Efter en rad bokningar som pendlat mellan ”jaha” (Stratovarius), ”jodå” (Slayer), ”jomenvisst” (Behemoth) och ”javarförinte” (Fates Warning) är det slutligen dags att klämma till med ett ”äntligen” över en SRF-värvning.

Klart i dag är nämligen att Atlanta-kvartetten, ansvariga för förra årets starkaste album i form av ”Crack the skye”, gör sin debut på rockfesten i Blekinge. Och bara det är ju värt att fira och småhoppa lite över.

Senast gruppen uppträdde i Sverige var i ett obarmhärtligt störtregn på Sonisphere-festivalen i Hultsfred i somras. Vilket bara gör att jag kan önska mig två saker inför spelningen i Norje i juni:

1. Uppehåll.

2. En generöst tilltagen speltid, så att upplägget med att framföra hela senaste skivan slutligen kan realiseras på svensk mark.

I avdelningen ”föga förvånande, men ändå noterbart” kan vi i dag sortera in beskedet att Mötley Crüe-vokalisten ställer in sitt framträdande på Stockholm Rock Out-festivalen. Orsaken uppges vara schemakrock, vilket väl får ses som en ursäkt. Eller något.

Ersättare för Neil blir gamla rockrävarna i Slaughter, vilka blir ett gott kompliment bredvid den övriga uppställningen. Som bland annat innefattar Jani Lane, Keel, Steelheart och Pretty Boy Floyd. Med flera.

Stockholm Rock Out hålls den 30 april och 1 maj i Gamla Tryckeriet i Alvik. Mer info spanas förslagsvis in här.

Något officiellt besked från festivalen har inte lämnats, men på sin Myspacesida skriver de 30-årsjubilerande punkveteranerna att ett framträdande på West Coast Riot i Göteborg den 17 juni är inbokat.

Det är bra.

Det gillar jag som fan.

Och hoppas att festivalen ser till att knyta till sig Alkaline Trio i år. Det vore sannerligen på tiden.

…ja, inte är det Sweden Rock i alla fall. Som en viss konkurrenttidning påstår i en rubrik i dag.

Dee Snider och hans herrskap syns i stället under Rockweekend i Söderhamn den 9 juli.

Vilket innebär en snar retur för gruppen, som även spelar som avslutningsakt efter Metallsvenskan i Örebro den 8 maj.

Bland övriga bokade band till Rockweekend märks Danger Danger, Over The Rainbow, Deep Purple samt Saxon.

Mer info om evenemanget hittar ni här.

Svensk death metal och vita duken nämns sällan i samma mening. Men nu ges den möjligheten, då färska At The Gates-dokumentären ”Flames of the end” visas i Stockholm och Göteborg.

Och det bästa av allt – det är gratis.

I huvudstaden visas filmen på Bio Rio (Hornstulls Strand 3, t-bana till Hornstull) måndagen den 15 februari klockan 20.00. Hämta din gratisbiljett på Sound Pollution (Stora Nygatan 18, t-bana Gamla Stan). Max två biljetter per person.

I Göteborg är det torsdagen den 18 februari och Biografen Roy (Kungsportsavenyn 45) som gäller. Dörrarna öppnas klockan 20.30. Friplåtarna hämtar du på Bengans (Stigbergstorget 1). Max två biljetter per person.

Hårdrocksfesten på Bananpiren i Göteborg har knutit walesiska Bullet For My Valentine till startfältet. Gruppen, som just nu färdigställer sitt tredje album för release i april, spelade även på Metaltown 2008 och fick då tre glada plus av undertecknad för en övertygande dos popthrash.

Andra färska bokningar till evenemanget, som hålls den 18–19 juni, är tyska Kreator, amerikanska Bleeding Through, nyligen Bandit Rock Awards-prisade Sonic Syndicate samt hemmasönerna i Dream Evil.

Tydligen har de ännu inte hittat in på Aftonbladets hemsida. Så då tar vi och kör dem här i stället, i ärliga råtextsversioner.

Mosh!

+++

Hatebreed

Arenan, Stockholm.

Bäst: Avrundande ”Destroy everything” skulle kunna blåsa bort Södra Hammarbyhamnen från kartan.

Sämst: ”Doomsayer” sladdar rakt in i en bastyngd ljudvall.

