Arkiv för tagg cradle of filth

- Sida 1 av 1

Under superkrabban – Five Finger Death Punch

av Mattias Kling
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg.
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg som väntar på Kiss.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

Bow down before the blogg court (Veckans viktigaste, pt 4)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Grand Supreme Blood Court: Bow down before the blood court (Century Media/EMI)

Med en uppställning som nästan solidariskt delas av folk med tidigare eller nuvarande koppling till Asphyx och Hail Of Bullets är det inte så chockerande att det låter ganska mycket som Asphyx. Och Hail Of Bullets. Aningen oundvikligt då det är just sandpappersstrupen Martin Van Drunen som står för den vokala insatsen. Debutresan är ändå en väldigt hörvärd upplevelse för den som uppskattar death metal i sin mest grundläggande form.

A Life Once Lost: Ecstatic trance (Season Of Mist/Sound Pollution)

En gång i tiden spelade Philadelphiacombon (inga ostiga skämt här, tack) metalcore enligt ganska så nittiotalistiskt snitt. Nu är det emellertid annat ljud i skällan, och färska utgåvan låter lika mycket Meshuggah som den spårar upp såväl Kraftwerk som King Crimson på ett sätt som får alla djentladdade Youtubefenomen att framstå som de polyrytmiskt låsta nykomlingar de faktiskt är. ”Ecstatic trance” känns som en hagelsvärm av intryck som avlossas rakt i ditt ansikte.

AC/DC: Live at River Plate (Sony)

Skivbolaget slår sig för bröstet över att det här är ramalamacombons första liveplatta på 20 år – en något överentusiastisk ställning, med tanke på att det här egentligen är ljudfilen till den sedan i maj förra året tillgängliga konsertdokumentationen med samma namn. I alla fall, är du endast så avlägset bekant med bröderna Young och deras rifftastiska boogiekompisar vet du vad som vankas här. Något som jag beskrev likt följande, i min :++++:-recension av dvd-utgåvan den 13 maj förra året:

”Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången.

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ’Black ice’ har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ’Let there be rock’-spåret ’Dog eat dog’. Annars är det samma stringenta innehåll från ’Rock ’n’ roll train’ till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.”

Strife: Witness a rebirth (Holy Roar/6131/Border)

Elva år i studioträda förpliktigar. Det finns liksom en förväntan som oundvikligen fästs vid brytandet av en lång paus, eller en comeback om du så tycker. Inför återfödelsen har hardcoretruppen tagit fasta på detta och spänner musklerna med orubbligt självförtroende. Produktionen svarar Terror-meriterade Nick Jett för, bakom trummorna återfinns ingen mindre än Iggor Cavalera (ex-Sepultura, Cavalera Conspiracy), medan såväl Billy Gaziadei (Biohazard) som Scott Vogel (Terror) och Mark Rizzo (Soulfly) alla bidrar med sina kunskaper på gästpositioner. En pigg återfödelse – som du får läsa mer om i Close-Up #147, där jag vecklar ut mina intryck till en hel recension.

Aeon: Aeon’s black (Metal Blade/Border)

Östersundstruppen har sedan 1990-talets sista år manglat Floridaminnande death metal med ett resultat som tillfredsställer. Vilket även kan sägas om fjärdegiven, som på ett väldigt kompetent manér blandar tidiga Morbid Angel med Deicide och väldigt antikristna texter. Ett måste för dig som saknar de dagar då David Vincent ännu inte hade börjat klä sig i tajta PVC-tröjor och Glen Benton hävdade att han skulle ta sig själv av daga när han fyllde 33 (som en parantes kan här nämnas att han i juni i år kunde blåsa ut 45 ljus på tårtan).

VECKANS KONSERTER

Cradle Of Filth + God Seed + Rotting Christ (Klubben, Stockholm, 13/11)

Det lär vankas en afton med grandios black-anstruken skräckmetal med skarpa hörntänder. Och en vokal insats som skär igenom märg och ben. Så som det blir när Danne Smuts (även känd som Dani Filth) och hans gossar står på scen, något som brukar vara en ganska så plågsam erfarenhet för öronen. Desto mer intressant är då tidigare blogguppmärksammade God Seed, där forna Gorgoroth-duon Gaahl och King Ov Hell fortsätter på det diaboliska spår som kunde följas på nyss avtäckta debutskivan ”I begin”. Extra mörker åt aftonen skänker även grekiska Rotting Christ samt Darkend. Det här blir också enda möjligheten att se paketet i Sverige, då framträdandet i Göteborg som var aviserat till i kväll ställdes in på grund av bristande intresse.

