Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Först blev de åtta, sen sju, och nu … oklart.

Att påstå att de senaste åren har varit speciellt behagliga för maskgänget från Iowa vore en direkt lögn. Snarare en jävla soppa som tycks pågå in absurdum. För inte nog med att basisten Paul Gray (#2) avled efter en överdos av morfin och fentanyl den 24 maj 2010, i december förra året meddelade gruppen att Joey Jordison inte längre var med i leken.

I och med detta är två av gruppens mer profilstarka kompositörer inte längre med när den i slutet av oktober släpper comebackalstret ”.5: The Gray chapter”, sin första studioutgåva på sex år. En kreativt jobbig situation, naturligtvis. Som inte direkt gjordes mindre turbulent då gitarristen Jim Root (#4) beordrades att stanna hemma från en Stone Sour-turné för att i stället värka fram färska riff till den snart aktuella Slipknot-skivan, vilket lär ha renderat rätt dålig stämning i truppen.

I vilket fall som helst, inget skulle vara som vanligt om det inte stormade lite runt gänget. Det är snarare sånt som har gjort att den har stått sig stark när flertalet andra akter från nu metal-explosionen under det sena 1990-talet har blivit mer eller mindre ointressanta (Korn, Papa Roach) eller helt enkelt komplett irrelevanta (Limp Bizkit).

Därför har jag ändå förväntningar på att album nummer fem – osläppta ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” (1996) oräknad – likväl blir något intressant. Vilket på olika sätt bekräftas av de två stycken som redan har offentliggjorts här i förhand. Speciellt lovande känns första smakprovet ”The negative one” – en illa dold lavett till Jordison – medan ”The devin in I” fortsätter med de soundförväxlingar som har uppstått mellan Slipknot och just Stone Sour på främst ”All hope is gone” (2008).

Därmed går det att stryka några spekulationer ur protokollet. Vi vet nu NÄR plattan kommer att släppas, VAD den heter och har fått två exempel på HUR den kommer att låta. Därmed återstår väl främst ett gissningsämne; nämligen VILKA som ingår i 2014-upplagan av truppen.

När det gäller takthållar pekar mer och mer mot att vi numera hittar Jay Weinberg (tidigare i Madball och Against Me! och son till tidigare E Street Band-trummisen Max Weinberg), medan baspositionen är mer oklar, speciellt då livemedlemmen Donnie Steeles tjänster enligt rykten inte längre tycks vara använda. Vem som lirar de djupa tonerna på plattan kan därför naturligtvis diskuteras, även om det kan tyckas rimligt att Jim Root eller Mick Thompson (#7) har tagit sig an den uppgiften i studion.

Jag antar att röken kring detta kommer skingras tämligen snart. Och så länge går det ju bra att träta över alla rimliga och orimliga eventualiteter – eller att bara lyssna på ”The negative one” och ”The devil in I” här nedanför.

Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:

Och så var det med det.

På återseende runt den 18 augusti.

Judas Priest
Redeemer of souls
Columbia/Sony

METAL I titellåten sjunger Rob Halford att ingenting kan hålla honom tillbaka. Just därför är det märkligt att det är precis så det låter. För är det något som utmärker det 17:e albumet är det en märklig återhållsamhet, som om gruppen medvetet lägger band på sig själv och hellre lurar i vassen än går till attack. Likt en slags motreaktion omfångsrika konceptverket ”Nostradamus” (2008) ska ”Redeemer of souls” säkert ses som en återgång till Judas Priests legendarbyggande kärnvärden. För visst finns de alla här, från den blankpolerade ”Painkiller”-metallen via ”Point of entrys” cabrioletrock till 1970-talets ballader. Det låter genomgående okej och tjänstemannamässigt. Knappast präglat av sprudlande iver eller glöd, utan snarare ett rutinerat metalhantverk fyllt av låtar som ofta är bra men aldrig fantastiska. Det räcker inte längre än så här.

Bästa spår: ”Battle cry”.

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Redeemer of souls” på Spotify.

Tänk – ännu en månad till ända. Låt vara för att det har varit en säsongstypiskt turbulent sådan – det känns som att det bara var i går som jag lämnade min Meshuggah-recension till nöjesredigerarna (strax efter midnatt den 1 juni) och började fundera över recensionplanerna för då strax stundande Sweden Rock. Men nog har det snurrat på. Förutom en traditionell tyckarrunda nere i Blekinge – med största sannolikhet den sista jag besöker i rollen som betald recensent – har jag även hunnit se ZZ Top på Gröna Lund, Slayers rakt igenom omtumlande fantastiska klubbgig på KB i Malmö samt lyckats plana ut månaden tillsammans med bland andra Iron Maiden, Anthrax, Bad Religion, Bombus och Clutch på ett bedrövelseregnigt Bråvalla. För att nämna något som har upptagit uppmärksamheten sedan sist. Så, tacka fan för att juni har gått undan. Så som det brukar vara. Men nu ämnar jag knyta ihop påsen om detta. Med att bjuda på en genomgång av något av det tuffaste och mest hörvärda som har släppts under den gångna perioden. Vilket ju i och för sig inte har varit fy skam. Judas Priest har fortsatt att trissa upp intresset inför sitt kommande albumsläpp ”Redeemer of souls” med ännu ett färskt spår, världens bästa Mastodon presenterat ännu ett praktverk via ”Once more ’round the sun”, Ice-T:s Body Count bjussat på ännu en stadig laddning machokorkad actionmosh, medan såväl Rise Against som The Gaslight Anthem och In Flames serverat försmaker på sådant som komma ska. Och så får det väl vara med det. Bara att klicka och lyssna och förhoppningsvis hitta något som faller i smaken. Mycket nöje. Fotnot: Spotifyanvändare kan i stället ta del av utvalet precis och exakt här.

Kåt in a mosh?

Well, not quite. Inte ens när Anthrax som redan andra nummer kör paradspåret från närmast helgonförklarade ”Among the living” blir det mycket kycklingdans än den som Scott Ian med stor ansträning ägnar sig åt på scen.

Trots de glesa leden – även inom det avhägnade området längst fram är det gott om bröstutrymme – är humöret gott i veterangänget. Bakom ett par bisarra skidglasögon tycks Joey Belladonna ha den roligaste kvällen i veckan och Frank Bello riktar basen mot himlen och spelar på sedvanligt übercoolt New York-sätt.

Den i sammanhanget klena uppslutningen blottlägger också problemet med dagsupplagan av gruppen. Vi som bryr oss är främst sådana som har hängt med sedan dess glansfyllda 1980-tal. Vi som klädde oss i helt orimliga shorts, kramade en skateboard och tyckte att ”NOT” var engelskans tuffaste ord som gick att skriva i versaler och raka in i håret på bröstet (nytillkomna metalfans torde härmed bildgoogla för att resonemanget ska gå ihop). Det är vi som står lite på avstånd och egentligen kanske mest väntar på att Iron Maiden ska spela. Vi som kanske inte är så alerta, men ändå artigt närvarande. Vi är ju trots allt där.

Och vi får ett ganska så nostalgifyllt set. Förutom ”In the end” och ”Fight ’em ’till you can’t” från tre år gamla ”Worship music” är det arkivrotande som gäller – via ”Deathrider”, ”Got the time”, ”Madhouse” och ”I am the law”. En moshvänlig parad som mynnar ut i en ganska så härlig ”N.F.L. (Efilnikufesin)”.

Nice fucking life?

Kanske inte riktigt. Men ganska så underhållande ändå.

– Tjanna Braavallah! You are amazing today.

Matt Heafy är uppenbart glad över uppslutningen så här då premiärdagen fortfarande står i uppskjutsläge.

Vilket så klart är helt i sin ordning.

Det är tjockt med folk trots den tidiga timmen. De tycks genuint glada över att få gå bananas till ”Watch the world burn”, ”We are the fire” och de andra låtarna.

Själv har jag svårt att förhålla mig till Floridabandet med något annat än ett avmätt pysande. Visst, deras lightthrash har sina poänger när det kommer till Heafys och Corey Beauliueus riffattack, precis och traditionstrogen, men lika svårt är det att bli berörd på allvar.

Nog har vi trevligt ihop. Jag, bandet och kanske 15 000 andra. Men för min del stannar det där.

Även i en så pass omtumlande karriär som Motörheads framstår det senaste året som extra strapatsrikt.

Det har mest handlat om Lemmy Kilmisters hälsoproblem – som tvingade trion att ställa in såväl ett framträdande på Metaltown för ungefär ett år sedan som ett headlinegig i Linköping den 12 december – och inte så jättemycket om senaste albumet ”Aftershock”.

Fullkomligt naturligt, så klart. Med tanke på den ledande motörskallens livsstil de senaste 45 åren torde det inte krävas något snille att räkna ut att han skulle stöta på patrull förr eller senare. Inte ens den tuffaste av maskiner tuffar på för evigt utan att servas och vid en ålder som snart uppnår 70 känns det som att Lemmy har festat på lånad tid i flera decennier vid det här laget.

Emellertid. Nu tyder det mesta på att frontmannen har repat sig från de värsta krämporna. Sedan april i år har powertrion bland annat spelat på den haussade Coachellafestivalen i USA och så sent som i går inleddes bandets Europasväng i Milano i Italien.

För att fira denna avspark har Motörhead dessutom sammanställt en video till ”Aftershock”-spåret ”Lost woman blues” – ett promotionklipp jag i dag exklusivt kan premiärvisa här i Sverige. Eventuella detaljer är därför ganska så underordnade, men jag kan ändå upplysa om att filmsnutten är förevigad på klassiska The Warfield i San Francisco den 18 april i år och fångar bandet där det trivs väldigt bra – på scenen.

Slutsvamlat från min sida nu, alltså. För nu är det filmtajm, mina damer och herrar.