Den gångna helgen firades skivkramarnas egna nationaldag – även kallad Record Store Day – världen över på ett eller annat sätt. Vi svenskar får emellertid vila på lagrarna tills det kommande veckoslutet, måhända för att lönen ska hinna trilla in på kontot, men bara för den skull är vi inte helt lottlösa.
För att högtidlighålla denna årliga begivenhet släppte Machine Head nämligen en limiterad tiotummare som får agera aptitretare inför sommarsläppet ”Killers and kings”, som lär nå publiken strax före Sverigebesöket i Göteborg den 22 augusti. Med andra ord: här går det att lyssna på titelspåret från bandets stundande Nuclear Blast-debut, samt Ignite-tolkningarna ”Our darkest days”/”Bleeding”.
Ett fullkomligt rimligt sätt att zona ut på jobbet, så här när det börjar vankas hemgång.
Story: Fallet Jesus finns att ladda ner gratis i pdf-format för alla Pluskunder. Gör det.
Som återvändande läsare säkert redan vet: Jag gör ju egentligen inte det här på riktigt. Om man då med ”på riktigt” menar att jag bara försörjer mig på att skriva mer eller mindre stolliga saker om hårdrock och liknande.
För fortfarande, snart tolv år efter att jag hastigt och lustigt fick ta över mangelbevakningen för Aftonbladet, så är det en sidobusiness. Något som görs på ledig tid (för det mesta) eller på konkret arbetstid (i undantagsfall). Det är verkligheten en får förhålla sig till och agera utefter.
Jag brukar hålla ganska vattentäta skott mellan rollerna. Inte gnöla så mycket om metal vid nyhetsdesken, eller för den delen promota min allmänjournalistiska verksamhet i detta forum.
Men där det finns regler finns det ju även undantag. Och det här är ett av detta.
Med Aftonbladet i går följde nämligen ett av mina skötebarn, en 16-sidors Storybilaga om Jesus. Så långt inga konstigheter, med tanke på den stundande högtiden lär ni få ett och annat ord på temat, men i nyss nämnda produkt tog vi ett lite annorlunda grepp på historien om Jeshua Ben Josefs sista vecka i livet. Nämligen att presentera berättelsen om profeten som kallade sig Guds son i realtid, så som om vi hade bevakat händelseförloppet dag för dag. Måhända respektlöst inför huvudpersonens eventuellt gudomliga koppling, men det är en diskussion jag är beredd att ta.
För visst fan, om styrkeuttrycket nu tillåts, blev det bra. Mest beroende av överstyva insatser från skribenten Jon Forsling, redigeraren Katarina Norrgrann samt Martin Wåhlstedt och Gunnar Hellsing som bidrog med viktigt material. Det är sådana genier som gör tidningsmakeriet till ett rent nöje, yrkesmänniskor och proffs som kan förvandla en diffus idé till en briljant realitet.
Och vad detta har med metal och hårdrock att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. För det finns nog få personer som såväl direkt som indirekt har påverkat hårdrocksvärlden som just Messias himself. Speciellt om man tar ett lite lösare grepp runt historien och även involverar den kristna läran i stort. Vare sig det handlar om hänryckta lovsånger från exempelvis Stryper eller kikarsiktestyrd blasfemi à la Deicide är Jesus alltid med. Antingen som upphöjd förebild eller som måltavla för attackerna. Likt en förenande länk mellan Horde och Impaled Nazarene, om så tillåts.
Såsom varande sekulär svensk vet jag ju vilket ben jag väljer. För mig personligen är stolligheterna i Bibeln lika verklighetsgrundade som Stålmannen eller Fantomen. Därmed inte sagt att andra får tycka vad de vill. Anser man att tusenåriga sägner och läror är en korrekt doktrin även i dag – efter alla intellektuella, vetenskapliga och tekniska framsteg som mänskligheten har gjort – så är det ju självklart helt okej. Så länge motsatsen också bemöts med respekt.
Med detta sagt finns det väl inte så mycket mer att göra än att logga ut inför påsken. Inom kort går planet ner till Berlin för traditionsenligt äggande firande utan fjädrar och häxor. Driva runt lite, kanske få mig lite spaß i Kreutzberg och rensa skivbackarna på obligatoriska Core Tex Records. Samt ladda batterierna inför produktionen av årets nummer av Aftonbladet Hårdrock, som kör igång på allvar på tisdag.