Lacuna Coil (Göta Källare, Stockholm, 13/11)

Om ovan nämnda mörkerpaket är aningen för skrämmande för din smak är det bara att hoppa av gröna linjen söderut några hållplatser före Gullmarsplan i morgon kväll. Där håller nämligen det italienska FM-goth-bandet en desto mer lättlyssnad föreställning, anförd av sångarduon Cristina Scabbia och Andrea Ferro. Själv ställer jag mig tämligen likgiltig till dess yttring, men efter att ha haft mage att ge senaste albumet ”Dark adrenaline” godkända :++: i detta forum och därmed också bemött en sedvanligt inflammerad invektivvals via mejl så finns det tydligen folk där ute som anser att just det här är Milanos främsta bidrag till mänskligheten sedan AC Milan och Alfa Romero.

Electric Boys (Bryggarsalen, Stockholm, 16/11)

Länge var den västra delen av Vasastan, området jag kallar ”hemmavid” i den kungliga huvudstaden, en vit fläck på hårdrockskartan. Så som det blev när mytomspunna konsertlokalen Studion (där jag strax efter uppflytt till Stockholm såg alla från Misfits till Social Distortion, Sick Of It All och Moonspell) tvingades packa ih0p i enlighet med den marknadsekonomiska principen att rensa innerstan på allt som är kul medelst chockhöjda hyror. I höst har det dock blivit ändring på den fronten, i och med Ludde Lindströms återuppväckande av legendariska Kool Kat som under 1980- och 1990-talet. Efter en premiärkväll med Metal Allstars (The Poodles-Kicken, Europe-Jompa med flera) är det på fredag dags för groovus maximus med Sveriges mest funkadeliska band, som värmer upp på hemmaplan inför en Englandsturné som drar igång den 29 november.

Witchcraft (Debaser Slussen, Stockholm, 17/11)

Det är tydligen inte bara jag som har lagt mig platt inför ”Legend”, Örebrogruppens första fullängdare på fem år. Sedan releasen i slutet av september har plattan inte bara kunnat hysta in betyget fem av sex möjliga i Gaffa, åtta av tio hos Metalcentral och en halv pinne högre resultat i respekterade Metal Forces. Det är en konsekvent hyllningstsunami som är väldigt befogad och rättvis – och som gör att gruppen nu har förväntningar på sig när den nu ämnar framföra det färska materialet live. Upp till bevis blir det på Debasers mindre Södermalmsanläggning nu på lördag. Förbandet kallar sig Blues Pills och går att provlyssna på bland annat här.

From the running of blogg (Veckans viktigaste, pt 2)

av Mattias Kling

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de :+++: jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Därför är det för tidigt att begrava The Haunted

av Mattias Kling

”Byt namn!” ”Lägg ner!” ”Avgå alla!”

Upprördheten i scenen har varit stor sedan det i veckan bekräftades att The Haunted tappar ytterligare två medlemmar – Anders Björler och Per Møller Jensen – och därmed står utan såväl sångare och gitarrist som trummis.

En rimlig slutsats: Det torde vara kris och panik. Ett väl serverat tillfälle att omvärdera karriären och måhända göra det rakryggat korrekta och omgruppera styrkorna under annan flagg.

Om detta händer är så klart för tidigt att sia om, det enda de kvarvarande medlemmarna Patrik Jensen och Jonas Björler har aviserat är att de önskar att fansen visar tålamod medan duon utvärderar hur framtiden ska se ut.

Hur mycket det än kan tyckas vara så behöver emellertid inte svängdörrarna i truppen (även sångaren Peter Dolving lämnade skeppet tidigare i år) innebära dödsstöten för ett av Sveriges stoltaste thrash metalskepp.

Låt mig förklara varför.

När det gäller att definiera en grupps kärna begår många misstaget att likställa dess största offentliga profiler med själva förutsättningen för dess existens. I många fall är dessa förvisso synonyma med varandra, men det behöver inte nödvändigtvis vara så – vilket The Haunted bevisar.

Rent historiskt är nämligen den nu kvarvarande duon gruppens enda konstant. Även om tvillingbroder Björler har varit närvarande på alla skivorna har han under det tidiga 2000-talet tagit en paus från den, Møller Jensen kom med först 1999 efter att originalbatteristen Adrian Erlandsson hoppat av för att ta värvning i Cradle Of Filth och Dolving har vid det här laget hunnit med sitt andra avhopp.

Under dessa förhållanden har Jensen och basist-Björler alltid stått kvar. Gjutit lugn i all oro och sett till att The Haunted åter har rest sig, om inte på tio så i alla fall just när dess skötebarn har stått och hängt på repen.

Med andra ord finns det inget som säger att det inte skulle kunna bli så ännu en gång. Att den kris som bandet nu uppenbarligen tvingas genomgå innebär en nystart och nytändning för den combo som under 1990-talets mest metalfientliga år gjorde det hett att spela tvåtaktsthrash igen.

