Ja, tydligen är det så. Via sin officiella hemsida har Orange County-gruppen, som i morgon släpper sin nya skiva ”Nightmare” här i Sverige, låtit hälsa att två besök på blågul mark är planerade till november.
Den 19 i nämnda månad står bandet på KB:s scen i Malmö, medan Arenan i Stockholm får besök dagen efter.
Vilket så klart får mig att utbrista i ett ”äntligen”. För även om gruppen har spelat här tidigare, som uppvärmare till Guns N’ Roses samt Iron Maiden, så har jag länge väntat på en headlineföreställning.
Speciellt då den nu aktuella skivan är en riktig fullträff som väl är värd de fyra entusiastiska plus jag gav den i Aftonbladet i fredags. Klarar de av att upprepa den succén på scen?
Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.
Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.
För femtielfte gången, lite ordkunskap:
Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.
Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.
Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.
Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.
++++
Iron Maiden
The final frontier
EMI
METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”
Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.
Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.
Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas?
Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.
Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken.
Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest.
Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.
BONUS
BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.
VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.
LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.
Tröttnat på ditt gamla exemplar av det numera elva år gamla ”Ed hunter”-spelet? Vill du peppa inför Iron Maidens spelning på Sonisphere i Stockholm i övermorgon samt albumet ”The final frontier” framför datorn?
Då kan du väl utbrista i ett rungande ”hallowed be my name” – och surfa in här.
Som ett led i marknadsföringen av sitt nya album, som släpps den 16 augusti, har Iron Maiden nämligen lanserat ett nytt äventyr i samarbete med Matmi (som även var ansvariga för bandets ”Flight 666”-lir) som garanterat innehåller laserkanoner, rymdskepp – och ett dundrande metalsoundtrack, så klart.
Om jag har provspelat?
Nej, Slayers flipperspel för iPhone räcker bra för mig. Mer avancerade saker ger mig bara huvudvärk och tålamodskollaps.
Den brittiska metalplutonen har i dag avtäckt första smakprovet från kommande albumet ”The final frontier”. Genom att registrera sig på gruppens hemsida får fansen gratis ladda ner ”El dorado”, en komposition som även kommer att ingå i bandets setlista i sommar.
Iron Maidens femtonde studioalbum når världsmarknaden den 16 augusti och innehåller även följande spår: ”Satellite 15… The final frontier”, ”Mother of mercy”, ”Coming home”, ”The alchemist”, ”Isle of Avalon”, ”Starblind”, ”The talisman”, ”The man who would be king” samt ”When the wild wind blows”.
Sextetten spelar även i Sverige på den utsålda Sonisphere-festivalen i Stockholm den 7 augusti.
– Jag tror att fansen kommer att gilla den nya scenproduktionen. Vi har förändrat Eddie en smula så att han är mer galen än någonsin. Han kommer att skrämma skiten ur er alla, kommenterar huvudvisionären Steve Harris de kommande planerna för brittiska Kerrang.
METAL På ett sätt är det synd att jag med förbundna ögon kan plocka tiotalet skivor ur samlingen som låter ganska så mycket som ”My dying day”. För jag gillar verkligen Ruined Souls huvudvisinonär Johnny Johanssons ambition att påminna om Göteborgsscenens dödsthrashiga rötter, då harmoni och aggression hoppade hand i hand över Älvsborgsbron. Men det blir i längden för mycket. För mycket av det jag hittar då handen osökt letar sig åt skivor med At The Gates, Dimension Zero, Dark Tranquillity eller till och med Arise.
METAL Jag lovar. Uppsalaiterna älskar tidiga Iron Maiden. Troligtvis mer än sina flickvänner, mödrar och bankomatkort ihop. Det märks tydligt. Inte bara på de gulligt Steve Harris-minnande basrullningarna, utan även på den dubbla gitarrattacken som är tydlig i exempelvis ”Katana”, ”High roller” eller det instrumentala titelspåret. Inget snack om saken. ”Diamonds” är så gnistrande, om än något oslipad, som ren och skär NWOBHM-dyrkan kan bli då den placeras i händerna på svenska ynglingar. Lätt att älska, men tyvärr också lätt i längden att glömma bort när den där vinylutgåvan av ”Killers” känns mer lockande.
METAL Styr vi då kosan sisådär tjogtalet mil söderut så hamnar vi i Nyköping, men avståndet gör emellertid ingenting åt inriktningen. Även Steelwing omfamnar en brittisk skarv mellan 70- och 80-tal med allt som sig bör. Men om ovan avhandlade kollegers fäbless för Iron Maiden är mest tydlig så lutar denna kvintett sig lika ofta mot Judas Priest. Det är ju förvisso rätt och ger merparten av ”Lord of the wasteland” ett tempo som ofta ligger nära ”Freewheel burning”-hastighet. Men, det må sägas, Riley är ingen Rob Halford och låtsnickrandet släpar en bra bit efter förebildernas.