Mer om detta lär komma senare. För stunden varande kan ni plana ut inför helgen med några veckoaktuella metalstycken, som tar det där med Jesus på inte så jättestort allvar. Och så var det med det.
Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner
METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.
Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.
Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.
Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.
Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.
Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.
Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.
Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.
Generösa herrar som undviker att krångla till det för mycket.
Många var vi som blev lite extra till oss i trasorna när debutskivan ”Worse than dead” trillade ner i knät för lite mer än ett år sedan. Och det med all rätta, dessutom. För nog att namnen Tony Foresta och Landphil Hall (båda mest kända för Municipal Waste) och Ryan Parris (ex-Darkest Hour) kunde trigga intresset, men det var snarare musiken på förstlingsverket som gav upphov till det mest entusiastiska ovationerna.
För nytillkomna lyssnare och läsare: Vi pratar om crossover. Den där energiska bastarden mellan thrash metal och hardcore som hade sin stora hayday i mitten av 1980-talet och fördes fram till allmänheten av bland andra B’last, Crumbsuckers, Leeway och starkt Nuclear Assault/Anthrax-kopplade SOD.
Och håll i hatten – för här går det undan. Alldeles superfärska utgåvan ”Spoiled identity ep” må stoltsera med hela 13 nya låtar, men blixtrar förbi på fem raska minuter. Ja, det är ju inte direkt Dream Theater-prog som har lämnat Richmond, Virginia, den här gången heller. Minst sagt. I stället känns DRI:s väldigt oborstade och osnygga debutskiva ”Dirty rotten lp” som en tänkbar referenspunk(t). Det är kortfattat, moshvänligt och galet fokuserat. Utan krusiduller eller omständligheter.
Du lyssnar nedan. Snabbt som attan. Och drar sen över till bandets Bandcampskiva och laddar ner resultatet mot en valfri peng. Generösa tilltag likt dessa måste bara stödjas.
Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.
Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.
I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.
Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.
Gruppen som tog sitt namn från Assücks sista album är här igen. Jubla och dyrka. Foto: Josh Sisk
Det finns så klart många anledningar att vara lite extra exhalterad över ett nytt death metal-släpp. Det kan ju dölja sig en fräck debutant där bakom (tänk Vampire eller snart aktuella Miasmal) eller så är det en veteranakt i stil med Massacre som ämnar visa upp aktuell dagsform med sitt första album sedan världen gick runt med en kollektiv ”Macarena”-psykos.
Någonstans däremellan hittar vi Baltimores egna fartfantomer Misery Index. Med en karriär som går att spåra till 2001 hamnar ensemblen någonstans i mitten; vare sig purfärskt eller sedan länge inarbetad i publikens medvetanden. Utan snarare fortfarande på väg mot karriärens största toppar.
Om dessa kommer i och med kommande femtegiven ”The killing gods” är naturligtvis för tidigt att uttala sig om, men det finns faktorer som talar för det. Inte bara för att utgåvan innebär att gruppen har bytt bolagshemvist från Relapse till Season Of Mist – om nu presenterade aptitretaren ”Conjuring the cull” får vara vägledande har kvartetten något väldigt brutaltrevligt på gång.
Runt den 23 maj får vi facit. Och förväntningarna är ju inte direkt låga, så att säga.
Så här mår phlitige Phil efter att ha lyssnat på Akani.
I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.
Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.
I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.
Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.
Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.
Pepper verkar extra peppad över att släppa nytt material till publiken.
Det gäller ju att skynda långsamt mellan varven. Inte direkt slita ut sig, utan presentera sig när andan faller på.
Ett behagligt förfarande, så klart. Och en strategi som tycks passa NOLA-kungarna likt en konsultförordad handlingsplan.
Därför – i runda slängar ett och ett halvt år efter första installationen i en aviserad ep-kvartett är det dags för del två. Fullkomligt logiskt döpta ”Down IV – Part II” är tänkt att nå allmän konsumtion i mitten av maj via Roadrunner och avviker inte så mycket från gruppens redan uppslagna linje. Det färska materialet – som har spelats in i frontmannen Phil Anselmos hemstudio Nosferatu’s Lair tillsammans med Michael Thompson – är rumlande riffigt med ett groove som känns igen. Lyssna bara på försmaken ”We knew him well” här nedan, och pricka in den 13 maj i almanackan.
Med samma utgivningstakt lär vi ju få vänta till årsskiftet 2015/2016 på tredjeskivan.
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.
I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.
En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.
Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.
Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.
I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:
– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.
Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.
Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.
För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.
Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.