På något sätt är det dit jag önskar att ett nyuppväckt The Haunted återvänder. Till sin själva kärnkompetens och historiska grundförutsättningar.

Att lägga ner är som jag ser det verkligen inget alternativ.

The suits, the blogg & the uniforms (TGIF, pt 6)

av Mattias Kling

Se på fan. Där kan vi ju ta tillfället i akt att lägga ännu en arbetsvecka bakom oss.

Fem dagar som har bjudit på alltifrån djurparksskandaler, chockavhopp ifrån thrashlokomotivet The Haunted, muthärvor inom den absolut högsta EU-toppen till sedvanligt plaskande i den svenska kändisankdammen.

Kanske få händelser som får just vecka 42 att profilera sig utöver det extra i världshistorien. Men som sådan en trygg förvissning om att jorden fortsätter att snurra runt sin egen axel och att mänskligheten fortsätter att vara minst lika snurrig.

Nu är det emellertid fredag. Och vanan trogen blir det då, så här på den tidiga kvällskvisten videodags här i bloggen. Och lika traditionsenligt blir det en väldigt blandad kompott som får serveras till helgmyset.

Just den här veckan rekommenderas ytterligare inspektion av färska klipp från exempelvis Cradle Of Filth, Atreyu/Bleeding Through-anknutna I Am War, Sister Sin, Antromorphia, Linkin Park, Enslaved, Issa och tidigare Anthrax-gitarristen Dan Spitz nya grupp Red Lamb.

Och som extra veckoslutsgrädde på helgmoset går det alltid att ägna en stund åt ytterligare ett smakprov från kommande albumet med Parkway Drive, en trailer för kommande Nightwish-filmen (baserad på senaste albumet ”Imaginaerum”) samt färska spåret ”Nocturne” från intressanta djentcombon Tesseract.

Det får duga gott för stunden.

Och kom ihåg: Snart är det jul.

Chockchock: Per Møller Jensen hoppar av The Haunted

av Mattias Kling

Situationen i den tidigare så stolta thrashgruppen börjar mer och mer likna den i en viss Agatha Christie-roman (som stolt representant för PK-media använder jag så klart inte n-ordet).

Först lämnade frontmannen Peter Dolving skeppet, väldigt missnöjd med att tvillingarna Anders och Jonas Björler valde att prioritera reunionturnéer med At The Gates framför sin egna grupp – och nu väljer även danske trummisen Per Møller Jensen att packa stockarna och dra vidare.

I ett uttalande till Blabbermouth.net (läs i sin helhet här) uppger batteristen att beslutet är något han har funderat på länge.

– Det har varit en bra 13-årsperiod. Jag ångrar ingenting, skriver han och tillägger att musikaliska motsättningar med de andra i gruppen ligger bakom beslutet.

– Jag är framme vid min station nu. Här hoppar jag av tåget och jagar nya utmaningar.

Per Møller Jensen värvades till gruppen när dåvarande trummisen Adrian Erlandsson hoppade av för att söka värvning i Cradle Of Filth. Han har därefter medverkat på skivorna ”The Haunted made me do it” (2000), ”One kill wonder” (2003), ”rEVOLVEr” (2004), ”The dead eye” (2006), ”Versus” (2008) samt förraårsgiven ”Unseen”.

De kvarvarande medlemmarna i The Haunted – gitarristerna Patrik Jensen och Anders Björler samt basisten Jonas Björler – har ännu inte kommenterat skilsmässan.

Cradle Of Filth till Sverige i höst

av Mattias Kling

Runt den där helgen halloween (även känd som Allhelgona på svenska) ämnar Dani Filth och hans vamperotiska kompanjoner avtäcka sin nya studiofullängdare, döpt till ”The Manticore & other horrors”.

Ett tillkännagivande gott nog för många – men nu kommer det fler.

Suffolkgruppen meddelar nu även att den tar releasetillfället i akt och ger sig ut på en omfattande Europaturné under senhösten. Svenska lyssnare och läsare kan härmed kippa efter andan över nyheten att det blir inte mindre än två besök i vårt hemland; den 12 november på Trädgårn i Göteborg och kvällen efter på Klubben i Stockholm. Support på nämnda datum kommer från Godseed och Rotting Christ.

”The Manticore & other horrors” (Peaceville/Playground) är Cradle Of Filths tionde studioalbum och sägs enligt ett pressmeddelande stoltsera med en inriktning som både är tyngre och snabbare och drar influenser från såväl NWOBHM som punk.

– Det här är vårt tionde metalbudord. Vi har breddat oss, samtidigt som vi har hållit bandets väsen intakt och fött något som jag stolt kan säga dödar allt i sin väg. The Manticore is coming … long live The Filth! hälsar frontmannen i nämnda promotionmejl.