METAL I den bästa av världar skulle en stabil dos hederlighetsthrash räcka långt. Men för att Umeågruppens tordön ska kännas fräscht krävs att du tvättar öronen rena från eventuella minnen av The Haunted, Hatesphere, Dew-Scented eller någon av de där andra grupperna, som faktiskt gör det här så mycket bättre. För högre utfall på gillandeskalan önskar jag mer självsäkerhet i tilltalet, tuffare gängkörer och mer riv i produktionen.
Nu står det klart att Sveriges mest populära tradmetalkrigare i Hammerfall stiger in i stället för Heaven & Hell (vars strykna turnéplaner för sommaren föregick Ronnie James Dios tragiska bortgång för en dryg vecka sedan). Det innebär att kvintetten gör Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper, Iggy & The Stooges, Slayer och Anthrax sällskap i Stockholm den 7 augusti.
Sentillkomna fans får emellertid också den tråkiga nyheten att evenemanget är slutsålt. Med 45 000 biljetter är Sonisphere därmed Sveriges största musikfestival.
Samtidigt sägs det fortfarande finnas kvar plåtar till tvådagarseventet i finska Pori. Mer info om detta här.
Ända sedan frontmannen Ronnie James Dio insjuknade i magcancer i december förra året har den Black Sabbath-relaterade supergruppens framträdande på Sonisphere i Stockholm den 7 augusti varit i fara.
Och, nu kommer det officiella beskedet. Gruppen, som även består av gitarristen Tony Iommi, basisten Geezer Butler samt trummisen Vinnie Appice, ställer in alla planerade framträdanden i Europa i sommar. Och då självklart även i Sverige.
Enligt ett officiellt uttalande från gruppen, som återges på Blabbermouth.net, så beror detta på att sångaren ännu inte är frisk nog för att turnera.
Vilka som ersätter Heaven & Hell på det Iron Maiden-krönta evenemanget har ännu inte avslöjats.
METAL Ur tragikens aska reser sig Deftones likt fågel Fenix. Medan basisten Chi Cheng alltjämt betalar hyran i komaland efter en trafikolycka har hans bandkamrater omgrupperat styrkorna – och löst ut sitt starkaste album på länge. Med tanke på förutsättningarna är ”Diamond eyes” därför en skiva som präglas av en önskan att renodla och bevara, men också av en paradoxal längtan av att avtäcka något nytt. Som är tydlig i de ettriga riffen i ”Rocket skates”, i en The Cure-romantisk ”Sextape” eller i de partier där kompositionerna dras mot mer progressiva marker. Gnistrande, kan det ju också kallas.
Bästa spår: ”Prince”.
****
Sick Of It All
Based on a true story
Century Media/EMI
HARDCORE Man skulle ju kunna ursäkta om farbröderna önskade sitta ner en stund. Men slitvargarna reser ragg mot omvärlden, intar en tåspetsposition blott några sekunder in i ”Death or jail” och slappnar inte av innan ”Dirty money” signalerar målgång. På så sätt fungerar ”Based on a true story” närmast som en definition av allt som Sick Of It All är. En smula metal, en hel del punk och gatsmart attityd – likt en Wikipediaförklaring av begreppet New York hardcore med trasiga armbågsleder och avslitna korsband som illustrationer. Är du redan fast och frälst förstår du vad det handlar om. Ni andra kan fortsätta lyssna på You Me At Six och förbli otuffa.
Bästa spår: ”Good cop”.
**
Bullet For My Valentine
Fever
Jive/Sony
METAL Det är ju stundtals lite… mesigt. Liksom tillbakahållet av en förtretlig försiktighet som bland annat smyger sig in i balladerna ”A place where you belong” och ”Bittersweet memories” eller i en skändligt poppig ”Alone”. På tredje fullängdaren kapar walesarna alla eventuella band med sitt thrashförflutna och ställer siktet på en crossoverpublik som lika gärna handlar trasiga jeans på H&M som nagellack på Shock. Aktsamt utförda Metallica-riff pryds med Iron Maiden-harmonier och runt det hela spinns meloditrådar av sockervadd. Således är magasinet fulladdat med målgruppsriktig ammunition, som dock mer liknar knallpulverpuffar än riktigt skarpa skott.
Den svenska musiktidskriften Opus, med inriktning på klassisk musik, har fått thrashgiganternas advokater att se rött.
Anledningen är en tröja, där Metallicas logotype har använts som inspiration (i mitten på bilden ovan).
För detta riskerar nu publikationen en stämning på en miljon dollar, vilket motsvarar drygt 7,5 miljoner svenska kronor.
– Vi tappade verkligen hakan när vi fick brevet från Metallicas juridiska ombud i USA, säger Jonas Söderström, marknadsansvarig på Opus.
– Det här är en hyllning till både Beethoven och Metallica, två enorma institutioner i musikhistorien.
Som ses på bilden ovan har tidskriften även gjort egna plagg inspirerade även av AC/DC och Iron Maiden och fler motiv var planerade. Nu riskerar emellertid hela projektet att stranda.
– En miljon dollar är mer än vad vi omsätter på ett helt år, säger Opus vd Johannes Nebel.
