En sak är säker, redan så här med ett par månader fram till realiserandet: januari 2013 kommer att bli något alldeles extraordinärt när det gäller skivsläpp.

Här nedan har jag redan upplyst om att Hatebreed den 25 avtäcker sin Nuclear Blast-debut – och nu hälsar världens bästa melodipunkband att det första månaden nästa år är dags att släppa till sextonde studioalbum. Verket är döpt till ”True north” och släpps traditionsenligt av gitarristen Brett Gurewitz skivbolag Epitaph, med distribution i Sverige via Playground.

Så här ser låtlistan ut:

1. True north

2. Past is dead

3. Robin Hood in reverse

4. Land of endless greed

5. Fuck you

6. Dharma and the bomb

7. Hello cruel world

8. Vanity

9. In their hearts is right

10. Crisis time

11. Dept. of false hope

12. Nothing to dismay

13. Popular consensus

14. My head is full of ghosts

15. The island

16.Changing tide

Första singeln från plattan, som släpps i morgon via Itunes men redan nu går att lyssna på i streamat skick i länken nedan, heter ”Fuck you” och känns efter första lyssningen kanske inte som någon av gruppens största stunder. Snarare en habil Bad Religion-låt som inte hade gjort speciellt mycket väsen av sig på exempelvis ”The process of belief”, ”The empire strikes first” eller ”New maps of hell”.

Hur väl den representerar albumet i fråga, som släpps den 22 januari, är så klart för tidigt att sia om. Men personligen hoppas jag på en markant uppryckning efter väldigt ojämna och bitvis småtrötta föregångaren ”The dissent of man” (2010).

Parkway Drive

Atlas

Epitaph/Playground

METALCORE I en genre som ofta sätter ren moshkraft före dynamisk nyfikenhet är Byron Bay-kvintetten närmast sensationell. På fjärdeutgåvan kastar den sig modigt ut i krängande kreativ sjögång, och vare sig storstilade stråkpartier, bitsk Slayer-illvilja eller sorgsna trumpetpustar tycks skicka manskapet över bord. På så sätt är skivan en spännande enhet. Ett album komponerat som just ett sådant, med en tydlig dramaturgisk laddning som följer skiftningarna mellan ebb och flod med nitisk exakthet. Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra.

Bästa spår: ”Atlas”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Neurosis

Honor found in decay

Neurot/Border

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert.

Därvidlag är Oaklandtruppens tionde fullängdare samma typ av intrycksangrepp på sinnena som vi har vant oss vid. Det är harmonistrukturer som sträcker sig bortom det konventionella, själva motsatsen till lättlyssnat, och som i stället fordrar en mottagare som engagerar sig. Öron som uppfattar energin som uppstår när en ödslig säckpipeslinga markerar halvtid ”At the well”, en mage som kan mäkta med kontrasterna i ”My heart for deliverance” eller ett sinne som står pall för den klaustrofobiska stämningen i ”Bleeding the pigs”.

”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet.

Det är i lyssnarens huvud prakten växer fram. I dess mage, i dess hjärta.

Och – inte minst – på dess näthinna.

Bästa spår: ”Casting of the ages”.

http://www.youtube.com/watch?v=5tc19dm8ITE

Ett av höstens mest emotsedda släpp för shortsklädda ynglingar med smak för ringdans och helikopterlekar med armarna: fjärdealbumet från Byron Bays främsta – och enda – bidrag till metalvärlden.

På måndag (den 29 oktober) kan du lägga beslag på Parkway Drives nya skiva ”Atlas” på cd/download/vinyl, men redan nu bjussar skivbolaget Epitaph på gratislyssning i streamad form. En stund väl värd varje investerad krona, med andra ord.

En officiell Aftonbladetrecension underteckad yours truly kommer i alla tänkbara kanaler på fredag – medan bandet i sig avlägger fysiskt besök på blågul mark den 21 november i Stockholm samt dagen efter i Göteborg.

Converge

All we love we leave behind

Epitaph/Playground

HARDCORE/METAL Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.

Bästa spår: ”All we love we leave behind”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Just så kan vi börja denna veckas bloggande och rapporterande.

Genom att förmedla ett besked som är en god nyhet om något. Speciellt för mig, som sedan fler år tillbaka har prytt mitt vänstra ringfinger med gruppens iögonfallande heartskull-symbol.

Sedan torsdag förra veckan har nämligen den bloddrypande alternativpunktrion, med rötter i Chicago, relokaliserat sig till Blasting Room-studion i Fort Collins, Colorado, för att där och tillsammans med Bill Stevenson (Descendents, NOFX, Rise Against med flera) fästa uppföljaren till 2010 års ”This addiction”.

– Om någon för 20 år sedan hade sagt att vi skulle göra en skiva med Bill Stevenson hade jag trott att det var ett skämt, kommenterar frontmannen Matt Skiba alliansen.

Senaste releasen från gruppen var ”Damnasia”, som släpptes förra året. Skivan bestod till större delen av akustiska nyversioner av valda delar ur diskografin samt ett par nya spår. Matt Skiba har även tillsammans med soloprojektet The Sekrets tidigare i år offentliggjort ”Babylon”, medan basisten/sångaren Dan Andriano förra året erbjöd ”Hurricane season” med sitt egna band Dan Andriano In The Emergency Room.

Alkaline Trios åttonde riktiga fullängdare lösgörs via Epitaph under 2013.

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

För några inlägg sedan saglade jag tämligen ohejdat över att detta innovativa Massachusettskollektiv ämnar besöka Stockholm och vattenhålet Strand strax före jul (den hårdaste klapp någon kan önska sig i år).

Nu finns det dessutom fler anledningar att låta snålvattnet flöda fritt – tillkännagivandet av en konsert på Brewhouse i Göteborg den 5 december, samt ett videolevererat smakprov från det i oktober stundande albumet ”All we love we leave behind”.

Promotionklippet till högst utmärkta låten ”Aimless arrow”, som du kan se här nedan, är regisserat av Max Moore och är en historia i sig. Hotfull, suggestiv, stötande – precis rätt bildsättning av Converges genreförnekande hårdmangel. I approve.

Själva fullängdaren, vars cd-upplaga släpps via Epitaph medan Deathwish tar hand om vinylutgåvan, är vanan trogen inspelad av gitarristen Kurt Ballou i hans studio i Salem, Massachusetts, och består av hela 17 nya stycken inklusive bonusspår.

– Vi har verkligen tagit ett stort steg med den här skivan. Materialet innehåller en massa subtila nyanser och vi lyckades verkligen göra dem rättvisa, kommenterar frontmannen Jacob Bannon studioprestationen.

Låtlistan ser ut som följer:

1. Aimless arrow

2. Trespasses

3. Tender abuse

4. Sadness come home

5. Empty on the inside

6. Sparrow’s fall

7. Glacial place

8. No light escapes (bonus)

9. Vicious muse

10. Cens and veils

11. Coral blue

12. Shame in the way

13. On my shield (bonus)

14. Precipice

15. All we love we leave behind

16. Runaway (bonus)

17. Predatory glow

Den 8 oktober beräknas ”All we love we leave behind” finnas tillgänglig för allmän konsumtion.

I många kretsar är beskedet likvärdigt med en oväntad lottovinst. Ja, så sällsynt är det. Och kanske lika emotsett.

Men det är icke desto mindre sant. Nära sex och ett halvt år efter senaste studioalbumet ”Sex, love and rock ’n’ roll” är det i januari nästa år dags för en ny fullängdare från Mike Ness och hans punkrockiga anhang.

Social Distortions blott sjunde studiomacka sedan debuten sedan debuten ”Mommy’s little monster” 1983 har döpts till ”Hard times and nursery rhymes” och släpps den 17 januari via Epitaph (distribution i Sverige via Cosmos Music Group) och föregås av singeln ”Machine gun blues” som ser dagens ljus via iTunes den 8 november.

Skivan är också den första där bandledaren ensam har axlat producentrollen. En position han tydligen har längtat efter att inneha.

– Jag älskar att befinna mig på den sidan av mixerbordet. Genom att jag har haft det övergripande avsvaret har jag kunnat fokusera på alla detaljer i arrangemangen, vare sig det handlar om musikernas prestationer, arrangemang, bakgrundssång… allt, säger Ness i ett pressmeddelande.

Den kompletta låtordningen är som följer:

1. Road zombie

2. California (Hustle and flow)

3. Gimme the sweet and lowdown

4. Diamonds in the rough

5. Machine gun blues

6. Bakersfield

7. Far side of nowhere

8. Alone and forsaken

9. Writing on the wall

10. Cant take it with you

11. Still alive

Efter bara ett album på V2 har Chicagos gladaste gothpunkare valt att ta saken i egna händer.

I samarbete med Epitaph (ägt av Bad Religions gitarrist formidable Brett Gurewitz) står trion därför redo att lansera egna etiketten Hearts & Skulls, som kommer att ansvara för att gruppens musik når allmän konsumtion i framtiden.

– Vi har alltid varit intresserade av att ta kontroll över skivbolagssituationen, men trodde aldrig att det var möjligt. Men tack vare Brett Gurewitz och personalen på Epitaph så är allt löst. Alla vi tre i Alkaline Trio har respekterat Epitaphs musik och arbetsvilja, och därför känner vi oss hedrade att jobba under ett och samma tak, skriver gruppen i en kommentar.

Alkaline Trios uppföljare till ”Agony & irony” (belönad med fyra plus förra året) kommer att släppas nästa år. Så länge rekommenderas godbiten här nedan, med en text som gjord att plocka slogantatueringar ifrån.