Amon Amarth

Surtur rising

Metal Blade/Border

METAL Den dynamiska renovering av soundet som lyfte ”Twilight of the thunder god” till så hisnande höjder fortsätter att ge ett resultat som imponerar. För även om kraftklubben från Tumba ännu är mästare på att göra slagkraftiga utbrott drivna av en laboratorieperfekt avvägning mellan dödstordön och traditionalistmetal är det främst i de mer finkänsliga detaljerna som den når störst slagfärdighet. 

Det märks exempelvis i en subtil ”Dexter”-passning i plattans avrundande monsterclou. I de påträngande refrängmelodier som en supervass ljudbild spränger sig igenom berg eller i den ohämmat ståtliga avrundningen på ”The last stand of Frej”. För det är just där – i avvägningen mellan barbröstat stridslarm och sansat handlag – som Amon Amarth hittar det segervapen som gör att gruppen kan smula sönder konkurrensen. 

Och samtidigt lyckas bevisa att man inte behöver attackera i parti och minut för att gå segrande ur striden.

Bästa spår: ”Doom over a dead man”.

ÅTERBLICKEN: GODFLESH SLÄPPER GENREDEFINIERANDE DEBUTALBUM

Titeln är hämtad från ett slangord för maskingevär. Men det är ingen höghastighetseld som avlossas.

Möt en städpatrull som i stället maler dina öron till köttfärs med dundrande envishet.

VAR? Birmingham, England.

NÄR? November 1989.

VARFÖR? Att påstå att skivan är före sin tid är både korrekt och helt urbota dumfel.

Mer sant är då att duons fullängdsdebut är en skapelse som såg ljuset i en kontext där det stod ut som en illa hopknuten skräppåse på soptippen. Inklämd mellan epokdefinierade verk signerade Bolt Thrower, Napalm Death, Terrorizer och Carcass i utgivningskatalogen hos då så tongivande mangelleverantören Earache placerades Godflesh nämligen i ett sällskap där de inte hörde hemma.

Fjärran från kollegernas banbrytande dödsmangel och virvelvindssnabba attacker är ”Streetcleaner” minst sagt en väldigt udda fågel. Influenser från filmer av Ken Russell och David Lynch, hemstadens deprimerande vardag, Throbbing Grissle, Crass och mycket fult tjack upphör allmän väg redan i de första tonerna på ”Like rats”. Trummaskinen bultar som en asfaltsborr i slow motion, gitarrerna är så nedstämda att tonerna spricker och skaver medan lyssnaren för varje ton skjuts allt närmare en mental kollaps.

Om fyra veckor framför upphovsmännen Justin K Broadrick och Benny Green ”Streetcleaner” i sin fulla prakt på den holländska finsmakarfestivalen Roadburn.

Det låter som rena rama närvaroobligatoriet, inte sant?

+++

Raubtier

Skriet från vildmarken

BD Pop/Universal

INDUSTRIMETAL Avståndet mellan Berlin och Haparanda är inte så stort som man kan tro. Tornedalstrion tar i som om den ämnar jaga mygg med fälthaubits och lyckas lätt få till en god avvägning mellan storslagna refränger och rättfram marchmetal med tydligt morrande dialekt. Den musikaliska Rammstein-fixeringen är ibland lite väl uppenbar, men passar också ovanligt bra som ljudkuliss till glesbygdsromantiken. Speciellt lyckat blir de avsnitt då ursvensk trallpunk bjuder melodibränsle, likt i titelspåret eller ”Polarvargen”, medan pompaförsöket ”En hjältes väg” dessvärre mer påminner om Roger Pontare än om Manowar.

Bästa spår: ”Polarvargen”.

+++

Bad Religion

The dissent of man

Epitaph/Cosmos Music Group

PUNK Protestdriven musik utan en tydlig opponent tenderar ofta att bli lite tandlös. 

Detta är en konsekvens som tydligt gäller 30-årsjubilaren, då den har levererat sina skarpast formulerade pamfletter under de år då hemlandet har styrts av antingen Ronald Reagan eller två generationer Bush, medan dess utgåvor då en demokratisk administration har kontrollerat Vita huset inte riktigt har visat på samma tåga. Och enligt den följdriktigheten är ”The dissent of man” också en något mer ljummen uppföljare till de emfasdrivna diatriberna ”The empire strikes first” och ”New maps of hell”. 

Tempot är överlag mer sansat. Melodikrokarna fastnar inte i lika hög utsträckning direkt under huden och texterna är sällan så intellektuellt utmanande som sig bör.

Detta åsidosatt är Bad Religions femtonde studioalbum ändå en tillfredsställande uppvisning av genialt melodisinne och intelligenta sångkonstruktioner. Och så länge sextetten fortsätter att presentera hjärtvärmande tankegods likt det i ”Only rain”, ”Meeting of the minds” eller ”The resist stance” så blir den aldrig irrelevant, inaktuell eller en doktrin för enbart de redan övertygade.

