambitionen att korrigera detta i efterhand. Och under julfirandet i London 2012 köpte jag hela första säsongen i en tjusig dvd-box med planen att göra om och göra rätt och låta mig tvingas av min småländska snålhet att faktiskt ta del av kultur jag betalat dyrt för, men även det med föga resultat. Närmare 14 månader senare ligger låduslingen fortfarande i ”ska ta tag i”-högen på tv-bänken och lär väl där förbli – i fortfarande inplastat skick.

Nåväl. Såväl Martins böcker som tv-serien ”Game of thrones” har likväl gjort sitt avtryck i den moderna metalvärlden. Exempelvis Avenged Sevenfold hämtade inspiration ifrån dess sagovärld till senaste utgåvan ”Hail to the king”, medan brittiska Savage Messiah går ett steg längre i bildsättningen av nya låten ”Hellblazer”.

I videon har de nämligen kallat in väldigt viga Pixie Lee Knot, som får möjlighet att vrida sig ut och in till tonerna av en ganska så traditionell heavy/thrash-hybrid. Låten är det tredje smakprovet från bandets fjärde studioalbum ”The fateful dark”, som beräknas vara i butik den 10 mars via Earache.

– Det är en låt som ger en bra bild av vårt sound, hälsar frontmannen Dave Silver. Den är melodiös, tung, catchy och späckad med gitarrsolon. Vi har försökt få till ett Uriah Heep-liknande groove som vi hoppas att ni gillar.

Låter detta intressant går det att provsmaka vidare på ”The faithful dark” via låtarna ”Minority of one” och ”Cross of Babylon”, som båda finns tillgängliga för gratislyssning via skivbolagets Youtubesida.

Besserbitch
Moments of grey
Bolero recordings/Sony

PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.

Bästa spår: ”Sick twisted mind”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.

Stilett
”Stilett”
Citybird/Sound Pollution
PUNK Den scenrutinerade kvartetten hymlar knappast med sin avsikt: ska man göra Rancid-rabalder på svenska torde det låta precis så här. Det märks tydligt i ”Let’s go”-pigga ”Tony Beretta”, i The (International) Noise Conspiracy-meriterade Inge Johanssons snirkliga basgångar och i en ljudlig blandning mellan refrängpunk och halstatuerad rännstensska.

Sensationellt är det inte, snarare bekräftande än omtumlande. Men samtidigt har gruppen ett ärligt driv som spritter och stångas över elva vardagsnära spår som funkar likt en dopaminspruta i skinkan i februaritröttman. Energiskt och snitsigt, liksom.

Lyssna på: ”Radio Stilett”, ”Spliff & Red Stripe”.

The Unguided
”Fragile immortality”
Napalm/Border
METAL I intervjuer har sångaren Richard Sjunnesson beskrivit ensemblen som något av ett soffsittarband. En inte så supersatsande trupp, utan mer något av ett projekt som existerar utan en klar strategi.

I sig är detta ett sätt att förringa Sonic Syndicate-avknoppningens relevans, då den har oumbärlighetskvaliteter som står över konkurrensen i den moderna glättighetsmetalgenren. I stället för att vare sig låsa sig vid en strikt Soilwork-mall som tillåter föga komplikationer ger kvintetten andragiven en virtuost skön old school-känsla i gitarrarbetet, ganska långt ifrån exempelvis riktnummerkompisarnas mer amerikaklingande sound. Jag lovar, när Roland Johansson shreddar loss utan skyddsnät i bland andra ”Inception” blir det tonkomplikationer på Christopher Nolan-nivå.

Dock håller det inte rakt igenom. För även om materialet är mer varierat och genomtänkt än på debuten ”Hell frost” blir det i längden lite enahanda. Ett sammelsurium av fräcka riff, instruktionssolon och bubblande syntslingor som inte lyckas nå någon självklar slutsats i höjd med ”Oblivion”. Huruvida den kommer då sista delen i albumtrilogin släpps i framtiden kan man självklart bara spekulera om, men förutsättningarna finns tveklöst där. Nu gäller det bara att förvalta dem på ett ännu bättre sätt.

Lyssna på: ”Inception”.

Ett konstaterande så självklart att det nästan är onödigt: Cancer är bajs. En riktig skitsjukdom, om uttrycket tillåts, som har den elaka vanan att rycka bort folk från livet alldeles för tidigt.

