Truckfighters
Universe
Fuzzorama/Sony
STONERROCK Från näpna Närkes kommer fuzz i stora lass. I Truckfighters egna ”Universe” ligger kreativiteten i omloppsbana runt luddigt överstyrda gitarrer i ett sammanhang där det är lika naturligt att kidnappa refrängmelodin från Kents ”Om du var här” till ”Prophet” som det är att riffskeda med Soundgarden i ”Convention”. Det är också det där hänryckta mötet mellan popmelodier och rökig kaktusrock som gör att fjärdegiven reser sig över tidigare bidrag till diskografin. I en härligt analog knasterskrud – basljudet är så delikat att man slickar sig om munnen – plockar trion emellanåt det bästa från två världar och kan därför till och med skotta hem en 14-minuterspjäs likt ”Mastodont” utan att sväva ut i det blå. Fler inslag likt denna koloss hade ju varit helt fuzztastiskt.

Bästa spår: ”Mastodont”.

VECKANS TWEET

Vänner, det är måndag. Kanske en av de mer onödiga dagarna i veckan, i tuff konkurrens med tisdagen. Många av er har kanske mentalt loggat in i en ny vecka, fylld av överraskande framgångar och bedrövelser, andra har måhända planat ut i en annan sorts vardag.

I vilket fall som helst. Man behöver ju piggas upp så här mitt i årets fattigaste månad.

Jag tar mitt ansvar där. Bjuder på något som gör att de närmaste dagarna kanske inte blir så hemska trots allt.

I samarbete med Sony Music har jag nämligen en stora äran att bjuda in till fuzzfest av det mer exklusiva slaget – redan nu på fredag. Ja, det är sant. Samtidigt som lönen tjongar in på kontot – för de som är privilegierade nog att uppbära sådant – har skivaktuella Truckfighters planerat en liten fest i replokalen i Örebro. Ett trevligt samkväm som fyra bloggläsare (som alla får plocka med sig varsin gäst) är hjärtligt välkomna till.

I potten ligger en chartrad bussresa från Stockholm till Närkes pärla där trion bjuder på en intim releasefest med konsert, quiz och skönt häng i sitt högkvarter. Tripparrangörerna har även utlovat att bjuda på dricka – och dessutom återfärd till huvudstaden under natten mot lördag.

Låter fuzztastiskt, va? Klart det gör.

Ingen krystad fråga eller annat trams den här gången, för att delta krävs det bara att du och ditt utvalda sällskap är över 18 år (godkända id-handingar måste visas upp före avfärd) och att du anmäler intresse till mig senast i övermorgon onsdag klockan 17.00 i ett mejl döpt ”Truck off!” som du självklart skickar till mattias.kling@aftonbladet.se.

Och därmed blev ju den här måndagen genast lite roligare. Örebra, som vi säger på mitt jobb.

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

En skulle ju kunna tro att den grekiskbördige strängfantomen, vars riktiga namn är Kostas Karamitroudis, skulle ha nog att göra med Firewind – även då den mest inkomstgenererande arbetsgivaren roar sig för fullt med Sweden Rock-aktuella Black Sabbath.

Men tydligen räcker detta kreativa utlopp inte för Gus G, då 33-åringen senare i vår ämnar begå solodebut med fullängdaren ”I am the fire” via Century Media. Vad vi kan vänta oss där? Jo, enligt en pressrelease talas det om ”klassiska hårdrockslåtar”, ”pumpande metalstycken” och ”instrumentala kompositioner som ska få dig att tappa hakan”. Inte så väldigt jättechockerande, med andra ord.

Första smakprovet från egomackan, där utmärkte Candlemass-vokalisten Mats Levén står för sången, är därför en ganska så trevlig förevisning om vad som komma skall. En lättuppskattad liten sak med ett gitarrsolo som både är wanktastiskt och hörvärt.

Mer av denna vara lär vi alltså få ta del av på ”I am the fire”, där den tidigare Dream Evil/Nightrage-medlemmen även får studiobesök av exempelvis Jeff Friedl (A Perfect Circle, Puscifer), Daniel Erlandsson (Arch Enemy), Dave Ellefson (Megadeth), Tom S Englund (Evergrey) och Michael Starr (Steel Panther). För att nämna några.

Releasedatum är satt till slutet av mars.

Mustasch
Thank you for the demon
Gain/Sony

HÅRDROCK På sitt egna vis är titeln väl vald. Som lyssnare blir man ju tacksam över de stunder då det där tyngande medelåldersbagaget får ta en terapeutisk tätposition. Konceptuellt är anslaget därför beundransvärt självrannsakande och ärligt, i exempelvis ”Borderline” och ”From euphoria to dystopia” klyver Ralf Gyllenhammar leken och spelar djärvt de kort som livet har gett honom, som album räknat lyckas Mustasch emellertid inte heller denna gång driva ut sin opålitlighetsdjävul. Likt när det gäller de flesta tidigare bidragen i diskografin vobblar utfallet även på fullängdare nummer sju mellan acceptabelt och gôrbra, ingalunda uselt men sällan verkligen fantastiskt. Som att det bland Lizzy-dueller, arenarefränger och Metallica-stomp saknas något – vågar jag säga det – riktigt ”demoniskt”.

Bästa spår: ”The mauler”.

VECKANS TWEET

Okej. Med tanke på att Bad Religion tidigare i år tycks ha upplöst gränserna mellan integritet och bjällerklang skulle det kanske inte vara någon total omöjlighet.

Men, ändå. Vi kan sluta påsen om den här tisdagen, bara en vecka kvar till dopparedagen, trygga i förvissningen att Megadave och kompani inte ska göra en julplatta. Inte för stunden i alla fall. Vilket känns väldigt bra, med tanke på att den troligtvis skulle låta rent bedrövligt. Kanske till och med värre än ”Super collider” och ”Christmas songs”, vilket förvisso är en prestation i sig.

