Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Projektledaren Tord Bäckström himself liknar det vid en Swedish Metal Mafia, alternativt ”Körslaget” på dödsmetallutflykt.

Ett sätt att positionera sina egna visioner i det skrovliga mediebruset. Något som ger oss journalister, och i slutänden publik och läsare, en referenskrok att hänga upp tankarna på. Och – tveklöst – ett sätt att väcka intresse.

Tidigare har 43-årige Bäckström under Diztord-flagg bjudit på samarbeten mellan ”Idol”-kända Linda Varg och Scarpoints Henrik Englund (”I’m gone”) samt Therions Thomas Vikström och multiinstrumentalisten Stefan Jernstål i låten ”Unrependant” och nu är det dags att para ihop en av 1980-talets stora hormonraketer med en ganska så ung growlstrupe från Borlänge.

Varsågoda, ett av höstens mer oväntade artistsamarbeten: Susie Päivärinta och Deals Deaths Olle Ekman som gör gemensam sak i ”Wish you were here”.

Lite som om Rödluvan skulle göra gemensam studiosak med Vargen, med andra ord. Och om något en god anledning att ställa ett par snabba frågor till kapellmästaren.

• En naturlig spontanreaktion – hur kommer man på en sån här tokig idé?

– Som låtskrivare och producent får man ofta anpassa låten efter artist och stil. Det är ger en möjlighet att tänka tvärtom. Vem eller vilken typ av röst som skulle passa på just den här låten. Vilktigast av allt är att det ska vara kul.

• Vilka fler konstiga musikaliska möten kan vi vänta oss framöver?

– Som det är nu ger vi inte ut några detaljer om kommande släpp. De två nästkommande är i princip färdiginspelade, men viktigt att påpeka är att låten alltid är i fokus, inte att man fixar till en osannolik duett. En del låtar kanske inte ens blir duetter.

• Än så länge finns musiken bara att ta del av digitalt. Finns det planer på en regelrätt skiva också?

– När vi fått ihop en lagom samling blir det ett fysiskt släpp. När detta kan ske vet jag inte. Nu arbetar vi med en låt i taget och får se vad det landar.

• Rent förutsättningslöst – vilket är ditt drömsamarbete?

– Det finns många fantastiska artister, sångare och band jag skulle vilja jobba med. Laleh, Zakk Wylde och Rammstein, kanske?

I väntan på att detta sker (eller inte) kan den nyfikte så länge kolla in Diztords tidigare prestationer via dessa videoklipp.

DevilDriver

Beast

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Producenten Mark Lewis hävdar att ”Beast” föder en helt ny genre, vilket förstås är total rappakalja. Mer sant är då snarare att djävulschaufförerna följer en redan utlagd konsekvens som snarare handlar om transpiration än om innovation. Inget fel med det. Gruppen bemästrar sin circlepitmetal till fullo och lyckas övertyga hela varvet runt. I längden blir skinkbankandet ändå aningen endimensionellt, vilket inte minst blir tydligt då skivans chockartade clou dyker upp i och med en oväntat lyckad 16 Horsepower-cover. Här byggs nya broar, som i framtiden kan leda till riktigt spännande territorier.

Bästa spår: ”Black soul choir”.

The Project Hate MCMXCIX

Bleeding the new apocalypse

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL Jodå. Gissa om det blir tjong i kastrullen då kulinariskt finkänslige exkocken Lord K Philipson slevar upp sex bastanta skopor dödsmetallstuvning som torde smörja kråset på såväl mangelsugen som Guide Michelin-finsmakare. Och att bidragen till den lilla röda denna gång är av det mer organiska slaget gör dem knappast sämre. Balansen mellan Jörgen Sandströms raspiga sälta och nytillkomna Ruby Roques vokalsyrlighet är precis lagom len mot gommen, och med några kryddmått Candlemass (Leif Edling) och King Diamond (Mike Wead) råder det ingen tvekan om vilken festmåltid som erbjuds

Bästa spår: ”They shall all be witnesses”. 

LADDA NER: MATTIAS KLING SKICKAR 5 LÅTHÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

LOST SOULS (GLAMOUR OF THE KILL)

Branschsiarna på hemmaplan spår ett Bullet For My Valentine-genombrott under året. Jag är lite mer skeptisk, men lyckas ändå inte undgå att suga lite för länge på denna sötsleazekaramell.

HISINGEN BLUES (GRAVEYARD)

De Universalkontrakterade göteborgarna kan med gott samvete stava hype med väldigt högresta versaler. Fog för hyllningarna? Det hittar du här.

THIS BROKEN HALO (DESULTORY)

Även om 2011 snart fyller två månader finns det få anledningar att inte återupptäcka ett av förra årets starkaste death metal-släpp. Om du missade första rundan, det vill säga.

JÓGA (MINORA)

Visst går det att ifrågasätta originaliteten. Men debutanternas finkänsliga filantropirock, mellan Katatonia och Deftones, är rena välgörenheten för din själ då februarivindarna viner.

BURNING IN HELL (SCARPOINT)

Minnesstarka kommer säkert ihåg Sweden United-spåret ”Open your eyes” från i höstas. Här är dess mer hetlevrade lillebror. Med samma dna, men en avsevärt kaxigare attityd.