En av dessa är självklart, Ronnie James Dio, metalsmurfen med superrösten som genom karriären sjungit upp bland andra Black Sabbath, Rainbow och egna gruppen till svindlande höjder.

Den 16 maj 2010 tystnade han för evigt, efter att i ett halvår ha kämpat mot magcancern. Han drog sina sista andetag klockan kvart i åtta på morgonen – och lämnade ett öppet sår efter sig i hårdrocksvärlden. Ronnie James Dio blev bara 67 år och han fattas oss alla, än i dag.

Ett extra tydligt tecken på Ronald James Padovas betydelse för musikvärlden är den stjärnparad som nu ställer upp för att hylla honom på kommande skivan ”This is your life”. Scorpions? Check. Motörhead med Saxons Biff Byford? Check, check. Corey Taylor, Anthrax, Halestorm och Tenacious D? Checkcheckcheckelicheck. Men störst av alla på plattan, som ämnas vara tillgänglig den 1 april via Rhino/Warner, är måhända att Metallica bidrar med ett medley bestående av låtar hämtade från Rainbows fullkomligt magiska ”Rising”-skiva (släppt 1976). En kombination som i alla fall på pappret låtar som något att dregla över.

Den kompletta uppställningen på ”This is your life” ser ut som följer:
1. ”Neon knights” (Anthrax)
2. ”The last in line” (Tenacious D)
3. ”The mob rules” (Adrenaline Mob)
4. ”Rainbow in the dark” (Corey Taylor, Roy Myorga, Satchel, Christian Martucci, Jason Christopher)
5. ”Straight through the heart” (Halestorm)
6. ”Starstruck” (Motörhead, Biff Byford)
7. ”The temple of the king” (Scorpions)
8. ”Egypt (The chains are on)” (Doro)
9. ”Holy diver” (Killswitch Engage)
10. ”Catch the rainbow” (Glenn Hughes, Simon Wright, Craig Goldy, Rudy Sarzo, Scott Warren)
11. ”I” (Oni Logan, Jimmy Bain, Rowan Robertson, Brian Tichy)
12. ”Man on the silver mountain” (Rob Halford, Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson, Scott Warren)
13. ”Ronnie rising medley” (Metallica)
14. ”This is your life” (Dio)

Överskottet från försäljningen av skivan kommer att gå till Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund.

Behemoth
The satanist
Nuclear Blast/Sony
METAL I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så tjusigt.

Bästa spår: ”O father o Satan o sun!”

Fotnot: Självfallet går det alldeles utmärkt att lyssna på ”The satanist” på Spotify i stället. Då klickar man förslagsvis här och njuter av det som är en allvarlig kandidat till årets tuffaste album – redan nu.

VECKANS TWEET

Mystik har länge varit en bidragande faktor till det här vi kallar hårdrock och metal. Från Kiss gömda identiteter på 1970-talet, via moderna vandringssägner om bland andra Marilyn Manson till dagens spekulationer rörande vilka som egentligen döljer sig bakom maskerna i Ghost – det dolda säljer. Och lockar.

Det senaste bidraget till denna hemliga klubb kommer från Göteborg. Involverar folk som på ett eller annat sätt har gjort sig namn i scenen genom åren, men som nu presenterar sig bakom pseudonymer likt  Black String (gitarr), Command (bas), Hand Of Doom (sång) och Ratwing (trummor). Och därmed kan väl spekulationerna ta fart rörande vilka dessa gossar egentligen är, en gissningslek som egentligen brukar vara mer underhållande – och verklighetsfrämmande – än vad verkligheten är.

Sådant har förvisso sin plats, men jag tänkte inte ödsla ytterligare rader på detta. Utan i stället passa på att meddela att ensemblen inom kort släpper sin självbetitlade debutplatta via Century Media. Det är ett album som är old school ut i de slitna hårtopparna, som får en att tänka på tider då genren kändes hotfull på riktigt och som lyckligtvis inte låser sig till sedvanlig Sunlight-fixering.

Ett smakprov på detta går att hitta nedan, via spåret ”Howl from the coffin”. Streama, på öronbedövande volym, och gör er redo för att ”Vampire” släpps lös i butikerna. Vilket sker i skarven februari/mars enligt planerna. Sug på den, liksom.

Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.