Mycket handlar om de stunder då energin blir övermäktig. 

Som då en bandanaekiperad Jamey Jasta initiererar spelningens första circlepit i och med ”Proven”. Som när ”This is now” får en rungande respons eller som då min gode vän Trebarnspappan överger den valda sidopositionen till höger om scenen och kastar sig in i havet av sprattlande armar och ben. Vilket ändå händer två gånger.

Det är sådana stunder Hatebreeds kärnfulla balansgång mellan vältatuerad hardcore och Viagraerigerad metal upphör att vara underhållning och mer närmar sig en öppen arena där alla är välkomna att delta.

Iklädd en mycket passande kvintettkostym går Connecticutgruppen också verkligen in för att dess 45 stramt hållna minuter ska vara en parad av sådana ögonblick. Vilket den lyckas med på ett förtjänstfullt sätt. Med tanke på uppvärmningsstatusen är repertoaren tämligen publikfriande, med de mest berömda styckena från ensemblens fyra senaste album som stomme i ett set som mer riktar sig till de breda lagren än smeker de riktigt inlyssnade medhårs. 

Som positionsupplägg strax före huvudbandet är det så klart helt förväntat och rätt, men gör också att exempelvis världens bästa ”Facing what consumes you” eller ”Divine judgement” får utebli.

Men det innebär också att energin bara drabbar med en styrka som är emotsedd och god nog. Och en smula för sällan överväldigande.

Mattias Kling

+++

Machine Head

Arenan, Fryshuset

Det måhända blygsamma betyget här ovan grundar sig mest på en känsla av mättnad. För efter den treåriga procession som följt på senaste albumet ”The blackening” har Machine Head varit ett stående inslag i den svenska liverepertoaren, vilket gör att även en utökad föreställning känns rätt reprisartad.

Ändå är det fyra superproffs som kopplar greppet med ”Clenching the fists of dissent”, skickar fram en bastuhet ”The blood, the sweat, the tears” och rusar skiten ur ”Aesthetics of hate”. Men förnimmelsen av exklusivitet är svårfångad och därmed sänks också helhetsintrycket ett snäpp.

Mattias Kling

++

Rob Zombie

Hellbilly deluxe 2

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Att Robban fixar uppföljarbiffen blev tydligt redan med förra årets ”Halloween 2”, en brutal utdikning av Michael Myers förvrängda sinne. Lika inträngande blir det emellertid inte när 45-åringen vidareutvecklar sin egen solodebut från 1998. För även om ”Hellbilly deluxe 2” är morskare än den alltför välryktade ”Educated horses” har den svårt att återanvända originalets industriella mutantblues och leverera den i ny skepnad. Det glimrar till ibland, som i fräcka ”Jesus Frankenstein”, men alltför ofta verkar Zombie mer vara intresserad av ett coolt paket än ett pråligt innehåll. Hellbilly delight, kanske?

Bästa spår: ”Jesus Frankenstein”.

Mattias Kling

+++

Overkill

Ironbound

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Det mest imponerande är inte att veteranerna – försvarliga 29 år efter formationen – ännu har stadigt schvung i avstampet. Utan mest slående med utgåva nummer 15 är att Overkill alltjämt lyckas hålla sin värdighetsthrash så relevant. Detta är speciellt tydligt i öppningskvartetten, där ”The green and black” känns hälften så lång som sina åtta minuter och där Motörhead-rappa ”Bring me the night” är en mustig nackknäckare. Tyvärr räcker inte livligheten albumet igenom. Och även om det inte är något fel på vare sig ”The SRC” eller ”Endless war” så glider dessa mer förbi som lugnande besked än som rejäla skrällar.

Bästa spår: ”The goal is your soul”.

Mattias Kling

Så är det. I god tid till deadline är några rader inne på tidningen och tas hand om en redigerar-Teresa som förhoppningsvis får betygen rätt och allt på den platsen där det ska vara.

Tydligen går recensionerna bara i Stockholmsupplagan av papperstidningen, men jag ska ta och lägga ut dem här i morgon om de inte letar sig ut på det vanliga Aftonbladet.se. Vilket de ändå gör. Förr eller senare.

Nu blir det soffhäng. Guten abend, blogglovers.

Just det, en liten bild också.