Få ordkombinationer i det svenska språket är så obekväma som just ”måndag morgon”.
Oavsett eventuella helgaktiviteter är systemet svårstartat så här i början av arbetsveckan. Lite som en gammal Saab efter vintervilan, med urladdat batteri och trubbiga tändstift.
Räddningen i nöden? Som alltid – ny musik.
Just därför känns det motiverat att kicka igång vecka tolv med att introducera ett alldeles förträffligt band för er. Ett debutantgäng så förträffligt att det har potentital att bli något alldeles extra i framtiden.
Här har ni Caricature. En grupp som har funnits i en eller annan form i nio år men som först nu står redo att presentera fullängdsdebuten ”The sound of one man’s world collapsing”. Något säger mig att det kommer att bli en väldigt hörvärd utgåva, inte minst om man får låta videon ”A long term illness” vara vägledande.
Gillar du Mastodon, Tesseract, Tool, Coheed And Cambria och Periphery? Klart du gör. Då ska du också se till att lägga namnet Caricature på minnet.
Mer info och musik hittar du på kvartettens Bandcampsida. Och precis så kan man ju våldsstarta ännu vecka i det här ekorrhjul man kallar för livet.
Det är inte lätt med låttitlar på norska (eller andra främmande språk heller, för den delen). Men extra WTF blir det ju då inte ens en översättning via ständigt behändiga och ofta förvirrande Google translate gör en det minsta säkrare på vad som egentligen menas.
I original heter Kvelertaks nya låt ”Trepan”, något som kanske låter som en magmedicin men i stället går att översätta till ”trepanera” enligt ovan nämnda nättjänst. Jaha, liksom. Tack. Det rätade ju inte ens ut det mest försiktigt krökta frågetecken.
Efter ytterligare konsultation av Svenska akademiens ordlista (populärt kallad Saol) klarnar bilden emellertid en smula. Där går det att läsa att ordet går att förvandla till någorlunda begriplig svenska precis så här:
Anledningen till denna lilla språklektion så här på fredagkvällen är som sagt den Kvelertak-låt ni kan lyssna på här nedan. Det är andra stycket som släpps från andraskivan ”Meir”, i handeln den 25 mars via Sony, och i sig aningen tuffare än förstasingeln ”Bruane brenn”.
Så, ja. Den borrar nog minsann ett litet hål i skallen på dig.
Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.
Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.
Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.
Harkla ”Mirror”
När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.
Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.
En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.
Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.
Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:
– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.
Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.
Volbeat ”Cape of our hero”
Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.
Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.
Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.
Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med för två och ett halvt år sedan.
Som det brukar heta: Stay tuned.
Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”
Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.
I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.
– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.
***
Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.
Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.
Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.
Förvisso spred jag den här godbiten redan i går, men själva initiativet är så skruvat att det kräver en repris.
Någon stolle, exakt vem denne är känns ganska så irrelevant, har nämligen gett sig i kast med att klippa ihop samtliga signaturläten som Metallica-frontmannen har hävt ur sig på skiva – från ”Kill ’em all” till ”Death magnetic”.
Resultatet kommer knappast att berika ditt liv på något intellektuellt stimulerande sätt. Men fan så roligt är det i alla fall.
Tanken med låten beskrivs bäst av gitarristen Chris Dyck, och dessutom helst i oöversatt skick:
”It began lyrically with some combo ideas about the mayan’s serpent-god beliefs and a strange dream I had about a snake-killing ritual. The serpent originally was representing the deceiver; as the song progressed and the vibe was realized it became our anthem for courage and strength. The chorus features Scott Ruddy from Weirding (killer doomy Vancouver band) on vocals with me. The proggy fast riff is what I like to call a ”ninja riff”… Looks hard, easy to play. Kenny’s solo here is mental and I love how Hannay and Boon shift the timing on the last 2 repetitions of the solo riff to a swinging old 3/4 beat. The outro has Kenny laying down some sweet Dave Gilmour. We all dig Pink Floyd … Gilmour is the man.”
Låten, provlyssna i spelaren strax söderöver, är hämtad från bandets kommande skiva ”Heart of the oak”. Denna progressivt riviga utgåva är väl värd att spana in för dem som gillar exempelvis Mastodon eller tidiga Baroness och släpps lös av Season Of Mist den 12 april.
för två och ett halvt år sedan.