Färska rockbegivenheten Club Paranoid – ett samarbete mellan Close-Up Magazine, Debaser och Gibson – verkar tycka att den 6 oktober är ett datum värt att minnas. Och, varför inte? Denna dag har i världshistorien bjudit på milstolpar som att Formosus år 891 väljs till påve sedan Stefan V avlidit en knapp månad tidigare, eller att Barbro Beck-Friis, Kerstin Ekman och Annika Åhnberg alla promoveras till hedersdoktorer vid Sveriges lantbruksuniversitet 2007.

I år kan det bli ännu en hållpunkt i världshistorien, då Uppsalacombon F.K.Ü. beger sig några mil söderut och bjuder huvudstadspubliken på lite skräckfilmsthrash. 

Dessutom har hemmasönerna i Scarpoint aviserat ett besök på scen. Bandet nådde nyligen massmedial exponering sedan undertecknad berättat om projektet Sweden United i en stort uppslagen artikel i Aftonbladet. Mer om detta går att läsa här. Antimobbningslåten ”Open your eyes” släpps till allmän konsumtion veckan efter framträdandet på Debaser och gruppen utlovar överraskningar för den som dyker upp på spelningen.

Dessutom går det under kvällen att vinna friplåtar till decemberevenemanget Thrashfest, då bland andra Exodus, Kreator och Death Angel manglar loss på Debaser Medis.

Inträde facila 80 kronor, 18 år i dörren. Den 6 oktober var datumet.

Mösh it üp!

2009 har nog varit det året av alla mina hittills levda som varit mest omtumlande och svårt men som avslutas på ett otroligt inspirerande och roligt sätt.

1.  Hur mår du hjärtat, klaffar det?

Mitt år började med att jag fick reda på att jag var tvungen att hjärtoperera mig. Med operation och rehabilitering så skulle jag vara på väg tillbaka efter ett drygt halvår. Jag hade något som kallas för aortainsufficiens. Kort sagt så åker en del av det färska blodet som hjärtat pumpar ut i kroppen tillbaka in i hjärtat på grund av att aortaklaffen inte håller tätt. Detta gjorde att mitt hjärta fick jobba åtta gånger mer än ett friskt hjärta, vilket hade lett till vid ansträngning att jag till slut hade kollapsat ihop och dött, om inte det opererades snarast.  Så i mars så sågade kirurgerna upp min bröstkorg och tog ut mitt hjärta och installerade en mekanisk klaff. Operationen gick bra och jag vaknade upp och kände mig överkörd av en bulldozer. Tänk er att ni bryter en arm eller ben, ta den smärtan och multiplicera den med fyra så får ni ett hum om hur det kändes. Vistelsen på Thorax i Solna var en upplevelse som rymde allt från överdos av morfin till kollapsad lunga och smärtor som inte går att beskriva, men skulle jag gå in på det här skulle vi få en novell. Under dom kommande två och en halv månaderna så fick jag lyfta ett kilo i varje arm på grund av att mitt bröstben var kluvet på mitten. Det enda jag tänkte på var att komma tillbaka bakom trummorna och spela. Och så blev det. Efter mindre än tre månader så stod jag på scen på Nalen och spelade ett 35-minutersset, lyckan var total. Detta var nog det lyckligaste minnet under året. 

2.  Paradoxala hjärtproblem

Några månader senare avled en av mina bästa vänner, som jag också jobbade för sedan sju år tillbaka, paradoxalt nog av just sitt hjärtproblem.  Så här med distans till allt så kan jag bli ledsen över att kirurgerna kunde laga mitt trasiga hjärta men inte hans. Han var värd, om någon, att leva. En sådan livsglädje som han hade i alla situationer får man leta länge efter . Så jag var arbetslös, hemlös och, den så vanliga depressionen efter att legat uppkopplad på en hjärt/lungmaskin började smyga sig på, jag försvann in i ett mörker. Tror inte att jag behöver gå in mer på att detta var mitt jobbigaste och mest tvetydiga minne under 2009.

3. Ovanlig inspelning

I mitten av 2009 så påbörjades inspelningen av Scarpoints  andra skiva med arbetsnamnet ”The mask of sanity”. Detta blev vändpunkten för mig då jag inte var i direkt fysisk eller psykisk form för att egentligen spela in. Men tack vare min käre vän Jocke Skog så lyckades vi vända det negativa och använda det till inspiration och drivkraft för att göra den bästa skivan jag någonsin, under mina tio år, spelat in. Saker började falla på plats, jag fick lägenhet, fick ett spännande och inspirerande jobb och jag kravlade mig upp ur mitt mörker tack vare Jocke, musiken, några speciella vänner och en viss Tix. Resultatet av allas otroliga ansträngning på denna skiva blev något jag inte varit med om tidigare. Jag känner en sån glädje och ödmjukhet inför denna skiva och är otroligt tacksam för att jag kunde vara delaktig i, något som jag vid början av året bara kunde drömma om, och det är ett minne som lever med mig för resten av mitt liv. Året avslutas så här i december med ett otroligt intressant projekt som vi jobbat med under dom senaste ett och ett halvt åren, något som vår käre Mattias Kling kommer berätta mer om inom kort!

Erik Thyselius, 32 år, tvåbarnspappa och trumslagare banden Scarpoint och Terror 2000. När han inte spelar så jobbar han med olika projekt inom FUSE på Fryshuset. Är otroligt svag för ”Rosa Pantern” och ”Monty Python”-humor. Han hoppas att en dag senare i livet kunna bygga och driva en egen studio i en enorm villa någonstans söder om Söder.