Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Deathstars
The perfect cult
Nuclear Blast/Sony

GOTH/INDUSTRI Även om Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh har övergett Stockholm för kultiverade Florens tycks mycket av bohaget ha fastnat i Berlin. Inte bara då fjärdealbumets grundton är synnerligen dekadent och hålögd – här och var på ”The perfect cult” dyker det även upp bubbliga Alphaville-slingor som lindar in låtarna i hittigt pastellfärgad süßigkeiten. En effektiv finess och till stora delar lyckat, men satsningen medför också att balansen mellan det söta och salta ofta slår över för mycket åt det förstnämnda. Det gör att man emellanåt mest skönjer hur tuffa och förfallet eleganta stycken likt ”All the devil’s toys”, titelspåret eller ebm-surrande ”Temple of the insects” hade kunnat vara om kvartetten hade eldat på gitarrerna och släppt fram mer av sin inre best. Nu anas den mest.
Bästa spår: ”Asphalt wings”.

 VECKANS TWEET

Arch Enemy
War eternal
Century Media/Universal
METAL På sitt sätt är det rimligt att Angela Gossow handplockade just Alissa White-Gluz som sin kronprinsessa. Faktum är att 28-åringen från Montreal på sin Arch Enemy-debut så spänstigt glider in i gruppen att det låter som om situationen aldrig har varit annorlunda, vilket ger ”War eternal” en skrovlig thrashspets som känns fräsch och läcker. Att västkustbandets nionde studiogiv är ännu en högkvalitativ release torde därför inte överraska någon. Perfekt parkerade mellan klassisk uppvisningsmetal och landsändetypiskt dödsmos tas det ingen större notis om medlemsrotationen, även gitarristen Nick Cordle är ny i gänget, då Michael Amott ledigt manar fram sin trupp mot en slutsats som andas kvalitet. Trist därför att själva låtmaterialet tappar lite attackstyrka under andra halvan.

Bästa spår: ”You will know my name”.

VECKANS TWEET

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

Det torde inte råda stor tvekan om att jag håller ”The satanist” som ett av vårens viktigaste album i extremgenren. Om ändå – beklagar att jag har varit otydlig och inte helt konkret. Det var ju dumt av mig. För så är det i alla fall.

Därför känner jag mig extra peppad inför bandets besök i Sverige nästa vecka. Dessvärre är det inte på egen hand, utan som del av ett turnépaket som även bjuder på Cradle Of Filth, Inquisition, In Solitude och Svarttjern i något som tycks bli en nackknäckande helkväll och som därmed lär begränsa speltiden ganska så rejält.

Men varför gnälla. Slutligen får en ju höra hur exempelvis ”Ora pro nobis Lucifer” och ”O father o Satan o sun!” ter sig live – och precis hur peppade Nergal, Orion, Inferno och Seth är att kavla ut dem över publiken.

Det lär bli en upplevelse jag vill dela med mig av. Och därför gör jag just det.

Jag har nämligen det stora nöjet att bjuda hela fyra bloggläsare på entré till hela konkarrongen – och dessutom möjlighet att skaka tass med bandet före spelningen. Självklart får dessa vinnare plocka med sig varsin vän som moraliskt stöd, såväl under bandmötet som på giget i fråga.

Tillfällena som gäller är i Göteborg (Trädgårn) på måndag den 24 februari och i Stockholm (Tyrol) kvällen efter. Därför är det snabba ryck som gäller. Senast i morgon bitti (fredag) vid klockan nio vill jag ha din intresseanmälan, skickad till mig på mattias.kling@aftonbladet.se, i ett mejl som klart och tydligt anger ditt namn, telefonnummer och vilken stad du ämnar se giget i.

Inga konstigheter? Bra.

Då dundrar vi till med en liten fråga också. Bara för att krydda till erbjudandet en smula.

Det jag skulle vilja ha svar på är följande: Enligt den mesopotamiska mytologin är Nergal en undergjordsgud som var gift med Ereshkigal. Ett galet namn, kan tyckas. Men inte lika galet som Meshuggah, som ju sägs betyda galenskap på jiddisch. ”Raggadish” var ett ungdomsprogram som sändes i SVT för sisådär en tio år sedan, men vad hette den hårdrocksserie som även det gick i allmän-tv 2006 och leddes av Mattias Lindeblad och Melker Becker?

Plita ner svaret i ett mejl döpt till ”Satanist, javisst!” och som innehåller ovan nämna info och detta före klart utsatta deadline.

Och som att det inte varit påfrestande nog att ta sig igenom gammelstofilens ordkaskader för att komma fram till det relevanta i detta inlägg går det även att se densamme svamla loss i en lo fi-murrig DIY-intervju med Nergal, som gjordes i Gävle i juli 2012. Skrämmande stuff, om något.

Hipsterluggar – krama era tygpåsar lite extra nu. Bered er på att fälla en tår, vräka distanslösa superlativ över det presenterade och bilda craft beer-skummande diskussionsgrupper som sammanträder sista onsdagen i månaden i trakterna runt Telefonplan i Stockholm.

Ja, snart är det obönhörligen dags att vinka farväl av Twilight. Ja, alltså inte den argentiska power-ensemblen, det svenska dödsmosargänget som senare blev Deathbound eller den grekiska necrotruppen som förra året återupptog verksamheten efter närmare ett år i dvala. Nej. Och inte heller någon av det ytterligare tiotal som genom historien har begagnat sig av denna signatur.

Nu pratar vi om dess amerikanska namne, det så kallade superprojektet som genom karriären har räknat till sig folk från bland andra Nachtmystium, Draugar och Xasthur och som om sisådär en månad tar sig självt av daga genom Century Media-släppet ”III: Beneath trident’s tomb”.

En varning bör härmed utfärdas – även den som har lärt sig sin black metal via exempelvis den andra vågens norska helvetesattacker eller svenska blastfantaster likt Dark Funeral eller Marduk kan ha aningen svårt att ta Twilight till sig. Det här är liksom något annat. Något skevt, mullrande och vresigt självdestruktivt som snarare för tankarna till fuktiga sjukhuskulvertar än fjäll i motljus. Gruppens sound är därmed ganska typiskt för USBM-scenen; en personlig vinkling på det traditionella, snarare sprungen ur dåligt tjack och urban ångest än pubertalt uppror mot kyrkan och allt som är heligt.

Det går måhända att dra i de stora växlarna och tillskriva denna konstnärlighet till det blotta faktum att gruppen bland annat kan tillräkna sig distorsionarkiteken Thurston Moore (Sonic Youth med flera) i sättningen. Det är knappast korrekt att vältra över allt detta ansvar och beröm på blott en person – speciellt inte då det på spåren ”Swarming funeral mass” och ”Lungs” (lyssna nedan) går att höra lika mycket av Wrests nihilistiska Krieg-mörker och Sanford Parkers Minsk-artisteri som akademisk noiserock av New York-snitt.

Det ÄR inte allmängods. Alla kommer knappast ta till sig Twilight som annat än gravt deprimerande oljud som får krukväxter att begå harakiri. Precis det som sliter ner humöret till fotknölarna igen när något som kan liknas vid vårsol har återvänt till huvudstadens mest deprimerande citykvarter.

Well done, lads.

Behemoth
The satanist
Nuclear Blast/Sony
METAL I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så tjusigt.

Bästa spår: ”O father o Satan o sun!”

Fotnot: Självfallet går det alldeles utmärkt att lyssna på ”The satanist” på Spotify i stället. Då klickar man förslagsvis här och njuter av det som är en allvarlig kandidat till årets tuffaste album – redan nu.

VECKANS TWEET

Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.