Klippet nedan är ett skämt. En liten lustifikation som sändes i tv-programmet ”Jimmy Kimmel live” i går kväll, USA-tid. Det känns bra, i alla fall för nu. För man vet ju aldrig vad Mustaine kan få för sig under 2014.

Världens alla thrashfans kan egentligen dela upp året i två stycken; före och efter den 2 maj. Det var då det kändes som att mattan sveptes undan våra kollektiva fötter, verkligheten slog ner som ett flak med tegelstenar i huvudet och uppladdningen inför en het metalsommar bara kom av sig.

Likt när det gäller mordet på John F Kennedy för 50 år sedan eller när Palme sköts 1986 så kommer vi för alltid minnas exakt var vi befann oss när nyheten om Jeff Hannemans bortgång nådde oss. Själv var jag aningen tilltufsad efter en natt i Amsterdams skabrösa nöjeskvarter. Lite torr i munnen, grusig i ögonen då bästa Peter slog på mobilen och läste sina sms: ”Har du hört att…”

Nej… Nej. Förbannade jävla nej.

Men, jo. Så var det ju. Och med ens kläddes en tänkt uppsluppen överraskningshelg i Holland med Neurotic Death Fest som höjdpunkt i svart sorgflor. Jag behöver inte bli mångordig om detta. Alla har sin historia om hur de handskades med Jeff Hannemans bortgång, min är föga extraordinär i sammanhanget.

En lysande idé är emellertid att hylla riffmästaren med en egen ljusshow. Vilket är precis vad amerikanen Slayer Bob har gjort. Resultatet av detta ser ni nedan, tonsatt av ”Hell awaits”, ”Angel of death” och ”War ensemble”. Måhända är detta inte lika iögonfallande som hans tidigare kreationer (kolla in här och här) men likväl är det en passionerad hälsning till en av musikens stora hjältar.

Det var vid den där tiden på året … då en kände sig lite vid sidan om. Som om hela samhället är en parallell verklighet som existerar vid sidan om, en masspsykos som tycks tillta för varje dag.

Ja, jag har lite svårt för den här årstiden och dess mest haussade högtid. Julen sägs ju vara en tid för lugn, reflektion och mys. Kyss mig där bak, säger jag. Det finns väl ingen tidpunkt på året som är så stressig som just denna, då allt ska komprimeras och hinnas med på alldeles för kort tid – vilket i sin tur innebär att en ligger i fosterställning med akut kärlkramp när det väl är dags att tindra som en jävla skärgårdsfyr med ögonen.

Nej, gott folk. Jag bojkottar hellre julen. Ställer mig vid sidan om och gör som jag behagar, av lust och inte av tvång. Detta är ingen dom över andra eller något sätt att kokettera över en företeelse som de facto betyder något för väldigt många människor. Det fria valet existerar och jag väljer att hedra det på mitt sätt.

Emellertid. Det här med julmusik är ju svårt att komma undan helt. Vilket en kanske inte behöver göra heller, fullt ut. För det finns ju en hel del bidrag till denna bjällerklangsmuntra säsongsgenre som faktiskt har sina poänger. Som funkar som berikande underhållning, även om en får eksem i knävecken av själva tanken på ett firande av traditionellt snitt.

Jag har samlat några av dessa stycken här. Några låtar som tar ett annorlunda grepp om (julgrans)kulorna och som glänser över sjö och strand likt ett blitzkrieg.

Det är min traditionsenliga gåva till er som väljer att på ett eller annat sätt följa detta forum. En liten spellista som går att doppa näsan i här för Spotifyvänner eller via spelaren här nere för Wimpkunderna.

Ful jul? You got it.

Ibland kan några månader kännas som ett ögonblick. Som avståndet mellan i dag och den 19 september, exakt 84 dagar visar det sig, vilket ändå verkar som i går.

Det var i alla fall då jag senast hade den äran att premiärvisa ett klipp med ett visst Örebrogäng. Då var det ”The chairman” som var aktuell, nu heter bidraget ”Prophet”, ett stycke som även kommer att finnas med på trions kommande platta ”Universe” som väntas nå butikerna runt löning i januari 2014.

Nog svamlat om detta. Bättre att slå ett öga på just nämnda lilla stycke. Med en hälsning om att det här säkert inte är sista gången Truckfighters nämns i detta forum.

Vissa rekord är självklart bisarrare än andra. Om det så må handla om den största stortån, världens längsta tunga eller den starkaste vaginan (helt sant!) i världen – det finns udda bedrifter som kan uppmärksammas på de mest skiftande sätt.

Nu kan Metallica räkna in sig i den klubben, genom att ha blivit det första bandet i världshistorien som har spelat på sju kontinenter på ett och samma år.

Gruppen anordnade nämligen ett gig av det mer kylslagna slaget i söndags, då man stämde upp förstärkarna på Carlini Argentine-basen på Antarktis (på vardagssvenska kanske mer känt som Sydpolen). Kvartetten lirade då tio låtar inför vinnare i en tävling organiserad av ett väldigt stort läskföretag och forskare i vad som har beskrivits som den mest udda konserten i karriären.

Skulle ett sådant unikt tillfälle passera obemärkt förbi? Tror nog inte det. Självklart sågs det till att Sthlm Fields-dragplåstrets gig – från ”Creeping death”, via ”Blackened” och fram till ”Seek & destroy” – filmades för att kunna delas med världen. Och det är precis vad som går att bekanta sig närmare med nedan.

Aningen behagligare förutsättningar då kvartetten spelar i Stockholm den 30 maj? Det räknar jag iskallt med.