Nedan kan ni se omslaget till plattan.

At The Gates-chock på Metaltown

av Mattias Kling
At The Gates

2008 gjorde death metal-legendarerna från Göteborg ett framträdande på Sweden Rock som fick vanligtvis betygsparsamme kollegan Marcus Grahn att plocka fram den grovkalibriga pluskanonen på allvar.

”Vill inte använda andra beskrivningar än svordomar.

För det är fan så bra, det här.

Fan så privilegierat att få höra de stilbildande, de eviga riffen, att få se Tomas Lindbergs iver, tacksamhet och energi.

Det är sjuttio historiska minuter, om man hör till dem som blir entusiastiska av inräkningen bam, bam, bam, bam, bam … go!”, skrev Grahnen entusiastiskt men korrekt i tidningen fredagen den 6 juni om At The Gates livecomeback i Sverige efter en tolvårig träda.

Själv tog jag mig an bandet några månader senare på KB i Malmö med samma entusiasm, men med ett fyrplusbetyg som ändå kunde ha blivit en femma. Men som inte blev det.

”I ramadantider halalslaktar At The Gates sin gyllene kalv och serverar bitar till var och en som något förskrämt kysser det brinnande mörkret”, hette det i Aftonbladet den 4 september i samband med premiären på det som skulle bli bandets fyra sista spelningar i Sverige någonsin.

Men ibland blir det ju inte som det är tänkt. Och förbannat trevligt är ju det.

I dag presenterar Göteborgsfestivalen Metaltown att kvintetten, vars svanesång ”Slaughter of the soul” helt rättvist ses som en av de starkaste blågula metalskivorna genom tiderna, återuppstår ännu en gång nästa sommar. Framträdandet i hemstaden blir det enda på svensk mark under 2011. Vilket ju så klart inte gör peppen desto mindre.

Metaltown flyttar nästa år från den väl inkörda skådeplatsen i Frihamnen i Göteborg till galoppbanan nära Säve flygfält på Hisingen. Övriga hittills bokade band är System Of A Down, Raubtier, Cradle Of Filth samt Parkway Drive.

Den 17–18 juni nästa år är det… bam, bam, bam, bam, bam, go!

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Helloween

+++
Helloween
7 sinners
Dragnet/Columbia/Sony
METAL Först känns det som om någon har glömt att fylla pajen. I två spår pumpar Helloween på för allt vad tygen håller, men även om ”Where the sinners go” och ”Are you metal?” visar på tåga är de blott hårdgräddade skal utan riktigt innehåll. Och därmed knappast goda representanter för helheten. För som sådan är ”7 sinners” combons jämnaste låtkollektion på många år. Satsningen på att göra refrängerna så läckra som möjligt är ett genidrag som lyfter exempelvis ”World of fantasy” och ”If a mountain could talk” till höjder gruppen inte har nått sedan ”The time of the oath”. Och det är ju syndigt gott.
Bästa spår: ”The sage, the fool, the sinner”.

Good Charlotte

++
Good Charlotte
Cardiology
Capitol/EMI
POP Lyft för en kort stund blicken från Klick!-bilagan och begrunda detta påpekande: tvillingarna Joel och Benji Madden är mer än halstatuerade mingelaccessoarer åt exempelvis Nicole Richie och Paris Hilton. De har faktiskt det här bandet också. Som nu efter ett par utgåvors misslyckade trevare med Bee Gees-disco och ambitiösa koncept nu åter gör snällpunkig pop med få komplikationer eller utsvävningar. Riktmärkerna heter snarare  Fountains Of Wayne och Jimmy Eat World än Bad Religion, men inom begränsningsramen ryms melodier och låtar pigga nog att skänka en lagom dos guaranaenergi i höstmörkret. Vare sig mer eller mindre.
Bästa spår: ”1979”.

Cradle Of Filth

+++
Cradle Of Filth
Darkly, darkly, Venus aversa
Peaceville/Playground
METAL Jag får oftare en stor lust att småle än att känna mig rädd på allvar. Cradle Of Filth har liksom den mysrysliga inverkan på mig, som om dess envisa bombardemang hellre söker position hos Monty Python och Hammer Horror än i någon svavelosande fördömelse. I en inramning där det mest skrämmande annars alltjämt är frontmannen Dani Filths prostataskärande grisskrik till sång gör gruppen annars det den bör och det den bemästrar. Ett litterärt tema – denna gång om den bibliska urfresterskan Lilith – tonsätts av orkestrala blastbeatsymfonier och även om infattningen är så hemtam att den nästan är utsliten är det få gånger man som lyssnare tappar intresset på allvar. Så, slå upp ett glas sherry, skär en tjock skiva stilton och svep in benen i en värmande pläd. Höstmyset är räddat!
Bästa spår: ”Lilith immaculate”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB