Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.
Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.
En traditionell hack-o’-lantern-rotsak.
Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.
Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.
För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.
Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.
Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.
Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.
Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.
En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.
Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.
Nedanstående topplista hittar ni i dag i Aftonbladet. Som vanligt, när det gäller dylikt rankande, inte alltför lätt att sätta ihop. För det är svårt att värdera och väga upplevelser mot varandra. Speciellt när det gäller så upplevelseintensiva saker som just konserter.
Men, chefen beställde. Och chefen fick det han bad om. Det här, som vi kanske kan kalla…
…KLINGS LIVEHÖJDARE 2010:
1. Watain
(Sweden Rock, Norje, 12 juni)
Förbannat snyggt iscensatt ondska utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter. 50 minuter eget material, ett set med Bathory-tolkningar, brinnande treuddar och helvetsvända kors – en formidabel finsmakarhappening samtidigt som svennehårdrockarna trängdes på WASP.
2. Bad Religion
(Vega, Köpenhamn, 24 juli)
Kvällen före i Malmö var bra nog. Men den verkliga urladdningen kom inför 1 400 danskar några våningar över Istedgade. Just där och då blev 30-årskalaset äntligen så kul som förväntat.
3. Deftones
(Getaway Rock, Gävle, 8 juli)
Inte bara för att Chino Moreno återigen rörde sig som en ung man eller för att Max Cavalera gjorde ett oväntat gästspel i ”Headup”. Utan främst för att gruppen har lyckats resa sig ur askan och krävt revansch – starkare än på länge.
Övrigt jättekul i liveväg i år, hittills: In Flames (Sticky Fingers, Göteborg, 17 juni), Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 21 april), Opeth (Cirkus, Stockholm, 30 mars), Rammstein (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Danzig (Sweden Rock, Norje, 10 juni), Hatebreed (Arenan, Stockholm, 3o januari), Entombed (Close-Up Båten, Östersjön, 26 februari), Dark Tranquillity (Getaway Rock, Gävle, 8 juli), Bleeding Through (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Mustasch (Kafé 44, Stockholm, 5 juni), Europe (Getaway Rock, Gävle, 10 juni).
Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.
Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.
Men, what the heck. Vi kör väl då?
Publicerad den 11 juni:
+++
The Gaslight Anthem
American slang
Side One Dummy/Bonnier Amigo
ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.
Bästa spår: ”Orphans”.
Publicerad den 18 juni:
++
Ozzy Osbourne
Scream
Epic/Sony
HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.
”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.
Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.
För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är.
De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.
Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum.
Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.
Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.
BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.
VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.
LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).
Publicerade den 25 juni:
++
Danzig
Dethred sabaoth
AFM/Sound Pollution
METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.
Bästa spår: ”Deth red moon”.
ÅTERBLICKEN: MEGADETH
Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.
Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?
Som exempelvis ”Rust in peace”.
NÄR? 24 september, 1990.
VAR? Kalifornien, USA.
VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.
Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition.
Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.
Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén.
Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.
Hittade den här lilla rackaren i en av mapparna på skrivbordet och insåg att jag aldrig slängde upp den när skivan var aktuell för ett par månader sedan.
Och det är ju dumt. Om jag nu ska ”jobba” utan ersättning så får jag ju i alla fall se till att skiten publiceras på ett eller annat sätt.
Så, under devisen ”bättre sent än aldrig”, här följer min högst subjektiva redogörelse över Dommins debutalbum (släppt den 3 februari).
**
Dommin
Love is gone
Roadrunner/Warner/ADA
GOTHMETAL Att namngivande Kristofer Dommin kan sin topplistesneglande mörkermetal är mer ett konstaterande än kritik som sådan.
Med en ganska trygg position mellan Type O Negatives blodiga läppar, Danzigs diaboliska polisonger och Depeche Modes arenaskrev är debutmässan också ett album som plockar många russin till kaksmeten.
Resultatet är därmed långt ifrån oävet, men då dramatiken också hålls på en relativt tillbakahållen nivå är det få inslag som får nackhåren att resa sig på allvar.
Och dessutom är det ledsamt att gruppens ovanligt lyckade tolkning av Cutting Crews ”(I just) died in your arms tonight” bara finns med på lyxutgåvan.
Gå bara in här. Sätt på en kanna te. Rosta några mackor. Plocka fram pennan och ringa in det du vill se. Sucka lite över krockarna. Fundera över om DAD går före High On Fire klockan tre på fredageftermiddagen (vilket de så klart inte gör). Eller om ett retroladdat WASP smäller högre än ett Bathory-hyllande Watain senare samma kväll. Ett val som ändå är en smula svårare. Treat eller Nazareth på torsdagen? Är det värt att lämna Death Angels gig efter en halvtimme för att spana in Ratt? Opeth eller Saga? Danzig eller The Quireboys akustiska framträdande?
Ja, ni ser. Spelschemat kräver en hel del analys för att gå ihop.
Kom ihåg – god planering är bra planering. Även när det gäller en festivalhelg.
