Diverse artister
This is your life – A tribute to Ronnie James Dio
Rhino/Warner

HÅRDROCK Å ena sidan: Anthrax lägger i komfortväxeln i ”Neon knights”, Glenn Hughes kvider sig plågat igenom ”Catch the rainbow” och Killswitch Engage och Adrenaline Mob gräver i arkiven efter bidrag. Samtidigt: Halestorm hittar helt rätt groove i ”Straight through the heart” och Doros ”Egypt (The chains are on)” är läckert tung. När hårdrockseliten stämmer upp i unison hyllningskör till en av scenens största röster blir resultatet inte så brokigt som väntat. Faktiskt är vördnaden inför låtarna så stor att inte ens skojfriska Tenacious D vågar närma sig materialet med större respektlöshet än att slänga in ett blockflöjtsolo i ”The last in line”. Riktigt spännande blir det därför först när Metallica upprepar Mercyful Fate-knepet från ”Garage, inc” och susar förbi kollegorna i nio intensiva Rainbow-minuter. Jag förutsätter att Dio nickar gillande från sin metalhimmel över det.

Bästa spår: ”Ronnie rising medley”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Att hävda att Los Angeles-snubbarna är ett bra snusksleazeband är som att berömma någon för att hen är den mest empatiske nazisten; konkurrensen är ju inte direkt överstyv. Tredjealbumet ställer detta på sin spets. För även om jag var den förste att erkänna fullängddebuten ”Feel the steels” kvaliteter då den släpptes för fem år sen, lika irriterad är jag nu över gruppens fortsatta utveckling. Det känns liksom att den, närmast tvångsmässigt, måste höja snuskribban för varje utgåva. Gå längre, jönsa mer, hitta fler logementsskämt att dra ju längre tiden går. Jag skrattade i början, nu vill jag bara skjuta mig i munnen. För inte ens musiken på ”All you can eat” är något att bli speciellt upphetsad över. Och så var det med det.

För ganska så exakt en månad sedan såg jag Dorothee Pesch ombord på en Wacken-anknuten kryssning. En ganska så speciell konsert, där utrymmet framför scenen var en övertäckt swimmingpool och publiken stod upptryckt längs dess kanter.

Det var ett ganska så underligt upplägg. Och ett annorlunda gig där Uli Jon Roth gjorde den forna Warlock-amasonen sällskap under bland andra ”Für immer”. Mest minnesvärd på grund av sin oortodoxa inramning än för prestationen i sig. Ungefär lika vrickad som trummisen Johnny Dees druckna karaokeinsatser framåt natten. (Han sjöng Kiss ”I was made for lovin’ you” på något inlevelsefullt och tonmässigt ickekorrekt sätt).

Nu då? Jo, Doro på scen igen. På festivalens största schabrak, i närmast nukelärt brännande eftermiddagssol.

Åsikter därom? Det kommer i tidningen i morgon. Läs dessa då. Nu – ovan nämnda ”Für immer”. Utan Roth-förstärkning denna gång.

Det är klart att Sweden Rock kan pricka av ännu ett succéår. Så som man kan göra då det redan i dag står klart att festivalen är slutsåld, när det gäller samtliga biljettkategorier.

Knappast förvånande så klart. Snarare ännu en fjäder i hatten för framgångsmaskinen i Blekinge, lika grundad på evenemangets trivselrykte som på dess banduppställning. Ett rykte som gör att folk kommer tillbaka år efter år, köper plåtar före några band ens har presenteras och ser fram emot nationaldagshelgen som julafton självt.

Därmed har Sweden Rock blivit något av ett självspelande piano. Ett förhållningssätt som håller för stunden, men som också gör att det inte känns som att ledningen behöver anstränga sig speciellt mycket då några prestigefyllda huvudakter är bokade.

Ja, jag vill ägna den här stunden åt att prata lite om programmet. Det där som fyller dessa fyra dygn med ett decibelförstärkt soundtrack som ömsom kan engagera men som ibland bara pågår i periferin.

Jovisst. Med dragplåster som Kiss, Rush och ett 30-årsfirande Europe är det lätt att göra vågen över bjässebokningarna. Speciellt de förstnämnda kommer troligtvis att välta Norje Boke ner i Pukaviksbukten senare i kväll, något annat vore helt orimligt, men att också få de kanadensiska progikonerna att göra sitt första festivalgig i Europa på mer än 35 år känns väldigt exklusivt.

Men därutöver? Låt mig säga att det är aningen blekt. Inget superspännande som får undertecknad att gå loss in på bara kalsongerna av upphetsning.

Låt mig konkretisera och exemplifiera: När detta skrivs har första bandet på största scenen just äntrat dess golv, finska Sonata Arctica. En grupp som brukar befinna sig på blygsam klubbnivå då de annars besöker Sverige. Vilket även kan sägas om exempelvis The Quireboys (lördag) eller Doro (i morgon). Inga supernamn som kräver sin scenplats och upphöjda ställning, vilket ger en känsla av att mycket av festivalbudgeten gått åt att säkra dess superstjärnor och att övriga akter mer hänger med på ett bananskal. Inte för att de på något sätt är dåliga eller ovärdiga en framlyft position, snarare för att de måhända är aningen svala i sammanhanget.

Missförstå mig nu rätt. En vädjan som troligtvis är förgäves, men likväl nödvändig. För visst finns det programpunkter att se fram emot, även om dessa sker vid sidan av den prestigefyllda Festival Stage. I dag ser jag exempelvis lite extra fram emot The Devin Townsend Project (konserten på Nalen i Stockholm i november förra året var skruvat fantastisk), amerikanska Huntress och ett konsekvent bröstspänt Amon Amarth.

Så visst. Det finns nog med distad förströelse att sysselsätta en dagarna i ända. Kanske även en möjlighet att upptäcka något färskinggäng på Rockklassikerscenen. Jag klagar därför inte, konstaterar mest. Att programmet som helhet inte hör till festivalens starkaste.

VECKANS SKIVOR

F.K.Ü. ”4 – Rise of the mosh mongers” (Napalm/Border)

THRASH METAL Chansen finns att du känner till Freddy Kreuger. Den där lätt rostade snubben som gillar att jaga syndfulla tonåringar i deras drömmar och knäcka fräcka oneliners samtidigt som han förvandlar dem till smörgåspålägg.

Inte nog med att han, vid det här laget, har fått bre ut sig i nio filmer och en kass tv-serie – hans kalsonger har även namngivit Uppsalas mest envisa moshoholics som nu är framme vid fullängdare nummer fyra.

Med rötter som går att spåra ända tillbaka till ett S.O.D.-dyrkande 1987 dröjde det ett decennium innan det blev något drag i brallan på allvar, i och med värvningen av sångaren Larry Lethal (Lawrence Mackrory), och gruppen skivdebuterade under 1900-talets sista år med ”Metal moshing mad”.

Man kan kanske därmed säga att kvartetten – där vi hittar medlemmar som kan skriva upp exempelvis Midas Touch, Darkane, Sportlov, Loch Vostok och Lost Souls på sina respektive cv:n – har skyndat långsamt. Inte direkt bombarderat marknaden med vare sig skivor eller liveframträdanden utan snarare dykt upp närhelst en bångstyrig tonåring behöver sig en sylvass åthutning.

Vilket tydligen är nu, när F.K.Ü. firar kontrakt med hyfsat erkända skivbolaget Napalm genom att släppa sin hittills tuffaste och moshtastiskt kompletta utgåva. Även om tonen mellan varven kan tyckas aningen göteborgskt putslustig via låttitlar som ”Cannibal detox”, ”Scream bloody mosher” och ”A nightmare made thrash” finns det här ändå ett musikaliskt allvar som hindrar gruppen från att bli ett ystert plojprojekt i periferin.

Dags för det stora genombrottet nu? Ja, det kan man ju tycka är på tiden.

Deep Purple ”Now what?!” (Ear/Playground)

ROCK Håll i er – när vi nu kan skriva 2013 i almanackan är det hela 45 år sedan den här avhandlade gruppen bildades i brittiska Hertford. Det vill säga samma år som finansminister Anders Borg föddes, Martin Luther King Jr sköts ihjäl i Memphis och som Mauritius blev medlem i FN.

Det är en svindlande lång tid för en grupp att existera. Även om det, som i det här fallet, blott finns en medlem kvar från formationsdagarna i form av trummisen Ian Paice.

”Now what?!” är Deep Purples nittonde studioalbum. En skiva som är producerad av Bob Ezrin, som i sin tur har jobbat med alla från 30 Seconds To Mars och Deftones till Aerosmith och Alice Cooper. För att nämna några få tungviktare i karriärssammanfattningen. En skiva som i standardutförande består av elva spår som klockan in strax under timmen. Och, kanske viktigast av allt, är en skiva som känns piggare än föregångarna ”Bananas” (2003) och ”Rapture of the deep” (2005).

I skrivande stund är det inte bestämt om jag eller någon annan ska bedöma dess kvaliteter i tidningen på fredag, och inte heller i vilken omfattning detta kommer att ske. Därför håller jag igen på värdeladdade omdömen och låter sådana stanna vid konstaterandet ovan. Samt hälsningen att det är en trevlig överraskning att se hur väl kvintetten leker med sin formel utan att låta vare sig pensionärströtta eller uttråkade.

Mer om detta lär följa. På ett eller annat sätt.

Annat hörvärt i veckan: Deathchain ”Ritual death metal”, HIM ”Tears on tape”, The Ocean ”Pelagial”, Orchid ”The mouths of madness”, Satan ”Life sentence”, Wasted Shells ”The collector”, Rob Zombie ”Venomous rat regeneration vendor”.

VECKANS KONSERT

Doro (Klubben, Stockholm, 25/4)

Ytterligare tidsperspektiv: Den 3 juni fyller amasonen från Düsseldorf 49 år. En tanke som känns som en omöjlighet, speciellt då hon tycks ha åldrats ytterst marginellt sedan genombrottet som frontkvinna i Warlock på 1980-talet.

Men så är det. Och trots att det nu är ett kvarts sekel sedan nämnda grupp lades ned, efter en namnstrid med exmanagern Peter Zimmermann, och bandet som bär hennes namn uppstod så är det alltjämt med nyss nämnda grupp hon förknippas.

Låt så vara. Till dags dato har hon släppt tolv album i eget namn (att jämföra med Warlocks fyra utgåvor på lika många år) och senaste plattan ”Raise your fist” släpptes förra året.

Ja, ni märker att jag inte har så mycket annat att skriva om fröken Dorothee Pesch och hennes musikaliska yttring. Inte för att jag på något sätt finner den ointressant eller orimlig, utan snarare för att den efter ”Triumph and agony” mest har existerat vid sidan av min intressesfär, för att enbart mellan varven göra sig påmind på ett mer uppmärksamhetskrävande sätt.

Som kanske nu på onsdag. För hade jag inte varit på resande fot just då är chansen stor att jag hade sökt mig till Fryshuset i stället. Nåväl, ytterligare en chans ges på Sweden Rock om en och en halv månad, där Doro och hennes band är andra akt ut på största scenen på fredagen.

Övrigt sevärt i veckan: Hardcore Superstar (Vara 27/4), The Hives + Fume (Borlänge 25/4, Gävle 26/4, Uppsala 27/4), Mustasch (Västerås 26/4), John och Tone Norum (Upplands Väsby 27/4), Procession + Abysmal Grief (Stockholm 26/4), The Scams + Junkstars (Stockholm 25/4)

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Sommarmånaderna anses ofta vara rena öken när det gäller skivutgivning. Dels för att vettigt folk (det vill säga sådana som inte är som jag) helst tycks ägna lediga dagar åt att gräva efter ny musik i kvalmiga butiker, dels för att livemarknaden suger ut de flesta slantarna under denna årstid.

Men det ges ändå ut en hel del alster – som i sin tur sedermera offentliggörs även via Spotify.

Och då är jag framme. Ännu en gång. Och slänger in ett aktuellt stycke i min återkommande månadsplaylist.

Denna gång blev det inte mindre än 89 låtar och strax över 6 timmars musik. Med allt från dundermangel med Nile och Grave, via tradmetal med Kobra And The Lotus och Doro till redig rawk signerad Hellyeah och Biohazard/Hells Angels-anknytna Attika 7. Och därtill hela två smyglyssningar från Green Days kommande albumtrippel. Bland mycket annat.

Du hittar den här.

Trevlig rockhelg, vet jag.