Även om bettet har varit mer kännbart förr.

Bästa spår: ”Wrong way kids”.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR

”On rich and poor”

Amorphis

Finländarna firar systembolag med ett knippe nyinspelningar av bekantingar från förr. Bland annat denna, väldigt In Flames-ljudande, kamrat anno 1996.

”Coming home”

Spiritual Beggars

En härlig hårdrocksfralla med krispig 70-talsskorpa.

”Black rain”

Soundgarden

Grungeikonerna aviserar sin comeback med ett osläppt spår från ”Badmotorfinger”-sessionerna. Gott så.

”It never ends”

Bring Me The Horizon

Ett av den moderna metalcorescenens mest begåvade band har mer än tokiga frisyrer och halstatueringar. Exempelvis bra låtar. Som det här smakprovet från kommande albumet.

”Högervindar”

Strebers

Kände du att det Sverige du vaknade upp till i måndags är lite kallare och dystrare? Du förstår säkert varför.

Haparandakenneln har offentliggjort första singeln från sitt andra album, en liten sansad sak som heter ”Världsherravälde”, via Aftonbladets finfina nätsida.

I videon, regisserad av hudfantasten Bingo Rimér, ses ”Paradise hotel”-kända Jackie Ferm bli jagad av bandets bitiga medlemmar till tonerna av Rammstein-estetisk industrimetal.

Om detta ger mersmak så kan du i kväll kolla in Raubtier på Klubben i Stockholm, där bandet spelar på radiokanalen Bandits all ages-kväll.

Och sen blir det till att vänta ännu lite till, tills trions nya skiva (mixad av Peter Tägtgren) släpps efter sommaren.

De tre nästan konstigaste händelserna 2009:

1. Martin Carlsson överger Close-Up för Sweden Rock 

Close-Up Magazines vassaste fyllo/journalist pissar tidningen i nyllet för en chefredaktörstjänst på konkurrenten Sweden Rock. Jag applåderar flytten och ger Martin en medalj för mod. Snyggt jobbat, på riktigt. Nu kanske Sweden Rock kommer att gå att läsa i framtiden.

2. Peter Forsbergs fot verkar funka hyfsat

Oväntat. I alla fall har den funkat i ett par matcher då han gjort succé, som vanligt. Men sen pajjar resten av kroppen istället och det blir inte så mycket hockey igen tydligen. Fan. Jag älskar Peter Forsberg och önskar inget hellre än att han får avsluta sin karriär på ett bra sätt.

3. Jag startar en blogg igen

Min medellivslängd på bloggande brukar vara under tre timmar. Jag tror jag slagit det med över en månad nu. Kommer den finnas kvar länge? Inte en jävla aning, jag försöker fortfarande komma på vafan jag bloggar för, men det har väl att göra med att det är roligt att skriva på svenska för en gångs skull (alla mina böcker går ju som bekant i det latinska språket).

Kenth ”Lord K” Philipson. 36 bast. Rockstjärna. Hjälte. Legendar. Äger www.globaldomination.se. Spelar i The Project Hate MCMXCIX och Torture Division. Är lite bättre än alla andra.

Tre människor jag egentligen inte ska gilla, men gör det ändå:

1. Lady Gaga

Eller som hon nu heter: Lady Gaahl Gaahl. Det finns nån sorts äcklig stjärnstatus över denna grymt fula bruden som gör att hon är intressant på nåt sjukt sätt. Sen är det ju ett plus att hon skitit ur sig lite roliga hits också.

2. Leif Edling (Candlemass)

Jag bara skojar. Jag älskar Leffe. Vad fan tro’ru? Snubben har skrivit ”Epicus doomicus metallicus” och är en sjukt trevlig prick. Men jag måste få med han på nån lista så det får bli i form av en trojansk häst, typ.

3. Linda Rosing

Och nu vänder vi på steken, denna subban gillar jag inte alls men hon måste också få komma in på nån lista. Jag skulle i väg på några spelningar för några år sen och då var vi på Arlanda i väntan på att checka in. Linda Rosing springer omkring och låter eftersom hon tydigen tappat bort sin plånbok eller pass. Hursomhelst så ville hon ha uppmärksamhet från allt och alla. Och det roligaste med detta är att när vi kommer hem från gigen vi gjort så är det lite artiklar i dagstidningarna om att Rosing fått ställa in sin medverkan i några tv-program för att hon ”var sjuk”. Sanningen var att hon sket i de uppdragen och drog ut med sina lika vidriga polare till nåt jävla charterland den veckan. 

Kenth ”Lord K” Philipson. 36 bast. Rockstjärna. Hjälte. Legendar. Äger www.globaldomination.se. Spelar i The Project Hate MCMXCIX och Torture Division. Är lite bättre än alla andra.